Behöver hjälp...

Nej hoppas inte ni separerar, det låter jättedumt!!
Asså jag vet faktiskt inte vad du ska göra!
Vi kvinnor kan ju vara svåra att förstå sig på i vanliga fall, lägger man till en massa hormoner blir det ju katastrof!!
Det låter ju som att du försökt prata med henne, och det är väl det enda råd jag kan ge, att prata med henne, berätta hur du känner!
Sen tycker jag du kan lägga uppfostran av dottern på is tills bebisen har kommit... Om det går...
Försök att ha det så lungt runt er som möjligt!
Hoppas det går bra!

Har nog inte så mycket att säga mer än att försök diskutera detta med henne när det kommer "lugna" och lite mer harmoniska stunder. Få henne att förklara hur HON känner, och lyssna. Sen får du chansen att förklara hur DU känner och då får hon lyssna.

Annars, mycket kärlek och förståelse för den inre storm hon går igenom, men hävda även din rätt för du går också igenom en förändring.

Och, det går över - det blir bättre. Snart.

Lycka till!

hmm,,känner igen mej! det är jobbigt att vara gravid med alla hormoner som man inte kan hjälpas f¨r....óch kroppen....
hon kanke m´r d´ligt stressad....ont

vet själv hur jag var o tyvärr fick sambon st´ut med mkt, men hon menar det inte det är en perod...klart ni INTE ska separea

Hej!

Håller med föregående, prata och lyssna. Men det är inte alltid så lätt att själva komma runt låsningar osv, då kan det vara bra att ta hjälp utifrån. Familjerådgivning kan faktiskt vara en bra grej även om det låter dramatiskt.

Och kom ihåg att graviditeten gör att din partner är mkt känsligare än tidigare, vilket sätter dig i en rätt jobbig position. I början av min graviditet hade min sambo det jättejobbigt eftersom jag var så upptagen med att må dåligt själv att alla hans tankar och känslor kom i skymundan. Det var jättesvårt för mig att "kliva ur" mitt eget och närma mig honom, men det släppte efter ett tag. Nu i slutet av grav har vi det återigen jättefint tillsammans, mest för att jag mår bättre och kan finnas för honom också. Men jag kommer ihåg hur jag kände i början av min grav, att han inte hade rätt att beklaga sig eller behöva ngt eftersom det var jag som var gravid. Det kanske är ngt liknande din partner upplever, och det bästa du kan göra i den situationen är att på ett väldigt ödmjukt och försiktigt sätt förklara att det naturligtvis är hon som bär den tyngsta bördan, men att du också påverkas av situationen och att ni måste försöka hitta en lösning tillsammans. Gör för allt i världen detta på ett så icke anklagande och mjukt sätt som möjligt, då kommer ni att hitta tillbaka så småningom.

Lycka till!

Har du läst "Du ska bli pappa" av Dick Sundvall? Jag har lite olika åsikter om den, men en sak han sa var rätt bra!

Han berättade om kvinnornas hormoner åker berg- och dalbana och om hur elaka kvinnor kan vara ibland. Han skrev att mycket får man som man acceptera, men en gång när hans sambo var riktigt överjävlig så röt han i och sa typ "så elak som du är mot mig nu för tiden har någon aldrig varit mot mig i hela mitt liv! Det är inte ok och jag kommer inte acceptera det i fortsättningen!"

Tjejen fick sig nog en tankeställare för det blev mycket bättre. Vi tjejer kan inte gå helt upp i vår graviditet och bli så egoistiska att vi inte tänker på att vi kan såra andra människor på vägen. Det är faktiskt inte ok att bete sig hur som helst för att man är gravid!

Jag tycker iaf att du verkar väldigt klok och jag hoppas verkligen att det kommer bli bättre för er, för DIN, skull!

Jo jag har läst "Du ska bli pappa" av Dick Sundvall. Den hjälpte mycket.
Jag håller nu på läsa "Men are from Mars, women are from Venus - children are from heaven" och den är väldigt bra.

Ja köpte "Men are from Mars, women are from Venus" till frugan som hon håller på att läsa, men hon verkar inte ta till sig nåt av den.
Jag har förstått att jag nog kommer bli en bättre pappa till vår dotter när lillen kommer ut. Jag har ju inte varit med om de första 2,5 åren hennes liv så jag missade mycket.

