Behöver lite hjälp av er änglamammor!

efter att förlorat vår dotter i v38, ville jag bli gravid med en gång, precis som du beskriver känslomässigt, man hamnade efter i tid, klockan gick, man skulle haft barnet nu, och så är man inte ens på ruta ett. Flera sa till mig det här med att inte stressa, och jag försökte utan resultat tills jag kom på att jag nog fick acceptera alla dessa känslor man faktiskt har.

Jag plussade efter 4 månader och är nu i v11, det har ingenting med att sörja klart att göra för mig, jag sörjer ännu, vår ängel är och förblir oersättlig. Däremot så väcks ett nytt hopp inom mig, en ny chans till en liten som får följa med hem och växa upp. Tanken från början var ju att vi ville ha ett barn, den önskan går ju att uppnå även om vi förlorat vårt barn, den önskan kunde ingen ta från mig!
Däremot så är det bra om man är någorlunda stabil när man går in i en ny graviditet, för det väcker mer oro, tankar och känslor när man varit med om en sådan här sak. Hormonerna gör ju också att man blir ännu mer gråtmild och känslig. Men jag ville så mycket att jag kände att jag var beredd på ny graviditet, och som nån skrev när man är redo så blir det nog så, jag tyckte det var lagom att bli gravid nu, men det kanske jag hade tyckt om det hade gått ett halvår till också. Det jobbiga var ju att man var helt manisk på ny graviditet och den stressen har ju tack o lov släppt.

 Nu kan jag acceptera att jag får gå ännu en lång väntan. och att om allt går bra att storebror blir ett år äldre än vad som var menat...sådana tankar tampas jag mycket med, ovidkommande, javisst, men jag tror att det är viktigt att man får känna allt det där som har med förlusten att göra. Visst är jag sjukt orolig många gånger, men jag kommer överleva det här också!

 Lycka till i framtiden och beklagar det du måste gå igeom! kram