Sorgsen dotter

Om jag var ni så skulle jag prova med att titta på bilderna och se om barnet reagerar positivt. Om h*n inte gör det är det ju bara att vänta ett tag. Vi gjorde att stort fotoalbum av hela vår resa som vår dotter tittade på nästan varje dag, ofta istället för att läsa saga på kvällen. Hon blev glad av att känna igen miljöerna och personerna och berättade massor med saker för oss om dem. Vi förstog inte mycket av det hon sa i början men det spelade inte så stor roll, huvudsaken var att hon fick prata och att vi lyssande. Hon visade tydligt att hon saknade sina kompisar och vissa speciella vuxna och det hjälpte henne mycket att få se dem, prata om dem och på nåt sätt förstå tt de fortfarande fanns där. Även om barnet inte bara har positiva upplevelser från barnhemmet så tror jag det kan uppstå en saknad och att de måste få känna sorg över att ha lämnat det.

Det är en stor omställning barnen går igenom, de rycks upp från sin tillvaro och kanske de tror att hela den tillvaron har försvunnit. Det måste ju ge en väldigt otrygg känsla innan de har fått en ny trygghet i den nya tillvaron. Jag tror det kan hjälp att få behålla banden till den gamla kända tillvaron medan de håller på att skapa band i den nya tillvaron. Så har det funkat hos oss i alla fall. Vår dotter var 4 år när vi fick henne och det skulle ha känts väldigt konstigt att "glömma" hennes liv för att sedan någon dag helt plötsligt plocka fram det igen. Hon hade klara minnen med sig, det var inget som hon bara kunde lägga åt sidan. Vi ser det som en självklarhet att väva samman henne "förra liv" med den tillvaron hon har nu, vi vill att hon ska känna att de hänger ihop och det har fotoalbumet helt klart hjälpt till att göra.