Behöver lite hjälp av er änglamammor!

Hejsan!
Jag hade samma känsla som du har nu...att bli gravid så fort som möjligt! Det upptog mina tankar hela tiden och när jag inte blev gravid så tappade jag hoppet om att kunna bli gravid igen. Ville också ha ett levande barn med mig hem! Det kändes så orättvist att andra fick ta med sig sina barn hem men inte jag! Det var en väldigt konstig och lite overklighetskänsla över det hela!

Men nu har det gått 9 månader sedan jag förlorade Elis i magen i v42 och jag är fortfarade inte gravid. Men skillnaden nu är att jag är redo fysiskt och psykiskt på att bli gravid igen. Det var jag inte de första månaderna utan det handlade väl mer om att jag ville ha "ersättning" för det barn som jag hade förlorat. Nu är jag glad över att jag inte blev gravid på en gång utan att jag har fått tid att tillåta mig att älska, sakna och gråta över Elis och över den tomhet som blev efteråt. Jag har även fått varit arg! Jag har Elis med mig som en del av familjen, vår son och lillebror. Det har hjälpt mig mycket att han är en del i familjen och att han inte glöms bort! Men nu efter månader av virrvarv av känslor, är vi redo för ett nytt barn och vi försöker igen!

Min psykolog sa att de flesta är gravida igen inom 1 år och jag själv tror att man blir gravid igen när kroppen är redo för det. Men jag hoppas att du snart blir gravid igen och att det ska gå bra för er! Lycka till!