Min man funderar på att lämna mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till!
Jag orkar inte gå och fundera själv längre, det finns ingen jag kan/törs prata med samtidigt som jag känner att jag inte förmår lösa det här på egen hand. Därför vänder jag mig hit för kloka kommentarer och råd/stöd. Vet inte om det kommer hjälpa mig, jag är ingen "forum-junkie" i vanliga fall och drar mig för att lägga ut min byk offentligt så här. Även om det är anonymt på ett forum. Men jag gör ett försök och ser om det hjälper!
Vi har varit tillsammans i över 12 år, vi träffades när jag gick sista året på gymnasiet. Vi har alltid haft ett jättebra förhållande, vi har alltid kunnat kommunicera och prata om allt, haft ett bra sexliv, haft samma livsåskådning, sällan bråkat ordentligt (jag har lite humör och kan lätt bli snäsig men han är lugnet självt). Vi har aldrig varit svartsjuka på varandra utan vi har alltid gett varandra svängrum och plats i förhållandet samtidigt som vi varit varandras fasta punkt och trygghet. Alla våra vänner har avundats vårt förhållande och alla mina vänner har alltid tyckt att han är helt fantastisk. Och jag älskar honom över allt annat och kan inte tänka mig att någonsin leva med en annan man. Och jag har aldrig ens fantiserat om att han skulle vilja ha en annan kvinna, även om jag ibland har känt att han egentligen är för bra för mig.
Jag har dock under ett längre tag känt att någonting känts fel, under det sista halvåret har jag fått vibbar som gjort mig orolig, rastlös och svartsjuk. Jag har inte längre upplevt att han tänt på mig och vårt sexliv har gått från bra till nästan obefintligt. När vi har pratat om det så har han lugnat mig, sagt att han älskar mig och att jag nog bara är utarbetad eller post utarbetad. Och jag har trott honom och bannat mig själv för att jag helt plötsligt börjat bli så svartsjuk och lättretlig.
Det senaste året har varit rätt jobbigt för oss, han har haft mycket på jobbet med hög arbetsbelastning och uppsägningar i flera omgångar. Jag har studerat heltid och haft två halvtidsjobb. Men jag har tänkt att det bara är tillfälligt. Under denna tid har vi också umgåtts väldigt mycket med ett kompispar som vi kommer väldigt bra överens med. När vi båda varit så trötta har det varit skönt att bara "hänga" med några som förstår en, som man kan sitta tysta och bara glo på film tillsammans med och inte behöver fixa till sig, laga trerätters middag eller städa huset för. Tyvärr är det så när vi umgås med flera andra av våra vänner.
Min man har kommit väldigt bra överens med henne, kvinnan i paret vi umgåtts med. De har flera gemensamma intressen och är lite samma typ av personligheter - den lite lugnare sorten. Jag och hennes man har istället härjat fritt och jag har fått utrymme att vara "grabbig" och få utlopp för min sjuka humor. Jag har bara tyckt det varit roligt att min man kommer så bra överens med min kompis, och hennes man har blivit min bästa vän. Under det senaste halvåret har jag dock tyckt mig se en förändring i min mans förhållningssätt till henne, att han ser på henne annorlunda, tar i henne lite mera och att han från att vara ledsen och sur ser jättelycklig ut när han träffar henne. Och detta har som sagt gjort mig svartsjuk, och min man har lugnat mig och sagt att han älskar mig.
MEN nu visar det sig att min man faktiskt har känslor för min väninna, så pass mycket att han inte vet vem av oss han älskar mest. Han säger att han i dag inte ser sig tillsammans med mig om fem år, att han inte längre känner att jag är kvinnan han vill skaffa barn och villa med. Han säger att han inte känner att han älskar mig på rätt sätt, så som han tycker att jag borde bli älskad. Att han inte tänder på mig på samma sätt, men att han verkligen önskar att han gjorde det.
Min väninna har tydligen starka känslor för min man också, enligt min man. Och hon och hennes man har, precis som vi, haft disharmoni i sitt förhållande den senaste tiden. Hon har ännu inte pratat om detta med sin man, som är min bästa vän. Men de båda vet att jag och min man har det jobbigt i vårt förhållande just nu och att vi inte vet om vi kommer fortsätta vara tillsammans. Hon vet att det beror på hennes och min mans förälskelse, men hennes man vet som sagt ingenting om hennes känslor för min man eller min mans känslor för hans fru.
Jag har gråtit floder över det här, ensam och tillsammans med min man. Min man mår jättedåligt över att se mig må så här dåligt, och är jätteledsen över att göra mig så här illa. Han säger att han fortfarande tycker väldigt mycket om mig och alltid kommer göra det, och att han är otroligt ledsen för det som har hänt. Han vet inte om han vill lämna mig eller om han vill jobba på vårt förhållande, och han vet inte när han vet. Och jag vet inte hur länge jag ska vänta och hur jag ska vänta ? finns det någon handbok för sådant här?
Ibland vill jag kasta porslin och skrika, ringa henne och kalla henne diverse fula saker. Å andra sidan tycker jag om både min man och min kompis, och jag vet att de inte har gjort det här med flit, snarare tvärt om. Så jag har svårt att vara arg. Och jag vet att hon mår otroligt dåligt över det här.
Jag vill behålla min man, men bara under förutsättning att han älskar mig som sin fru. Jag vill inte leva i ett förhållande som långsamt övergår till förakt för att man emotionellt inte klarar av att ge varandra den kärlek och bekräftelse som man behöver för att växa som människa. Men hur ska jag göra för att få honom att älska mig igen? Hur ska jag göra för att han ska bli lycklig med mig igen?
Nu sover vi, ofta omfamnade, i samma säng och kramas och pussas, men ingen sex och inga kyssar. Vi är väldigt ömma mot varandra och det finns inget hat, bara sorg och empati.
Jag har så mycket funderingar på hur jag borde bete mig! Borde jag vara argare än vad jag är? Borde jag sova på soffan (eller borde jag låta honom sova på soffan)? Borde jag sätta press på honom för att han ska bestämma hur han ska göra med sin framtid eller borde jag vara tålmodig och vänta ut hans beslut? Borde jag berätta för min bästa vän eller ska jag vara lojal med min man?
Just nu lever jag som om ingenting hänt, går till jobbet och försöker strukturera upp mitt liv så gott det går. Men detta tar ständigt upp mitt medvetna. Jag hoppas att någon eller några där ute har orkat sig igenom mitt långa, förtvivlade inlägg och orkar skriva en rad eller gärna flera om hur ni har gjort eller tycker att jag ska göra. För själv vet jag varken ut eller in just nu!
Tack!
