Vi har (nästan bestämt oss iaf) sagt att ett barn får räcka just för att det är jobbigt. Låter säkert elakt och konstigt, men vi har inte en lugn stund och jag känner att jag inte skulle fixa det med en liten till. Nu blir hon tre i januari och då kanske vi känner annorlunda inför ett syskon.
alvavera, ja det går inte att förneka att det är lättare med ett barn på många sätt. 
Jag har inte någon jobbig förlossning/graviditet i bagaget, däremot väldigt trassel med mensen som inte kommer igång så det är inte ens säkert vi kan få ett barn till och då har naturen bestämt det åt oss.
Ensambarn vet inte hur det är att ha syskon så de säger sällan att de saknar det.
petsod, håller med, en lekkamrat är inte det man vill ge sitt barn. Kompisar får hon ändå. Det ska finnas tid, längtan och kärlek till ett barn till också.
Fast idag fick jag ett litet ryck i livmodern när en ganska ny liten ettåring på Siris förskola grät ensam på gården och sökte tröst i min famn. Denna lilla söta värnlösa tös som ingen personal såg tydde sig till mig.
Kunde knappt släppa henne och gå till jobbet trots att jag redan var sen.
Jag hoppas att hennes mamma aldrig behöver se henne stå och gråta på gården. Hon gjorde det igår också. Men, det var bara en parentes.
Jag hoppas att den som kom fram till mig i morse hajade till eftersom hon såg när flickan kom upp i min famn igår också. Jag sa till fröken att nu får hon krama dig istället en stund så går jag.