Toplistan på dumma kommentarer

Kaka, vad ska jag säga. Det finns inga ord till tröst. Man tror ju ändå att ens egen mamma ska förstå lite mer än så. Jag är verkligen ledsen för er skull.

Min mamma har inte heller varit den smidigaste alltid. Per telefon berättade hon att hon haft ett samtal med sin maken om just barnban. Det är så lustigt tyckte hon. För jag har bara flickor som barnbarn och min man har bara pojkar.
Jasså, undrade jag. Stämmer det?
Trots att jag frågade flera gånger höll hon fast vid att hon minsann enbart har flickor som barnbarn.
-Det är ju mycket märkligt, tyckte jag. För jag har en son.
Det blev tyst i luren för en stund. -Ja men jag mena ju som lever.

Vad gör man när inte ens mamma räknar min son som sitt barnbarn längre? Sorgen blev ytterligare tyngd av ilska och besvikelse i den stunden.

Det är så olika vad som sårar en människa. Det som sårar dig kan jag skaka av mig - och tvärt om.
Det är därför vi så ofta blir sårade. För folk förstår inte att just den kommentaren kan såra.
Andra människor är bara plumpa helt enkelt.

V var på begravning av en kär vän till oss. Detta var dryga halvåret efter vi mist vår son. En släkting till vår vän, som inte har en aning om vår historia blev så glad när hon såg vår dotter som vi hade med oss. Vår tvilling som är i livet.
Kvinnan sken upp i ett leende och sa -Åh vad skönt det är att se att livet går vidare.

Visst, en oförarglig kommentar. Men den knäckt mig fullständigt.
Jag ville bara böla och skrika att det gör det inte visst. Livet går inte vidare. Inte för alla.
Men jag bet ihop, tvingade fram ett leende och gick där ifrån. Hon kunde ju inte veta. Jag ville inte "ge igen" mitt i hennes svåra sorg.
Jag grät hela vägen hem i bilen.

Blommor och kort vi fått har givit mig glädje. Något vackert att titta på mitt upp i allt det jobbiga.
Däremot var det jobbigt när en gammal bekant ringde och var nyfiken. Det var flera år sedan vi sist hördes. Hon var tidigare en i bekantskapskretsen. Men efter vissa händelse så har vi inte haft kontakt. Vaför hon ringde förstår jag inte än idag. Jo det gör jag - av nyfikenhet. Men jag kan inte förstå att hon kunde med att ringa. DET var jobbigt och för mig onödigt. Vi har ingen som helst relation längre.

Det blir lite OT nu med mycket IVF prat. Jag ber TS och övriga om ursäkt för det på förhand.
Men när det gäller IVF vet jag inte om det finns belägg att hävda att det är ökad dödlighet. Jag har aldrig stött på sådan statistik.
När det gäller flerbörd var det vanligare vid IVF förr. Då satte man ju in flera ägg i hopp om att något skulle sätta sig. Enl min läkare (på IVF-klinik) gör man inte så idag. Det är vid undantagstillfällen man sätter in fler än 1 ägg. Detta för att medelålderna är relativt hög bland blivande mammorna. Så åldern i sig är en riskfaktor under en graviditet. Blir det dessutom flerbörd är det ytterligare en riskfaktor.

Så tillbaka till ämnet. Glömska är något av det mest smärtsamma jag fått erfara. Har säkert skrivit det i någon tråd tidigare, men skriver det igen.
Min väninna var hemma med sitt andra barn när vi förlorade vår tvillingson kort före födseln. När vi talades vid ett tag efter förlossningen så sa hon;
-Åh vad skönt. Du ska gå hemma med bara ett barn.
-Ja, fast jag hade ju ställt in mig på att vara hemma med två...

Hon hade glömt. Hon bad så hemskt mycket om ursäkt. Undrar hur många som minns vår son egentligen.
Vi har precis passerat 1-årsdagen och det är inte många som visat att de minns vår son. De kan räkna på handens 5 fingrar. Och då blir det ändå fingrar över...

Öser inte ris. Men måste ändå säga att ditt inlägg och sk diskussion känns lite onödigt. Tråden är till för att ösa ut sin vrede, ilska, ledsamhet, besvikenhet mm över bemötande man stött på mitt i sin sorg. Att få utopp för känslor istället för att trycka undan.
Jag tycker det högst onödigt att diskutera ämnet. Upplevelser är så personliga. Det finns inga rätt eller fel. Ingen tävling om vems sorg som är störst eller värst.

Gissar att den där människan inte är en så god vän längre.
Jag förstår inte hur människor bara kan vara så plumpa?!

alsesani; jag förstår att ni inte är vänner längre.
Personligen tycker inte det är kostigt något av det du berättat att ni gjorde när er son gått bort. Vad skönt att ni kunde komma till bårhuset så mycket ni ville och säga farväl. Jag kan tänka mig att det har gjort stor skillnad att ha fått den tiden med er son.

Ibland önskar jag en skylt där det står "oförstående människor göre sig ej besvär".
Fast de skulle ändå inte fatta att den var avsedd till dem...