Behöver lite hjälp av er änglamammor!

jag var i en situation att jag och en vän fått våra första barn samtidigt (3 veckor emellan) å nu skulle vi också ha fått relativt samtidigt jag i Juli och hon i slutet på augusti.. men jag kände mig mest rädd för att bli svartsjuk på hennes växande mage men jag bad henne om en sak ganske snabbt efter vi kom hem från sjukhuset då vi pratade så sa jag till henne att hon aldrig någonsin fick sluta berätta för mig vad som händer, att hon aldrig någonsin fick känna sig rädd att såra mig genom att vara glad över sin graviditet då hon var med mig, vi skulle ha delat alla krämpor och symton tilsammans denna gången med även om det inte blev så och jag kände att min och hennes vänskap ville jag inte förlora, jag sa även att jag kanske blir ledsen då du säger att det sparkar eller vad det kan vara men då säger jag det till dig för även om det gör ont ibland så är jag glad för din skull och jag vill dela det med dig.... Det kändes jätte skönt att vi kunde ha det som "vanligt" för det gick även om jag blev ledsen ibland.. då pratade vi om det också.. jag skulle nog råda dig att inte isolera dig men var tydlig att du kanske blir ledsen men alltid är glad för deras skull ( för det antar jag bara att du är) man behöver sina vänner...

(oj det blev rörigt emn jag hoppas att du förstår vad jag menar)

Jag känner precis som dig! Även om jag förlorade min lilla tjej förra tisdagen, så skriker allt inom mig att jag vill bli gravid igen! Jag & pojkvännen(Elisabeths pappa) har sagt att vi ska försöka, men han vill vänta. Sen har jag inte ens läkt ihop än, får ont bara vid tanken på att ha sex just nu...

Sen har vi ju ingen gemensam bostad än, jag bor ju hos min mor. Och han bor hemma med sina föräldrar. Så vi vill ju fixat lägenhet först. Men när det är gjort då, varför vänta? Är man hemsk som känner så?

Jag kände precis som du
Jag till och med försökte ha sex igen bara några dagar efter förlossningen "fast att man inte får" men det gick inte då jag hade så ont i stygnen.
Vi hade bestämt redan innan respiratorn stängdes av att direkt som jag läkt så skulle vi försöka oss på ett syskon.
Det enda jag hade i huvudet var att få ett nytt plus på stickan och kan även vara så idag.
Tyvärr så gick vi isär och då är det ju inte bara att få ett plus och det suger stenhårt

Har pratat med andra änglamammor och nästan alla dessa vill försöka igen så jag tror inte att vi är onormala som tänkt så här.
Sen fick vi många dumma kommentarer när vi sa att vi tänker försöka göra ett syskon.
Som att det lät som att dom trodde att vi ville försöka ersätta Philip och vi fick förklara gång på gång att vi vet att vi inte kommer få tillbaka vår son utan att detta kommer bli ett syskon.
Sen fick vi höra, men hur reagerar ni om ni får en tjej den här gången då?
Men vi blir givetvis överlyckliga vad vi än får bara vi får behålla bebisen denna gång.

Men idag känner jag att jag inte skulle ta in så mkt vad andra sa till oss, för dom vet inte hur vi känner och vad vi egentligen går igenom.

Kramar och jag hoppas att det snart tar sig för er.
Ni förstjänar att få ett syskon.
KRAMAR

Du är absolut inte hemsk!
Beklagar sorgen djupt

Till er alla!!!

Vi får höra tvärtom av våra s.k "vänner". Dem tycker ju att vi ABSOLUT ska ersätta våran dotter. Och det är vi inte ute efter, vi vill ge våran prinsessa ett småsyskon. Dock kan jag känna att ha sex nu är inget jag diggar. Har ju ont bara jag sitter(skrubbsår i hela härligheten!). Barnmorskorna som förlöste mig sa att jag varit så duktig & lyssnat på dem, och bara därför hade jag inte spruckit.

