Någon annan som fastnat i medicinmissbruk?

Hej, jag har bara läst några av dina senaste inlägg.
Vill berätta lite:
Jag har haft svåra depressioner under mkt lång tid och upplevt stress på grund av stora svårigheter i familjen och i andra sammanhang.
I mitten av 1980-talet fick jag Sobril, blev nästan påprackad den och fick sedan utskrivet, ofta efter tjat, ibland hur lätt som helst.
Jag hade olika andra behandlingar mot depressionen (ljusterapi, flerårig samtalsterapi, medicinering och sjukhusvistelser). Det fanns tillfällen då Sobrilen verkligen räddade livet på mig, suicid. Så medicinen behövs, men måste användas på rätt sätt.

För fem år sedan började jag resa mig. Tog tag i mina problem ett efter ett. Sist kvar var Sobrilen, som jag trodde att jag aldrig skulle klara mig utan. Men jag frågade ändå om hjälp.

Fick tips om Tilma (mottagningar hos Capio) och gick dit. Fick från första stund ett underbart bemötande. Det skulle ta ca 2 år för mig att bli nollad. Kändes fasansfullt. Men jag fick en behandlare som jag träffade 1 - 2 ggr per vecka, fick akupunktur, lärde mig mindfulness och annan avslappning. Och framför allt; samtalen med min behandlare.
Vi talade om allt, hon lyssnade och stöttade. Ofta trodde jag att jag aldrig skulle klara mig varken utan henne eller tabletterna.

Men nu har det gått nästan tre år. Jag har nyligen varit på uppföljningssamtal på Tilma. Har klarat mig!! Har fortfarande tabletter i badrumsskåpet och har inte en enda gång tagit någon vid sidan av det uppgjorda programmet. Hurraaaa!
Behandlaren och läkaren känns som mina mycket nära vänner.

Ts,
problemet när du använder tabletterna är att du aldrig vet om det är dina verkliga känslor, abstinens eller påverkan av tabletter som gör att du mår som du mår. När du använt tabletterna länge kan de orsaka depression och dåligt mående.

Det var skitläskigt att komma tillbaka till ett liv utan dessa "stötdämpare". Jag var inte van vid att hantera mina känslor.
Men man lär sig. Mycket i livet blir så mycket bättre när du upplever det i verkligheten.

Jag tror att du måste ta i detta på allvar för att få det att funka. Du behöver en riktigt bra läkarkontakt, en terapeut och ett avvänjningsprogram. Du måste lära dig att hantera dina känslor, inte bara ge efter för dem. Du måste få hjälp med orsaken till depressionen och hur du ska handskas med allt möjligt i livet, så att du kan få ut det du vill. Detta är ju det enda liv du har!!

En bra läkare ger dig medicin och ev annan behandling. Hon/han vet hur du ska trappa ned och när/hur du kan börja med något som verkligen gör något åt sjukdomen, inte bara symptomen. Det finns kanske helt andra förklaringar till ditt mående än de du själv kommit fram till.

Om du är lycklig nog att bo nära någon Tilma-mottagning kan du själv ta kontakt med dem. Annars går du till vårdcentralen och berättar om dina problem. Gör en lista i förväg, så att du inte bara beskriver en sida av problemen. Från vc kan du få remiss till en bra psykiater och psykolog.
Kom ihåg att läkare har hört det mesta. Det är bara dig själv du lurar om du hoppar över vissa uppgifter om dig själv. Läkaren värderar inte.

Säg inte att detta är omöjligt eller att "så fort jag råkar på något besvärligt tar jag tabletterna igen". Det är inte en hållbar lösning.

Jag hade använt tabletterna i mer än 25 (!!!) år. Nu är jag fri. Äter fortfarande antidepressiva och medicin mot bipolär II. Med det mår jag bra.
Aldrig, aldrig mer behöver jag jaga recept eller vara orolig för att jag inte har Sobril hemma, att jag glömt ta med dem i väskan etc etc. Aldrig mer behöver jag smussla och skämmas över mig själv.

Mina barn är sååå stolta över mig.

Du, ts,
har börjat din kamp med att skriva här. Fortsätt framåt, låt dig inte dras tillbaka. Börja leta efter din läkare; Nu!

Hej, jag har bara läst några av dina inlägg.

Vill berätta lite:
Jag har haft svåra depressioner under mkt lång tid och upplevt stress på grund av stora svårigheter i familjen och i andra sammanhang.
I mitten av 1980-talet fick jag Sobril, blev nästan påprackad den och fick sedan utskrivet, ofta efter tjat, ibland hur lätt som helst.
Jag hade olika andra behandlingar mot depressionen (ljusterapi, flerårig samtalsterapi, medicinering och sjukhusvistelser). Det fanns tillfällen då Sobrilen verkligen räddade livet på mig, suicid. Så medicinen behövs, men måste användas på rätt sätt.

För fem år sedan började jag resa mig. Tog tag i mina problem ett efter ett. Sist kvar var Sobrilen, som jag trodde att jag aldrig skulle klara mig utan. Men jag frågade ändå om hjälp.

Fick tips om Tilma (mottagningar hos Capio) och gick dit. Fick från första stund ett underbart bemötande. Det skulle ta ca 2 år för mig att bli nollad. Kändes fasansfullt. Men jag fick en behandlare som jag träffade 1 - 2 ggr per vecka, fick akupunktur, lärde mig mindfulness och annan avslappning. Och framför allt; samtalen med min behandlare.
Vi talade om allt, hon lyssnade och stöttade. Ofta trodde jag att jag aldrig skulle klara mig varken utan henne eller tabletterna.

