claudia79 skrev 2009-05-13 10:07:48 följande:
Jag håller helt med er andra om det här med hur man blir behandlad som utesluten...Min mamma och jag har aldrig haft en bra kontakt och hon har bara varit för fanatisk för min smak (ser allt i svart och vitt, "står det i litteraturen, så är det så"...)Men när jag blev utesluten och separerade från mina barns pappa(som oxå var vittne) så bröt hon och min styvfar, som inte ens är odöpt förkunnare, kontakten med mig helt och sa att de skulle behålla kontakten med mina barn genom mitt ex...okej, jag kan inte göra något åt det, men det magstarka kommer nu, ett år efter min uteslutning och total nochalering från deras sida, att mitt ex blir utesluten oxå (eftersom han började sällskapa med en tjej innan vår skilsmässa gått igenom) DÅ messar min mamma honom att "nu är ju barnen helt oskyddade, tack vare dig!" och jag blev så j-a förbannad rent ut sagt, för hon vet inte ett skit om hur han har mått under det här året och hur tacksam jag är att han har träffat en tjej som fått honom på fötter igen, vilket gynnar mina barn starkt givetvis!Plus att hon messar mig typ att "ja nu när det är som det är med ditt ex så undrar om vi du kan hjälpa oss att hålla kontakten med barnen, vi tänker på dig och älskar dig....." My ass, att ni gör!! Men så känner jag att vem är jag att hindra mina barn från att ha kontakt med sin mormor och morfar? Så jag messar min mamma när jag har barnen, hon ringer, pratar med dem och sen är det ett mycket kort samtal med mig, lika formellt som att prata med skattemyndigheten, innan vi lägger på......suck.Det som jag undrar hur jag ska göra är nu till sommaren, då de kommer att dra sig till mina trakter, för att gå på sammankomst, för jag vet att hon kommer att fråga om det är ok att de svänger förbi och plockar upp barnen och har dem typ fyra fem timmar (inte på sammankomsten) och träffar dem...Men för det första så känner jag rent spontant att "Om inte ni vill träffa mig, eller ha kontakt med mig, vilket är ert val, så behöver ni inte bekymra er om att lära känna mina barn heller" plus att det är ett år sen de träffade mina barn och särskilt den minsta som är 3, ska han bara plockas upp av dem, för att det passar dem, och för att deras mamma inte duger till att ens sitta ner och fika i två timmar med??? Känns väldigt knepigt, men jag är kluven.....Det sjuka är att de vet inte ens att jag är i fjärde månaden med mitt tredje barn, hur sjukt är inte det?Usch det här låter som ett jättenegativt inlägg, men det är väldigt skönt att få skriva av sig lite, för på just det här är jag skitsne, i övrigt bryr jag mig inte så mycket.....
Det är väldigt svåra frågor du beskriver. Det är som sagt en sak att själv bryta kontakt med föräldrarna, men är det rätt att undanhålla barnen sina mor/far föräldrar? Brottas själv med dessa känslor. Jag tror däremot inte att min pappa någonsin kommer att höra av sig för att få träffa barnen, men om han gör det vet jag faktiskt inte hur jag ska reagera. Förstår precis hur du känner.
