Bara en äggledare kvar, ledsen och deprimerad
Fick nyligen ta bort ena äggledaren då jag fick ett X.
Känner mig nu alldeles håglös. De som jag pratar med om det hela försöker muntra upp mig med att jag har en äggledare kvar, och att jag visst kan få barn utan problem, men själv är jag helt besatt av tanken att om den ena äggledaren var skadad sedan innan (varför ägget fastnade där) så borde den andra också vara det.
När jag testade positivt var vi så fruktansvärt glada. Vi ville ha bebisen till våren nästa år, det skulle passa oss perfekt på alla sätt i planeringen. Det var som om graviditeten kom på beställning, jag var gravid på första omgången. Min syster var den jag berättade först för, hon har själv nyss fått barn och vi pratade med varandra om att om allt skulle gå bra så skulle det bli en liten kusin, och hur roligt det skulle vara att de skulle vara så nära i ålder.
Jag hann drömma, vara glad, ja uppleva allt det där då man blir önskat gravid.
Så började jag misstänka att allt itne stod rätt till, och så fick jag kosntaterat att graviditeten satt i äggledaren och att den + äggledaren var tvugna att opereras bort.
Folk pratar med mig som om det bara var att hoppa upp i sadeln igen och försöka på nytt, som om det var den enklaste saken i världen! Jag känner mig mer och mer nere. Jag vet itne ens ifall jag vill försöka bli gravid igen, trots att gravid är det jag mest av allt vill vara. Det känns just nu som om det är dömt att det ska fastna i den andra äggledaren också, och att jag ska behöva gå igenom denna hemska, jobbiga operation igen, men denna gång utan hopp om att allt ska gå bra, och att jags ka naturligt kunna bli gravid igen.
Alla planer, alla tankar, allt som kretsat kring framtiden känns söndersmulade. Vi skulle ju köpa bostad, och när jag tittar på dem så har jag ju udner det senaste året alltid tänkt ur perspektivet att vi inom snar framtid kommer att ha barn. Man ska ha barnrum, b arnvänligt område, bra förvaringsutrymmen, fin gård, ja allt det där, nu känner jag inte ens att jag har lust att leta efter ett nytt boende då allt det där roliga med att starta familj helt slagits på ända.
Jag känner att jag håller på o sjunker ned i depression på riktigt. Har liksom itne lust till något, gråter över inget och känner att det itne finns någon poäng med något alls. Min sambo säger att jag är för negativ, och det är jag väll. Men jag vet itne heller hur jag ska ta mig ur detta, eller hur jag ska gå vidare.
Det känns bra att det veta.