Biomamman ringer hela tiden!

Jag vet vad du menar. jag är själv en biomamma, som hade det där beteendet att ringa stup i kvarten när barnen var hos sin pappa. mitt ex och barnens bonusmamma påtalade flör mig flera gånger hur irriterande det var - och stressande för barnen. De talade för döva öron, jag kände ju att jag "måste ha kollen, det hängde ju på mig"! Tillslut insåg jag dock att det var en ohållbar sits för alla, mitt ex, hans sambo, barnen och även för mig - som levde med detta eviga ringade när barnen var borta. Kunde inte slappna av eller njuta av mitt liv.
Vi bestämde gemensamt att jag ringer INTE när barnen är hos sin pappa - och barnen ringer för att säga god natt om de är lite "längtiga" eller har nåt speciellt att berätta från dagen. Är det en KRIS-situation ringer naturligtvis mitt ex eller barnens bonus till mig. Nu funkar detta bra ör oss.

TS; Barnens pappa tog upp det först en gång när han lämnade. Sedan försökte han och hans sambo att prata med mig om detta vid varje tillfälle. De var absolut inte otrevliga mot mig, fast jag tyckte ju att de tjatade och hade hur fel som helst. Fast ledsen blev jag inte. Det var efter att ha läst en artikel om växelboende och sammansatta familjer som jag tog mitt förnuft tillfånga. Tror att det var Nanny Annelie från TV som sa i artikeln att när barnen är hos pappa, så är det också pappas och bonusmammas regler och ansvar som gäller - på samma sätt som det är mammas regler och ansvar hos mamma. Att man ska vara konsekvent med detta, för då känner barnen trygghet. Det blev min "väckarklocka". Jag kände att "Aha, jag behöver inte oroa mig för ditt eller datt när barnen är hos pappa. Det är pappas ansvar att allting flyter den veckan - och både han och hans sambo är fullt kompetenta ovh vettiga personer som fixar det". Så då kunde jag släppa greppet, en bfrielse för oss alla!

Vi har oxå en bio.mamma här osm ringer o ringer o ringer o ringer..
Ibörjan när vi blev sambos så tänkte jag inte så mkt på det då bonusen var så pass liten (1½ när bvi blev sambos och de hade varannan vecka) Men när samtalen till slut handlade om allt annat än barnet så började det bli väldigt irriterande. Jag sa till sambon och han sa till exet. Det fungerade ett tag, sen så började samtalen igen..
Nu har det gått ett ex antal år. Vi märker här oxå hela tiden att det funkar inte att mamman ringer o ringer HELA Jävla tiden.. (Gör ju inte det bättre av att vi har en del sammarbetssvårigheter då hon inte vill ha bonusen hos oss) Vi märker ju på barnet att det inte är så lätt där heller.
Nu är bara barnet hos oss varannan helg och man tycker ju att under de fjuttiga dagarna så kan hon ju låta bli att ringa, men icke sa nicke. Helst en gång om dagen, gärna två.
Gör ju itne det bättre av att barnet inte vill åka hem utan tjatar på mamman att få stanna. Vilket barnet aldrig får. =( Så hon försöker locka hem barnet i stället.. Varje gång hon ringer så är det nya grejer "Jag har köpt det till dej, vi ska åka dit.. osv osv.. Skitjobbigt.
Senast så tog sambon ett snack med henne och förhoppningsvis så får man väl hoppas att hon fick in det.

Mamman ska passa sig lite här för det finns något som heter umgängessabotage.
I en eventuell vårdnadstvist kan hon stå sig slätt om hon inte vill samarbeta.
Man kan ju i Famlijerätten skriva ett samarbetsavtal om bla. hur telefonkontakten ska se ut.
Om man registrerat avtalet hos tingsrätten blir det juridiskt gällande. Om man bryter mot avtalet kan motparten (ni) begära ett vitesförläggande varje gång det sker.
Då kommer det kosta pengar att bryta avtalet.

Om inget annat funkar kanske det gör det...

Min spontana tanke är att det måste vara jättejobbigt inte bara för er utan även för barnet. Jag är själv biomamma och givetvis saknar man barnen när de är hos pappa, men den saknaden kan jag visa på andra sätt än att ringa hela tiden.

När barnen är hos pappan försöker jag låta dem vara ifred där. Jag säger och visar att jag alltid finns, beredd att lyssna och hjälpa till om de behöver mig. Men när de är hos pappa så är han och hans sambo där och ställer upp till 100%. Att låta min saknad gå ut över barnen genom att ringa stup i kvarten tror jag är att göra barnen en otjänst, de måste få vara ifred. De ringer den andre föräldern varje kväll och säger godnatt och berättar om dagen - det får räcka. Om det skulle vara något speciellt så ringer vi föräldrar till varandra.

Vet inte hur ni ska lösa detta. Tror alltså att det mest är mammans egen saknad och längtan det hanldar om. Kan ni försöka få henne att förstå att barnet har det bra hos er. Och även om barnet älskar henne och längtar efter henne så måste barnet få leva ett normal vardagsliv hos er och inte hela tiden ha mamma i telefonluren - för det skapar en bara oro.

När jag var liten och mina föräldrar skildes så tänkte jag i många år att det var så synd om den förälder jag inte var hos och försökte kompensera den föräldern genom att höra av mig och kolla att allt var okej.

Kanske kan det vara bra om ni och mamman försäkrar barnet om att mamman mår bra och klarar sig själv även fast barnet inte är hos henne. Mamma älskar henne och längtar efter henne men mamma är vuxen och klarar av att hantera situationen. Barnet ska inte vara en länk som ska finnas där i luren för mamma hela tiden. Mamman måste kunna stå på egna ben och hantera sin saknad på ett vuxet sätt.