Men nu har det gått nästan tre år. Jag har nyligen varit på uppföljningssamtal på Tilma. Har klarat mig!! Har fortfarande tabletter i badrumsskåpet och har inte en enda gång tagit någon vid sidan av det uppgjorda programmet. Hurraaaa!
Behandlaren och läkaren känns som mina mycket nära vänner.

Ts,
problemet när du använder tabletterna är att du aldrig vet om det är dina verkliga känslor, abstinens eller påverkan av tabletter som gör att du mår som du mår. När du använt tabletterna länge kan de orsaka depression och dåligt mående.

Det var skitläskigt att komma tillbaka till ett liv utan dessa "stötdämpare". Jag var inte van vid att hantera mina känslor.
Men man lär sig. Mycket i livet blir så mycket bättre när du upplever det i verkligheten.

Jag tror att du måste ta i detta på allvar för att få det att funka. Du behöver en riktigt bra läkarkontakt, en terapeut och ett avvänjningsprogram. Du måste lära dig att hantera dina känslor, inte bara ge efter för dem. Du måste få hjälp med orsaken till depressionen och hur du ska handskas med allt möjligt i livet, så att du kan få ut det du vill. Detta är ju det enda liv du har!!

En bra läkare ger dig medicin och ev annan behandling. Hon/han vet hur du ska trappa ned och när/hur du kan börja med något som verkligen gör något åt sjukdomen, inte bara symptomen. Det finns kanske helt andra förklaringar till ditt mående än de du själv kommit fram till.

Om du är lycklig nog att bo nära någon Tilma-mottagning kan du själv ta kontakt med dem. Annars går du till vårdcentralen och berättar om dina problem. Gör en lista i förväg, så att du inte bara beskriver en sida av problemen. Från vc kan du få remiss till en bra psykiater och psykolog.
Kom ihåg att läkare har hört det mesta. Det är bara dig själv du lurar om du hoppar över vissa uppgifter om dig själv. Läkaren värderar inte.

Säg inte att detta är omöjligt eller att "så fort jag råkar på något besvärligt tar jag tabletterna igen". Det är inte en hållbar lösning.

Jag hade använt tabletterna i mer än 25 (!!!) år. Nu är jag fri. Äter fortfarande antidepressiva och medicin mot bipolär II. Med det mår jag bra.
Aldrig, aldrig mer behöver jag jaga recept eller vara orolig för att jag inte har Sobril hemma, att jag glömt ta med dem i väskan etc etc. Aldrig mer behöver jag smussla och skämmas över mig själv.

Mina barn är sååå stolta över mig.

Du, ts,
har börjat din kamp med att skriva här. Fortsätt framåt, låt dig inte dras tillbaka. Börja leta efter din läkare; Nu!

Håller med.
Det är så oerhört lätt att tänka att "detta är mitt enda alternativ". "jag klarar mig inte utan den här tabletten".

Det finns alltid hjälp att få. Leta! Ta ansvar för ditt eget liv!
Vill du leva neddrogad? Vill du leva utan att kunna registrera vad det är som verkligen händer omkring dig?

Ja, vill du det, så är det bara att fortsätta.

I annat fall måste du börja söka hjälp redan idag.
Det finns hjälp att få.

Jag var fast i 25 (!) år. Tog mig ur det. Se mina tidigare inlägg.

Anonym (fri sen 13 år) skrev 2009-12-29 02:45:22 följande:

Stora applåder!

Så är det! Exakt!

Jag blir så trött på er alla som har oändliga ursäkter till varför ni använder tabletter.
Ta tag i det!
Att ni över huvud taget skriver här är ju ett bevis för att det är ett problem för er!

Om du använder en beroendeframkallande medicin en längre period vet du inte om det är din grundsjukdom eller biverkningar du mår dåligt av.

Min ångest blev värre och värre. Så jag tog den ångestdämpande Sobril oftare och oftare och i högre och högre doser.
Det var tabletterna som framkallade ångesten. Samt alkohol, som jag också använde.

Nu när jag blivit av med båda är faktiskt ångesten helt borta.

Jag tar Cipramil och Lamictal mot depressionerna, en kombination som började användas för ett par år sedan. Första gången som jag känt mig fri från depression, helt underbart.

Lamictal var ursprungligen en medicin mot epilepsi. Du kan kolla på fass. se.

Den nya forskningen delar in bipoär i massor av varianter. Det går ju inte att testa vad man har, men eftersom jag reagerade bra på den här medicinen är vi överens om att jag måste ha den bipolära som inte ger några manier.

Eftersom du har så allvarliga och långvariga problem tycker jag definitivt att du ska söka en psykiatriker. Vc bör kunna remittera dig.

Hittade detta på Wikipedia, bipolär sjukdom, medicinering:

"Antiepileptika har visat sig ha en oväntat bra effekt som stämningsstabiliserande. Lamotrigin under namnet Lamictal var det första antiepileptikat som godkändes av svenska Läkemedelsverket för underhållsbehandling av bipolärt syndrom. Lamictal fungerar dock inte bra mot manier och skall inte användas som enda medicin om en person uppvisat upprepade maniska episoder."

Ja, jag använde Cipramil sedan tidigare och lade då till Lamictal.
Har inte prövat med enbart Lamictal.

Hoppas att detta löser sig för dig!