Johan lagar lite mat åt mig och vi klockar värkar lite smått. Klockan 14:00 ringer jag in till förlossningen första gången och säger att jag har värkar var femte minut men att de bara är regelbundna när jag ligger ner. Hon säger åt mig att stanna hemma ett tag till. Jag ligger i sängen och vilar och Johan klockar värkar när det helt plötsligt kommer 3 värkar var

tredje minut, vi bestämmer oss för att åka till min mamma eftersom att vi bestämt att ha med henne på förlossningen. Men så fort jag rör mig så dröjer det längre mellan värkarna.

Väl där försöker jag sova men jag vaknar var femte minut av en värk, de är fortfarande regelbundna när jag ligger ner men inte när jag går. Vi bestämmer oss för att ta en promenad med hunden och under den promenaden händer knappt någonting.

Klockan 17:00 börjar jag bli trött på att det dröjer och ringer in till förlossningen och klagar på att jag haft värkar i lång tid men hon säger åt mig att dröja ett tag till. Vi bestämmer oss för att åka hem igen eftersom att det verkar dröja ett tag. Väl hemma så börjar de bli mer regelbundna och intensivare, jag sitter vid datorn på minbebis.com och skriver samtidigt som jag tar varje värk genom att andas som jag lärt mig på psykoprofylaxen och genom att slappna av så mycket som möjligt. Det verkar fungera eftersom att värkarna bli intensivare och mer regelbundna.

Vid 22:00 bestämmer jag mig för att lägga mig i ett bad. Jag ligger där i ungefär en timma medan Johan klockar mina värkar. När en timma har gått så säger han åt mig att de nu är regelbundna och att jag har minst 3 värkar var tionde minut. Jag fattar ingenting, jag trodde att de fortfarande var oregelbundna. Men i alla fall så ringer jag till min mamma och till förlossningen. Hon som svarar ber mig att stanna men jag säger åt henne att jag inte orkar det så hon ger sig och säger att vi kan komma in på en kontroll. Vi tar en taxi in till förlossningen.

Klockan 23:30 är vi framme. Hon sätter på mig alla sladdar och apparater och ber mig att dricka lite isvatten eftersom att bebisen ligger och sover. Jag ligger där i 20 minuter med allt påkopplat. När hon kommer in så är jag bombsäker på att hon kommer skicka hem mig, hon känner hur öppen jag är och konstaterar att jag är öppen 5 cm och berömmer mig för att ha gjort ett bra jobb hemma och att jag inte kommit in för tidigt. Jag blir överlycklig, börjar nästan gråta. Just nu är jag jätteglad och strippar omkring förlossningsrummet och försöker slappna av under värkarna. De frågar om jag vill ha lustgas men jag mår lite dåligt i magen så jag tackar nej för rädsla att spy.

01:15 säger de åt mig att de ska sticka hål på fosterhinnan. Jag ber om att få epidural innan, jag är rädd för att det ska göra jätteont efter. 01:35 kommer de in och säger åt mig att lägga mig på sidan i förlossningssängen. När jag väl ligger där får jag in i helvetes ont så att jag inte kan ligga still och det måste jag ju göra när de ska sätta in epiduralen. De väntar på att värken ska gå över men så fort den är över så kommer en till. Jag börjar svära och skaka och jag slutar att andas. Jag är helt inne i mig själv att jag inte förstår vad jag håller på mig. Plötsligt hör jag en massa folk säga åt mig att andas, in genom näsan och ut genom munnen. Då fattar jag och jag börjar andas men jag glömmer fort, det enda som påminner mig om att andas är när jag tittar på Johan. Det kommer som en uppenbarelse för mig, jag har tunnelseende och ser bara honom säga åt mig att andas.

Helt plötsligt känner jag som en flytning mellan benen. Jag säger åt dom att jag tror att vattnet kommer gå. De får helt plötsligt bråttom med att sätta i epiduralen men de hinner inte annat än att tvätta min rygg med desinfekterande innan krystvärkarna börjar. Jag säger åt dom med darrig röst att krystvärkarna nu satt igång. De drar av mig trosorna och konstaterar att jag inte hinner få epidural men de frågar om jag vill ha något annat som tydligen ska värka i 2 timmar. Jag känner att det är bråttom så jag tackar nej. Jag vänder mig om så att jag ligger på rygg, de kollar mellan mina ben och ser att fosterhinnan sticker ut. De sticker hål på den så att vattnet går och ber mig att krysta när nästa krystvärk kommer. Dessa minuter är helskumma, jag är som drogad. Jag ser två barnmorskor mellan mina ben som säger åt mig att krysta och att krysta ännu hårdare, jag hör min mamma och min pojkvän bredvid mig peppa mig och vara helt hysteriska.

När huvudet är på väg ut hör jag min mamma säga att det ser ut som om han har mörkt hår. Jag börjar skratta och säger att det är precis som jag har drömt (jag har under hela graviditeten drömt om en mörkhårig liten bebis) och sen kommer nästa krystvärk, han är inte ute än. De säger att det är en kystvärk kvar så är han ute.

Jag kollar ner på min mage och ser att den är borta, jag säger åt alla att min mage är borta och dom börjar skratta. Det dröjer ett tag innan sista krystvärken och jag blir rädd för att de måste dra ut honom så jag fejkar en värk men så kommer en riktig och plopp så är han ute. Han kommer upp på min mage och pappa Johan klipper av navelsträngen. Han gråter några tårar och vips så är han där, vår underbara Grim.

Tänka sig, jag gjorde allt detta utan någon som helst smärtlindring, inte ens en alvedon. Det är den mest otroliga uppelevelse jag någonsin varit med om och jag vill göra det tusen gånger om. Det gör ont men det är bättre än alla droger i hela världen. Jag kan ännu inte riktigt greppa vad som har hänt. Jag hade en helt otrolig barnmorska, är helt övertygad om att det inte skulle gått så bra om jag inte hade henne där som stöd.

Grim Theodor Vallius Olofsson. Föddes på Danderyds sjukhus. Vägde 3855 g och

var 50 cm lång.

Skriven av Mush