Provade 5-minuters metoden ikväll, tog 40 min. Imorgon??

En stilla undran...En metod som är utvecklad för barn med grava sömnstörningar...HUR kan man få för sig att använda den på ett 3 månader gammalt barn?En 3-månaders KAN inte ha sömnstörningar för en 3-månaders är för liten för det. SAMTLIGA 3-månaders i hela världen. Det ligger inte på individnivå.HUR har man hunnit prova ALLT annat före 3 månaders ålder och vid vilken ålder började man i så fall jobba med barnets sömn? Vid födseln? Vid en månads ålder? Två månader? Om man börjar vid 2 månader betyder det att man bara hållit på en månad före man testar 5mm.På 3 månader ska man alltså;1. Hunnit tröttna på att ha bebisen i famnen2. Hunnit testa att söva barnet på ett glatt och trevlig sätt utan gråt3. Hunnit testa ALLA möjliga sätt att lugna barnet och få det att sova själv4. Hunnit få ett barn med sömnSTÖRNINGAR5. Läst på ordentligt om alla metoder och framförallt om 5mm som man ämnar ge sig på6. Pratat med en barnläkare om vad som kan vara fel med en i princip nyfödd som redan har sömnSTÖRNINGAR.Nej jag köper det inte. En tremånaders har inga sömnstörningar. Däremot kan ju föräldrarna ha sömnstörningar. Dvs de blir störa i SIN sömn och vill inte vara föräldrar mer än mellan 07-19 om dagarna och kräver att få slippa vara föräldrar övrig tid redan efter 3 månader.En 3-månaders som lämnas i sin ensamhet att skrika sig till sömns kommer däremot att FÅ störningar. I sin personlighet, sitt framtida liv och kanske i hjärnan.Ett barn som skriker ibland eller till och med mycket. Kolik osv skadas inte av det - för man brukar trösta barnet, försöka lugna barnet. Lindra dess plåga.Men att utsätta ett så litet barn för att:1. Bli övergivet (JO bebisen känner så, det är först många månader senare som barnet är moget nog att förstå att hen inte blir övergiven på riktigt.2. Reagera med panik och överlevnadsångest. Ja - skräck alltså. ren skräckterror. barnet har INGEN möjlighet att förstå att det inte behöver vara rädd. Den är skräckslagen och skriker i panik för sitt liv. Några månader senare kan det röra sig om både panik, ilska, trötthet och allt möjligt men vid 3 månaders ålder skriker ett barn i denna situation av panik och överlevnadsångest, inget annat.3. Gå till barnet och visa att man fortfarande finns, men att man inte tänker ta upp barnet och trösta. Barnet fattar INGENTING. mamma/pappa är där men ändå inte.4. Överge barnet IGEN! samma panik och ångest - barnet minns inte att föräldrarna kommer komma tillbaka. Så det är exakt samma panik igen. Med betingning blir den här känslan förknippad med sömnen och sängen och kan ge men för livet. Både vad gäller sömn men också övrig trygghet och en känsla av att bli övergiven och utelämnad. Barnet förlorar all möjlighet till en grundtrygghet.Dessutom är kroppen redan fullproppad av adrenalin och andra stresshormoner och hjärtat pumpar ännu i panik sen förra femminutersperioden.Om och om och om igen.Till slut slår kroppen av. För mycket stresshormoner, total utmattning, törstig till dess förbannelse. Halsen är torr och svider och munnen känns torr och slemmig. Kinderna svider också av allt saltvatten från tårarna.Att få salta tårar som rinner ner bakvägen i halsen är förstås väldigt otrevligt när man redan är törstig dessutom.Inom några dagar eller veckor minskar barnets skrik beroende på hur stakt barnet är i sin personlighet. Barn ger upp hoppet olika snabbt.Till slut sitter man där med ett barn som reagerar precis som ett barnhemsbarn i något hemskt barnhem i ett fattigt land; hen slutar skrika, slutar kommunicera och berätta om dina känslor inför sovandet. Hen blir tyst, sluter sig inom sig själv när det är dags att ligga i sängen. Sängen är totalt förknippad med ångest och hjärtat klappar antagligen snabbare när barnet läggs ner i sängen men skriken har upphört.Behöver jag ens säga hur otroligt tragiskt jag tycker det här är? När jag ligger och söver mitt lilla barn genom att ligga bredvid honom, pussa honom och bara mysa så brukar jag tänka på alla dessa trasiga ensamma minibebisar som ligger tysta i sina sängar. Tysta för att de gett upp. De ropar inte längre. Vill ta dem allihop i min säng och värma deras trasiga själar.Utanför barnens rum sitter föräldrarna i TV-soffan och skrattar och mumsar popcorn och säger till varandra "hahaha JIPPI, vi lyckades han har slutat skrika"

Ja, visst är dem det, MEN, tar man upp barnet gång på gång och tröstar det, så han/hon blir lugn igen och sendan lägger ned barnet i sängen igen kommer barnet förståss att skrika igen, ska man då fortsätta så tills barnet somnar i x antal timmar vilket gör att barnet förstår att man bara behöver hosta till lite för att mamma/pappa ska komma springande och vagga?Ska man ta upp barnet vid minsta ljud av missnöje och trösta anser du?

Det är väl en aning skillnad på att pröva 5-mm och slå sitt barn???!?!?!?!VARFÖR kan ingen (ok några) acceptera mitt val, o förstå att detta känns rätt för mig o mitt barn!Har precis lagt henne i sängen för att sova middag (har aldrig funkat annars hon ska sova middag i vagnen))O vet ni vad? Hon lägger sig ner, pratar lite med sig. Efter ett tag gnäller hon lite, jag går in o hon ler stort mot mamma. Jag säger att jag älskar henne, ger henne nappen o smeker henne över ryggen, o barnet somnar. HAR JAG FORTFARANDE GJORT FEL I MITT BESLUT ATT PROVA DETTA?

Nej, jag frågar inte för att få medhåll i mitt beslut, det vet jag är rätt.Vill bara att ni ska inse att det inte är någon idé att försöka "omvandla" mig...O det är väl KLART att jag förstår att barn/bebisar skriker att för att vara dumma eller elaka....Jag har två barn till, så lite vet jag faktiskt om dem...

Jag vet inte jag....Ett spädbarn som ligger å gråter med ångest i 40 minuter är nog i många fall lika eller värre skadligt än ett barn som får smäll. Faktiskt.

Det du berättade, försvarade barnaga, det tycker jag är sjukt...mkt sjukt..

De e klart de e mys å närhet hon vill ha, men klarar inte de 10 ggr/natt, då e man ingen mysig morsa på dagen. :S