Alex771977 skrev 2013-06-16 13:05:42 följande:
Jag är mitt under en separation, jag har tre barn 3 , 5 och 7 . Och det jag tänkt mest på är alla högtider osv. Fy va jobbigt, sen bor man i en stad som man bara har en nära vän. Så det gör det hela ännu värre, sambon flyttar nu i helgen. Jag får panik av tanken att inte höra några barn, inte krama god natt. Ingenting, varannan vecka vilken pest. Kommer nog inte spendera mycket tid hemma i början, då kommer jag klättra på väggarna. Har gått med i makalösa föräldrar, så jag ber till Gud att man träffar lite folk där igenom som sitter i samma sitts. Jag har levt i ett förhållande i 14 år och älsta tjejen är 7 år. Så det är riktigt tufft att gå ifrån en vardag som innebär 180 från morgon till kväll, ocksen knäpp tyst varannan vecka. Nä jag vet inte riktigtt hur man ska göra, allt löser sig. Men man är orolig för barnen.
Känner igen mig i det du skriver. Just tystnaden och ensamheten när barnen inte är hos en. Separerade i och för sig från barnens mamma för rätt många år sedan men hade första julen utan barn i julas. Tur man hade jobb att fly till.
Till er som precis separera kan jag rekommendera att göra som jag. Sätt av tid för omställning. Själv tog jag ett sabbatsår direkt efter seperationen då jag helt enkelt bara levde mitt eget liv och stängde för nya kontakter. Gjorde om i bostaden och helt enkelt lärde mig vara själv utan barnen alltid omkring mig. Var väl investerad tid.
Nu lever jag i och för sig fortfarande ensam och tycker det känns någorlunda uthärdligt även om tanken på de barn jag inte ser ut att få är en sorg att bära med sig. Ville ju ha en stor familj och nu står jag här med två barn medans tiden rinner iväg.
Vad jag inte riktigt kan förstå är varför alla mammor som är i samma sits man träffar är så rädda att träffa någon med egna barn. Blir så tydligt att det bara är deras barn som räknas när man dejtar..............
