2-3årstrotset Stödgrupp

Hej Zessans

I ditt pusselexempel tycker jag du först ska påminna om att han lovade att plocka ihop pusslet och formulera dig i vad du VILL att han ska göra, försök uttrycka dig i aktiva, raka meningar utan förebrående eller vädjande ton Lättare sagt än gjort Typ "Stopp unge man, nu glömde du nog något eller hur?" (han låtsas som om det regnar" "Du lovade att plocka undan efter dig - jag vill att du kommer hit och plockar ner pusslet i den här" (han går förmodligen därifrån) Gå efter, huka dig håll honom mot dig "Vill du pussla måste du också plocka ihop pusslet, vill du att jag hjälper dig?" (om han fortfarande inte reagerar). "Jag kommer att plocka ihop och lägga undan pusslet så får du inte pussla igen på xx tid. Vill du pussla i xx så går du ut i köket och plockar ihop, jag räknar till tre. 1.... 2... " Plockar han inte ihop tar du bort pusslet den tidsrymd som du sagt.

Jag är egentligen emot hot/mutor men inser att just i den här åldern får man använda dem ibland - men det är ju viktigt att det inte blir huvudingrediensen i hur man möter barnet. I grund och botten måste samspelet grunda sig på respekt och samarbete.

Avdramtisera det förbjudna de gör, istället för att säga "usch va äckligt" och göra stor affär av spottande så säg "spottar gör vi på toan" och led barnet dit gå sedan därifrån.

De vill ju ha reaktionen, får de inte den slutar de.

Vi fick bra resultat genom att rita när vår son (som är likadan och katterna är likadana) var för mycket på.  Vi ritade en enkelt bildserie med streckkgubbar där först X ser katten, X blir glad, X vill klappa katten - katten arg/ledsen, mamma/pappa arg/ledsen, X ledsen. Stort rött kryss över "dra katten i svansen bilden". Sedan ritar ni vad barnet ska göra. X TITTAR på katten, katten glad mamma/pappa glad, X glad. Gubbarna är inte viktiga, det viktiga är att man gör tydliga ansiktsuttryck på både katt och människor.

Sedan har vi kunnat påminna om teckningen och det har fungerat jättebra.

Sedan skulle jag vilja ge ett litet tips till er alla - och jag VET att detta känns OMÖJLIGT när man är mitt uppe i det men gör ett försök!! Det brukar vara som så att man får det man förväntar sig nämligen. Så, går ni på helspänn och bara väntar på nästa utbrott, nästa fajt, ja då är det också det ni får. Barnen är specialister på att känna av stämningen och agera på den. De "samarbetar" också med oss genom att ge oss ett utbrott om det är ett utbrott vi tror att vi ska få. Vad ska man göra då? Det gäller att omprogrammer SIG SJÄLV först annars kan ni aldrig få barnen på "rätt" spår igen. VÄGRA tro att det kommer att bli en jävlig dag, TRO helt och fullt att varje dag ni vaknar kommer att bli en tOPPEN-dag och gå ut i världen med den inställningen (visst det kommer att komma utbrott ändå men jag vågar lova att ni inte tycker att det är hälften så jobbigt som idag). Det enda ni behöver offra är att "få rätt" Dvs - ha, jag visste väl att det skulle bli så här idag när x hände och y och z och ...

Vågar ni försöka?

Jag trodde också att vår kille var för liten men han förstod faktiskt förvånansvärt bra - gäller att välja rätt tillfälle bara.

och du HOPPAS inte att det blir en bra dag. VET att det blir en bra dag - eller hur?

VARFÖR säger han de sakerna tror du?

och så är det ord som vuxna verkar reagera på

*applåderar*

Jag SA ju att det fungerade!!! Man ska hälla vatten på brasan, inte bensin

Ur det första barnets synvinkel är just 2 år en ganska dålig tid att få syskon - det är mycket som händer då och som förälder har man knappast en stor dos tålamod Så, då får man nog räkna med att investera extra extra mycket i sitt första barn tror jag.

När det händer mycket "själsligt" blir självklart sömnen påverkad, att i möjligaste mån bemöta barnet med lugn och inte "elda på" barnets frustration är det som fungerar bäst (lättare sagt än gjort) - men har man detta "för ögonen" så tror jag att situationen i alla fall blir uthärdlig för alla parter.

Jag menade inte att det "i sak" är något problem när man får syskon men ska man se det ur det barnets synvinkel som är 2 år så är det traumatiskt nog att vara 2 år utan att få syskon så har man gjort det valet som förälder så behöver man kanske också investera ett uns mer tålamod i den här perioden

ELI: Det förstår jag absolut men mycket av det andra kräver ju att man från början är i alla fall på "den lugna sidan" annars fungerar ju inte det andra heller

"Trots" eller "utveckling" handlar ju om att komma på hur jag hänger ihop med resten av världen och vem jag är och vad kan jag bestämma och vem är mamma och hur hänger det ihop med pappa och vad händer om jag gör så här eller säger detta? Tusen frågor som behöver få svar

Generellt tycker jag att man ska minimera striderna genom att bara hålla på de absolut nödvändigaste gränserna, det är inte nu man ska strida om att äta med bestick eller att man måste ha varma mössan på sig Så, att i möjligaste mån få välja mellan ofarliga alternativ är jättebra - att också "set the stage for success" brukar vara bra - dvs se till att de utmaningar barnet möter är lagom överkomliga, t.ex. kan man på kvällen öppna kängorna och fästa upp tungan på skorna så barnet kan få på sig dem själv.

Att leka fantasilekar är också mycket effektivt, en av mina favoriter är när vi leker kaffetermos Han är termos och mössan är locket, jag håller i locket så "skruvar" han på sig det Att lägga ketchupen i form av et ansikte på tallriken eller steka falukorv i stjärnform kan göra en hel middag

Och så inte tro att man har svaret - för precis när man tror att man har nåt som funkar så gör det inte det längre