Min man funderar på att lämna mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till!

Hej
Din story berör mig och känns kusligt bekant. Men jag befinner mig i din mans sits.
Jag förälskade mig i en annan man för ca 1 år sen. Har under året varit on och off med honom ett flertal gånger. Det har funnits långa perioder där vi inte setts eller hörts av. De gånger jag bestämt att lägga ner det och satsa helhjärtat på min man.
Den här mannen har aldrig pressat mig, aldrig varit drivande. Vi råkar aldrig på varandra i vårt vardagliga liv. Det är jag som har tryckt på. Det är jag som återupptagit kontakten varje gång.
Jag är så förälskad i honom och jag förstår inte varför. Min man och jag har varit tillsammans i 7 år. Har ett jättebra förhållande. Jag har aldrig kännt mig uttråkad eller osedd. Vi kompletterar varandra på ett fantastiskt sätt.
Under sommaren eskalerade hela situationen och maken började bli misstänksam. Jag berättade allt för honom och han blev givetvis fruktansvärt chockad.
Jag har inte haft sex med den andra mannen. Han känns för viktig för mig för att göra det på ett "fult" sätt. Maken är glad för det och tolkar det som om jag av skuldkänslor mot honom låtit bli. Jag vet inte.
Vi går i familjeterapi. Terapeuten säger att det här är jätte vanligt och att det nästan alltid finns en orsak till att man förälskar sig i någon annan. Och att det i de flesta fall går över. Vi har alltid pratat med varandra i det här. Om allt. Trots att det måste skära som knivar i maken pratar vi hemskt mycket om mina känslor till den andra. Vi har kommit långt bara av att kunna prata utan att blanda in ilska, hat och frustration.
Jag har inte haft kontakt med den andra på 6 veckor. Min del av avtalet med familjeterapin.
Vissa dagar håller mitt hjärta på brista av längtan efter honom. Det gör fysiskt ont i min kropp att inte kunna se honom eller prata med honom. Det mest frustrerande för mig är att inte veta om han är ok. Att han mår bra.
Andra dagar är det ganska stabilt. Jag kan se en framtid med maken. Jag älskar ju honom. Men precis som din man vet jag inte var känslorna ligger starkast. En förälskelse är ju vettlöst stark men byggd på en fantasi. Ett kärleksförhållande är byggt på just kärlek, gemensamma erfarenheter, minnen och upplevelser.
Men som någon sa tidigare. Om inte båda kan lägga in 100% är det svårt att jobba.
Vi lever i ett ingenmansland just nu. Livet rullar på. Vi går i terapi. Maken kan tycka att jag ska "bestämma" mig men det är ju här och nu vi gör hästjobbet som förhoppningsvis leder fram till ett bra beslut.
Det här är en sån jävla mardröm. Att såra någon man älskar på grund av känslor man inte kan styra över. Det känns som om jag inte kan skydda mig själv och dem runt om mig. Som om någon spelar mig ett fult spratt. Om det gick att bara bestämma sig för att " nu satsar jag på vårt liv (som är jätteviktigt för mig)" då skulle jag inte tveka en sekund. Jag skulle ha gjort det för länge sen. Men värken i mitt eget hjärta är något jag ska dra runt på hela tiden och samtidigt le och tycka att allt är bra. Det gör så ont, så ont...

I mitt fall har jag valt att prata öppet med alla. Vänner, arbetskamrater, föräldrar och maken. Jag pratar, pratar, pratar. Det är tungt och jag gråter och skrattar om varann. Jag är realist och trots att jag skulle vilja segla iväg i föreställningar om hur ett liv med den andra skulle vara så inser jag ju att det är inte verkligt. Jag vet inte vad jag får om jag packar och går. En separation innebär att jag helt och hållet måste starta om ett nytt liv, med mig själv. Att hitta en tillvaro där jag trivs allra bäst med mig själv. Och mina barn förstås. Sen kanske det kan vara läge att undersöka hur aktuell en relation med den andra skulle vara.
När jag tänker så, realistiskt, inser jag hur mycket jobb det blir och jag blir helt matt. Då känns det lättare att bara stanna kvar.
Men är det på grund av rätt orsaker? Det finns så mycket frågor och outredda tankar i allt det här. Och jag tror att med tiden får jag nog svar på varför förälskelsen har uppstått. Det finns orsaker till allt.
Det viktigaste av allt är att jag inte känner någon brådska i allt det här.

Långt och förvirrat. Om din man känner liknande som jag hoppas jag att du kan ha en förståelse för hur och att han känner.
Lycka till. Jag hoppas verkligen att allt ordnar sig för er. På ett eller annat sätt.

Precis som er terapeut blev vår förbryllad över hur vi pratade med varandra. Hade mycket ögonkontakt och fyllde i varandras meningar. Och framför allt pratade sakligt och "moget" om problemet.
Det gjorde att jag till att börja med kände ett stort hopp för oss. Att vi hade kommit så långt i våra diskussioner, som hon sa. Det betydde att vi hade en stadig och bra grund. Ett bra förhållande.
Jag räknade inte med att mina känslor till den andra skulle vara så starka och vara med mig hela tiden. Vad spelar det för roll hur stabilt och bra förhållandet är då? Jag får ju bära det här oket varenda sekund. Släpper jag efter så väller sorgen över mig och det känns som om jag ska kvävas.
Jag VET att vårt förhållande är bra. Det är ju det som gör så förbannat ont!

Men precis som du åxå känner så har min man insett att han brustit på vissa områden. Det plågar honom nu. Självklart. Och han gör allt för att reparera det. Jag ser hur han kämpar och det gör så ont i mig.
Jag vacklar så hit och dit. Ibland känner jag att "problemen" hemma har gnagt för stora hål. Att de bara går att laga provisoriskt. Och med förälskelsen som dragningskraft är det svårt att stå emot. (Våra problem är väldigt få och enkla att se men otroligt smärtsamma för mig.)
Andra gånger känner jag att det går ju över, det blir bra...sen...

Jag tror att det är bra att ni som vi har stannat upp i den här tagedin. Att ingen har lämnat i vredesmod eller chock. Att göra det här arbetet är tungt och påfrestande. Framför allt för dig och min man. Ni gör ett beundransvärt jobb. Och jag tror att om man låter tiden gå märker nog båda två om det ordnar sig eller om det inte kommer att funka. Om det inte fungerar hoppas jag att såren inte blir lika stora när man gemensamt har konstaterat att det inte blir bra. Förstår du hur jag menar?
Lämnas man i ilska och chock är risken att skadorna blir större.
Men jag hoppas självklart att de största ärren ska sitta hos mig, den andra kvinnan och din man.
Jag önskar och hoppas att du hittar dina andningshål så att du står ut och orkar. Alla behöver en paus ibland men har svårt att hitta dit. Och till din man...orka låta tiden gå och ge oss en chans att se klarare. Att kunna tänka istället för att känna.
Det är ingen brådska trots att det känns så. Är känslorna starka och äkta så finns de ju kvar även om tiden går.

Tänker på er, kram.