Vem är föräldrarledig först, pappa eller mamma?

Rent biologiskt tror jag att det passar kvinnan bäst att vara hemma första tiden, även när barnet kommer via adoption. Även när man får sitt barn via adoption får man ett hormonpåslag som gör, när man är kvinna, att det naturligaste är att inte lämna sitt barn utan att vara tätt intill det och ta hand om det. Medan motsvarande ger mannen en extra beskyddarinstinkt att ta hand om sin familj, mota bort faror och att försörja den. Det hade ju egentligen passat väldigt dåligt om ett nyblivet föräldraskap hade utlöst exakt samma beteende hos mamman och pappan. Så nog är jag övertygad om att där finns en rent biologisk skillnad och jag tror faktiskt inte att det spelar någon roll om man adopterar eller att barnet föds in i familjen. Vilda hästar hade i alla fall inte kunnat slita mig från min baby det första halvåret...

Franka, ärligt talat: varför skulle det överhuvudtaget skilja mot de föräldrar som föder sina barn? Vill pappan vara hemma först då så är det väl inte svårare än att ge barnet ersättning och mamman börjar arbeta så fort hon är hyfsat ihopläkt efter förlossningen? Ändå har jag under min tid på öppna förskolan INTE träffat en pappa till biologiska barn som varit hemma först, trots att det varit så lätt att fixa! Varför inte? Varför ska föräldrar som får barn via adoption plötsligt ha "kravet" på sig att vända på steken? För tro mig, du är inte den första som undrar! Tvärt om undrar nästan varenda människa man stöter på för adoption är/kan ju vara sååå jämlikt. Jag fattar inte var skillnaden är ens. Det är faktiskt världens enklaste grej för en mamma som fött sitt barn att lämna det hemma med pappan och själv jobba. Ja, i teorin alltså. Ändå väljer i princip ingen det alternativet... Varför?

Franka, jag är övertygad om att pappor kan vara lika bra på att ta hand om bebisar. Det jag menade var den där känslan när instinkterna tar över och HÄR är min plats och jag ska göra så HÄR. Säger instinkterna, som jag skulle tro till största delen är hormonstyrda. Att barnet inte är nyfödd tror jag inte spelar någon roll. Någonstans är vi hormonstyrda däggdjur av olika kön och med olika egenskaper - det vore ju helknasigt och väldigt opraktiskt om vi var helt pinlika i precis allt, instinktivt sett.

Mrs Bundy, ja alla är ju olika men inte heller för dig känns det annorlunda för att barnet blir adopterat istället för biologiskt. Det är mest det jag värjer mig emot. Att det skulle vara annorlunda. En stor andel av egenfödda barn ammas inte, men ändå är oftast mammorna hemma den första tiden.

Jag formulerade det lite klantigt. Jag borde ha skrivit att "Rent biologiskt tror jag att det *oftast* passar kvinnan bäst". (kvinnan, inte nödvändigtvis barnet alltså)

Eller hur! Hur många säger till en nygravid: "Oj, jösses så modiga ni är! Har ni funderat på det här ordentligt? Min grannes mormors kusins arbetskamrats mans styvbarn fick ett biologiskt barn och OJ så mycket problem de haft med henne! I tonåren gick hon på droger och stal saker hemma och ojojoj... Är ni säkra på det här?" Men när man berättar att man ska adoptera för första gången (andra gången är man redan förtappad och folk tiger faktiskt ) då får man minsann höra massor med skräckhistorier!

Jag tycker också att båda föräldrarna bör vara hemma lika mycket (även om det inte blivit så för oss av andra skäl) och att både barnet och föräldrasynen i stort har allt att vinna på det.