Sen är tacksamt nog inte pojkvännen inte så sugen på att sexa, sedan han såg mig trycka ut våran 2135 gram tjocka dotter. Var det bara detta som behövdes för att slippa sex? Sååå enkelt :P

Vi förlorade vår första dotter i v.40 för strax tre år sedan. Jag kände liksom de flesta att jag ville påbörja syskonförsöken på direkten. Mannen ville väl egentligen vänta lite men eftersom det betydde så väldigt mycket för mig så gick han med på det utan att jag behövde tjata nästan alls. Men vi väntade tills Emilia var begravd iaf. Det tog fem försök. Inte alltför länge, men en absolut evighet i den situationen. Jag gjorde ingenting för att slappna av eller låta bli att tänka på att bli gravid. Utan det blev mitt sätt att fjärma mig från sorgen. Att lägga all min energi på att bli gravid.

Kramar Eva

Ett enormt tack till er alla. Jag har inte svarat när ni skrivit men jag har läst! Ni har gett mig precis det jag behövde, lite styrka och vetskapen att jag inte är ensam. Försöker medvetet att inte vara så mycket här på FL för tillfället för att försöka släppa bli-gravid-pressen lite och tycker att det funkar bra, känner mig inte lika pressad inför denna ÄL som förra månaden, får se hur månaden utvecklar sig... blir nog värre i väntan på BIM sen kan jag tänka mig...

Klart vi kan hålla kontakten och följas åt i bebbekampen!

Bamsekramar på er fina änglamammor

hhejsan hur e det i dag med dig förlåt ja inte varit inne nåt haft fult upp,
hoppas det är lite bättre många kramar

Ingen fara att du inte skrivit, det har ju inte jag heller :) Jo tack, det går upp och ner, men just nu är det ganska bra, ägglossningstider, då är det alltid bra hehe.
Hur mås det själv?
Kramar.

Hej tjejer!
Åh, vad jag känner igen mig i det ni skriver.
i förlorade vår lille Melker i v.39. Han föddes den 17 maj och begravdes i onsdags.
Tanken på ett syskon är redan väckt. Jag vill ju absolut inte ersätta Melker, men jag vill ha en bebis. Känna att alla våra planer vi haft inte är helt kraschade utan bara lite framflyttade.
Men jag blöder ju fortfarande och måste verkligen vänta på att kroppen är redo. Hoppas bara det inte tar för lång tid.

Lycka till allihopa!

Va tråkigt att er lilla Melker inte kunde stanna. Blir så tomt i kroppen och hjärtat, är något som saknas, klart man vill ha ett syskon, allra helst skulle man vilja ha tillbaka det barn man förlorat men det går ju inte, får man ett syskon känns det som man kan börja om, som att det finn hopp om livet, längtar så efter att ha ett litet pyre i min mage igen.
Kramar i massor och lycka till!

hej vännen förlorade en liten gosse i jan 08 i v20 jag var som du besatt av att bli gravid med en gång alltså den största trösten var att bli gravid så fort det gick.
blev gravid 3 månader efter graviditetn var psykiskt jobbigt graviditetn innan hade tagit hårt och sörjde gjorde man ju såklart fortfarande (slutar man nånsin?)

2 dagar innan pojkens 1 årsdag kom lillasyster Vilda vilket plåster på såret det var vår gosse kommer alltid finnas i våra hjärtna och det finns dagar jag är lessen för honnom samtidigt så glad för lillasyster som kom som en gåva.

Vi fick vår egen skyddsängel precis som ni fick er

många kramar

mig tog det 8 är att bli gravid igen skulle vilja få ett till men det vill sig inte tänke inte på deet utan lev livet med mycket omsorg mellan er som par så blir det lättare

Lättare sagt än gjort att inte tänka på det, allt påminner mig om att Eskil inte längre finns och att jag inte är gravid. Nu har det gått 5 månader, 5 menstruationer, vet att det är helt normalt, och ingenting att oroa sig för men jobbigt ändå.
Är det nåt jag och min Jimmy är bra på så är det omsorg om varandra, visa kärlek, omtanke och ömhet, jag har verkligen hittat världens snällaste och mest underbara man!

och det är superviktigt att ni tar hand om varandra på det viset det läker också  en hel del många blir ju ovänner för att man sörjer på olika sätt så skönt att höra att ni verkligen har och förstår varandra.

kunde bli lite arg på min man ibland att han bara ville ha allt överstökat begravning osv och sen sopa det under mattan men visst har han vart stöd också och såklart har han sörjt men på ett helt annat vis tror han försökte vara stark för mig i början.