Jag har för mig att AC har berättat att de tillfrågar föräldrarna FÖRE de "låser barnet", medan andra organisationer "låser barnet" först och sen tillfrågar de blivande föräldrarna. Den andra metoden låter ju vettigast, eftersom man ju ska vara påläst redan innan. Tycker jag.
Vi fick ett sn-barn, fast inte genom 48-timmars-systemet. Vi fick kontakt via AC med deras bedömningsläkare, så nog måste de ju ha en sådan?! Vi fick via AC höra att han tittat på bilder av barnet (någon utförligare läkarrapport fanns inte) och utifrån det gav en god prognos. Vi litade på det, och hann förvisso tala med honom senare. Men då hade vi liksom redan bestämt oss, och ville mest bara veta lite mer om praktiska detaljer.
Vi läste också på nätet och fick klart för oss att de rent fysiska skador vår dotter har inte på något vis hänger ihop med ökad risk för psykiska skador, vilket var vår första rädsla. Sen rullade det på, och nu, 7 månader efter hemkomst, är vi rätt bekanta med både vårt hemsjukhus och vårt specialistsjukhus... :)
Jag förstår oro vid skador som kan leda till döden i värsta fall (typ hjärtfel), men om det rör sig om fysiska frågor, som dysmeli eller LKG, förstår jag inte varför man måste ha en expert att granska akten om man redan i förväg har läst på och vet vad det kan innebära för ens framtida vardag? Fast jag är kanske bara blåögd...?