Behöver lite hjälp av er änglamammor!

Tårarna trillar när jag läser om vad ni går igenom *skickar styrkekramar*

Jag förlorade David i vecka 19 för drygt två år sedan och upplevde samma känslor som de ni nu går igenom. Mitt liv bestod av ägglossning och mens, ägglossning och mens. Jag kunde inte vänta på att få vara gravid igen. Min kropp kändes helt meningslös då jag inte fick bära på ett annat liv. Månaderna gick och inget hände förutom ett till mycket tidigt missfall. När ett år passerat hade relationen med Davids pappa tagit slut och jag träffade direkt en ny man och vi blev "oplanerat" (man vet ju hur det går till att göra barn så hur oplanerat kan det egentligen bli?) gravida efter att ha träffats i bara 8 månader, 18 månader efter jag förlorade David. Den här gången gick allt bra.

Jag tror Mayos har rätt, det är viktigt att själen får tid att läka. Ge dig tid att sörja ditt förlorade barn, förträng inte det som hänt genom att försöka ersätta med ett nytt barn. Jag hoppas givetvis att du snart blir gravid igen men tror det kan vara klokt att fokusera på läkning av själen i första hand -om du under tiden blir gravid så är det ju jättebra!

Lycka till och ...ta hand om er tjejer!