TV- problem, HJÄLP!!!!!

Jag tycker ni gjorde helt fel. Tänk er in i hennes situation där hennes identitet falnat i ert hem sen flytten där hon blivit bortvald för småsyskonet. Eftersom hon har en TV men inte kan använda den hos er så är det vansinnigt att inte låta henne ha den hos mamman, även om det var bestämt så från början - nu har ju förutsättningarna ändrats! Typiskt egoistiskt agerande där det i mina öron låter som att stoltheten hos er (pappan) gentemot biomamman verkar vara den viktigaste prioriteringen.

Du tycker inte att hon är bortvald, hur tror du hon känner.... 1 år går fort för en vuxen - en evighet för ett barn. Jag fattar inte ens problemet - du skriver att hon kan använda den om ni sätter upp den - sätt upp den då!!! Eller låt henne använda den hos mamman. Det viktiga är väl att hon får användning av sin tv! Jag förstår verkligen inte varför man låter en tv (för 7000 dessutom) bara stå när man har ett barn som har användning för den.

Din inställning "tv:n kommer inte dit hur du än vänder och vrir..." ger dig nog svaret om du granskar situationen lite. "hon säger till mig att de inte handlar om tvn längre utan vad han sa..
att han skulleinte köpta nått till henne för 7000
och att han tog ifrån henne pengar och skjuts och spinning..
så därför känner hon inte för att bli vänn med han igen.."
Som jag fattat det hela:
1. Hon får inte använda sin tv hos mamma och kan inte använda den hos er eftersom hon inte har nåt rum och den inte är igång.
2. Pappan tycker att hon är oresonlig och otacksam och avkräver ursäkt för att hon (12 år!!) slängt på luren i örat på honom - annars hotar han med fler inskränkningar (skjuts, spinning) och att inte ge henne pengar.
Till pappan skulle jag vilja säga: man får den respekt man förtjänar. Av det som beskrivs i ts använder han sin makt över henne och beter sig väldigt auktoritärt och utnyttjar sin dominans mot henne (som dessutom blivit av med sitt rum). Ofattbart beteende - han är skyldig henne en ursäkt. Som vuxen måste man visa vägen åt barnen och det borde han göra genom att be om ursäkt!
Till dig: Eftersom det tar år och åter år av rättvist beteende för att vinna respekten hos andra individer och sekunder att förlora den så bör du prata med pappan och få honom att förstå situationen. Det är han som ska kontakta henne urskuldande och säga att de måste hitta en lösning som båda är nöjda med. Du ska bara prata med honom - inte säga till henne att t ex "pappa är så ledsen....". Du avslutar ts med "men så himla farligt va ju inte allt tycker jag..". HON TYCKTE UPPENBARLIGEN DET! Och kom ihåg att allt började med tv:n´s vara eller inte vara. Att då ha inställningen "tv:n kommer inte dit...." - sorry, men den skadar mer än den hjälper.

I ts står det att pappan smsar att han saknar henne och älskar henne - inget om URSÄKT. Du ber om hjälp men samtidigt ratar du bort alla förslag du får genom bortförklaringar som rättfärdigar ert (pappans) beteende mot henne. Det var inte OK gjort av er med tv:n! Det var inte OK agerat av pappan efter att hon slängde på luren i örat! Så enkelt är det och det är där problemet ligger och det är med andra ord där även lösningen ligger. 14 år eller inte, hon är fortfarande ett barn - det saknas mycket rutin och livserfarenhet för att kunna se på denna situation med samma ögon som er.
Det är klart att du kan prata med henne, självklart MEN det är pappan som ska be om ursäkt och hitta tillbaka tillsammans med henne. Rannsaka er själva och erkänn att ni (pappan) handlade fel - det går inte att rätta till det man inte själv erkänner - så enkelt är det.
Sluta rättfärdiga allt med bortförklaringar.
Ge henne rummet, låt henne välja färg och måla om och inred tillsammans allihop en helg? Eller behöver lillen verkligen ett eget rum?

Det verkar som att jag är rätt otydlig i vad jag skriver, min absoluta ståndpunkt är att hon ska använda tv:n. Hos er eller hos mamman - bara den blir använd. Jag hoppar inte på dig men du verkar inte mottaglig för andra åsikter än dina egna.
Sänk garden! I varje inlägg du gör så lägger du (mellan raderna) skulden på dottern och det är där felet är! Sluta att motargumentera mot alla inlägg och försök att läsa och tänka från ett nytt synsätt istället.
Vad rummet har med saken att göra trodde jag var uppenbart - det skulle ju bli en fristad för henne och kanske skulle hon känna sig jättevälkommen och t o m som hemma..... så vem vet, det kanske inte bara skulle bli ståendes utan faktiskt användas..... av henne.....
Så mitt sista tips till dig - ta ner din gard, släpp alla tankar om vem som har rätt och vem som har fel, läs igenom hela tråden och jag garanterar dig att det finns nåt vettigt du kan få stor användning av. Som Dr Phil säger - do you wanna be right or do you wanna be happy?

Har försökt att skriva några ggr att jag tror inte på idén att DU ska få HENNE att svara honom (även om ni har jättebra kontakt) - det finns en väg och det är att pappan får tag i henne (omöjligt kan det inte va - svarar hon inte i tfn eller på sms så får man ta fysisk kontakt) och det första han ska göra är att be om ursäkt, nästa steg är ju att få till nåt uppmuntrande t ex att hon skulle kunna få rummet och göra det till sitt under den tid ni har kvar i lägenheten (eftersom sonen är ett så borde inte det va några problem) men det kan naturligtvis vara en mycket mindre sak/gest, bara det är nåt som betyder mycket för henne - det kan väl du lista ut eftersom du har den fina kontakten med henne. Sen blir det till att stegvis bygga upp relationen igen - förhoppningsvis går det fort, gör det inte det så får det ta den tid det tar - ens barn måste ju vara värda att kämpa en livstid för att få en bra relation med

Jaja, du verkar ju redan ha alla svar så jag fattar inte varför du slösar tid här.....

Då va det jag igen..... arkeologitjejen kommer med jättebra idéer till dig, smulan87, MEN, fortfarande kvarstår väl huvudproblemet med att flickan inte svarar när pappan försöker få kontakt? När de fått kontakt och bett varandra om ursäkt osv det är då alla dessa idéer ska komma på tal, så att flickan själv kan få vara med och utforma utrymmet i vardagsrummet, eller vad det nu blir. Som framkommit nu i slutet på tråden så verkar hon vara en bricka i deras rävspel mot varandra och det är såklart inte ok. Låt henne va med och utforma sin plats är mitt råd

Jag har väl aldrig skrivit att du inte lyssnar på mej - bara skrivit att du försöker förklara och rättfärdiga ert beteende, det är skillnad? Säg nu till pappan att be om ursäkt först - det är allt jag försökt säga - sen tar du alla bra idéer från inboxandet med arkeologitjejen, så kommer det lösa sig (bara flickan blir inblandad oxå). Det var precis nåt sånt här jag menade förut med en uppmuntrande sak/gest - men ursäkten måste komma först. Jag har varit ganska tjatig och envis i denna tråd, men tro mig, jag har erfarenhet av sånt här - det är därför jag försöker understryka vikten av att pappan tar kommandot till första ursäkten, de måste få kontakt oavsett vad mamman säger. Så, nu kan jag inte säga det på fler sätt.
Ta ert ansvar som vuxna och lycka till.