Min fru har konstant illamående oxå vilket gör att hon är extra känslig.
Svårt att säga att jag har det svårt för min fru har det så mycket svårare.
Jag ska försöka hårdare att prata med henne.

jaa...det kan behövas...att man *vaknar* till...oftast så är man så *inne* i sin egen värld..hon kanske inte tänker på det hon gör eller att hon blivit förändrar!

Tänkte på en grej... Din fru kanske skulle uppskatta "handbok för gravida" av Vicki Iovine. En liten komisk bok om det här med att vara gravid, den är dessutom väldigt amerikans iaf ifrån mitt sätt att se så hon kanske skulle uppskatta den ännu mera...

Sen så säger jag som dom andra, härda ut, försök att prata, även vi gravida har bra perioder Försök att få henne att prata om förra grav... Hon kanske kan se att man mår olika? Jag hoppas att det löser sig!

Är själv i v 22 och känner igen allt du skriver om, jag beter mig exakt som din tjej gör, allt e fel o man mår jätte dåligt, det finns ingen mellan ting utan antingen e man super glad eller jätte arg, eller ledsen,man förstår absolut inte sin partner o tycker inte att något han gör är rätt. Försök o stå ut, för jag lovar dig att din tjej har det inte lätt. Lycka till med allt

Ja hormonerna åker som sagt upp och ner, man kan tända till på en sekund! Fast ibland måste man försöka bita sig i tungen och försöka lugna ner sig lite. Man kan ju inte bete sig hur som helst bara för att man blir gravid. Som ovan redan har skrivit, prata om era problem när det är lugn o ro, och inte när ni bråkar. Och som sagt, det kommer lugna ner sig

Tack för alla svar! Jag pratade med frugan och sa att ja ska försöka hårdare. Hon sa att hon velat höra just de orden från mig. Vi ska gå på familjerådgivning oxå har vi bestämt.

Bra för er! Vad skönt att ni kunde prata och familjerådgivning är världsbäst! Vi gick ett tag för att bli bättre på och kommunicera med varann och det gjorde mirakel!

Hej. Jag hade oxå ett otroligt dåligt temperament i början av graviditeten. Min sambo (som är världens lugnaste och snällaste) fick stå ut med de värsta humöret och de elakaste orden. Jag sårade honom totalt många gånger. Och du ska veta att det verkligen inte är en ursäkt att man är gravid. Jag kan ge dig lite insyn i hur man tänker som gravid med dåligt humör: Man tänker inte på andras känslor och man är en total egoist. Det tog mig ganska lång tid att inse detta. Och tillslut så sa min kille ifrån ordentligt. För ja visst det är vi som bär på era barn men vi får ju fan (ursäkta att jag svär) inte bete oss hur som helst bara för det. Så jag tycker att du ska säga ifrån, hon går inte sönder. Men hon kan bli rejält förbannad. Det värsta kommer att blåsa bort snart, hoppas jag. Lycka till... kramar

en annan sak oxå.

Nu igår så blev ja ordentligt sjuk. Jag spydde ordentligt ett par gånger och alla som har gjort det vet hur svag man blir efteråt. Man vill ligga och sova bara.
Min fru tycker dock att jag borde fixa och greja ändå och leka järnet med vår dotter, som allt vore normalt.
Jag blev lite arg för att hon har ju inte spytt å så som jag och borde förstå det. Visst är hon gravid, men hon är ju frisk.

Hoppas ni reder ut era problem i familjerådgivningen. Du verkar ha det jäkligt jobbigt. Lycka till!

tjena läste lite och har ungefär lika prob.. hon är lugn vissa dagar men ibland blir hon tokig, Då är det bara söka skydd bästa rådet vet jag inte om jag kan erbjuda men har hjälpt att jag åkt iväg en sväng själv och brummat runt stan i 1 timma o kommit hem sen så har hon lugnat sig. så testa det hoppas det hjälper det är bara nåra månader kvar sen blir dom lugna igen :P //niklas

Ts.

Ta och slå näven i bordet NU!
Även om din fru är gravid och full med hormoner så är det fan ingen ursäkt för att beté sig som ett svin rent ut sagt!
Det finns ju gränser på hur man kan beté sig!