Det ska fan vara en modern man!

Hon är definitivt en mycket god vän. Och jag kan mycket väl tänka mig att åldras tillsammans med henne. Vi har ju (och kommer aldrig att få) några gemensamma barn, så de banden finns inte.

Jag vill knyta an till det jag skrev i inlägg #125 om att min sexualitet ligger under ständig stress.

I en annan tråd är jag inbegripen i en diskussion om huruvida sex är att betrakta som ett behov eller inte. Jag anser ju det. Jag behöver sex för att må bra. Jag vet att det inte så för alla, men för mig är det så. Jag har inte, efter snart 40 år som sexuell varelse, lyckats kompensera bort sex ur mitt liv.

Så i den här frågan om när två människor ska försöka jämka ihop sina sexliv till ett gemensamt... När två människor blir oense om hur ofta de ska ha sex med varandra så säger normerna i vårt samhälle att det är den vars behov är minst som får bestämma. Tvång TILL något är inte tillåtet. Däremot så talar man inte så mycket om det tvång som den som vill mer utsätts för. Tvånget FRÅN något.

Det behöver ju inte bara gälla frekvensen utan också innehållet. Den ene vill idka analsex, den andre vill inte, då blir det inget. Den ene vill få oralsex, den andre vill inte ge, då blir det inget. Den ene vill bli bunden, den andre vill inte binda, osv. osv.

Det är alltid den som vill minst som ska få bestämma, och så måste det ju fungera, såna är normerna i vårt samhälle och även om jag vet att det finns många som inte tycker att de behöver följa dem utan utsätter sin partner för tvång och våld för att få sin vilja till en högre frekvens eller ett annat innehåll igenom, så är det inte det jag vill diskutera här.

Min poäng är att den person som inte får utlopp för sina behov inom en parrelation har liksom inget stöd någonstans för att få sina behov tillgodosedda. Den personen ska bara foga sig.

Det talas så mycket om hur synd det är om den personen som utsätts för en press till mer sex än den har lust till. Men man talar aldrig om att den som inte får utlopp för sin lust också utsätts för en press och för stress. Det är nämligen så jag upplever det. Man har ingått en överenskommelse om att dela på "allt" och att vara trogen, men när den överenskommelsen - av olika anledningar - bryts åt det hållet att en partner nekar den andre sex, då ska det bara tyst accepteras. Då finns ingen "klausul" som talar om hur den andre ska kompenseras för att DEN ska må bra. Man talar bara om hur den som vill mindre ska behandlas för att må bra, men att det finns en part till som lider, nej det verkar liksom inte accepteras.

Normen säger: Sex är ingen rättighet.
Nehej, kanske inte det... Men lika lön är en rättighet, en egen bostad är en rättighet, att få studera är en rättighet...
Varför kan inte sex, som är något så fundamentalt i människors känsloliv, få betraktas som en rättighet? (Naturligtvis inte på bekostnad av någon annan!)

Funderingar i arla morgonstund...

Ja, fast polyamori har jag funderat en hel del över...

Ja, och det problemet har vi alltid i såna här sammanhang, att det bara är den ene som får komma till tals. Och jag kan ju liksom inte hjälpa till på annat vis än att vara så detaljerat redovisande som jag kan. Men det hjälper ju inte, för det är ändå genom mina glasögon ni får se det hela.

Anonym (Pling) skrev 2009-12-28 08:17:30 följande:

I TV-serien "Vänner" Säger Monica en gång "Det är så länge sen jag hade sex, så jag är rädd att de har ändrat på det och jag inte längre vet hur man gör". Det är väl ungefär så du känner det, antar jag.

Ja, det är inte lätt när självförtroendet är nere i skoskaften. Psyket kan ställa till med mycket obehag. Jag minns en gammal vän som berättade för mig om sina föräldrar. De levde ihop men deras samliv hade helt uppenbart upphört för länge sedan. Så var de allesammans på semester hos några bekanta på deras lantgård och de bodde i nån gäststuga som de bara var i när de sov, annars vistades de utomhus eller inne hos värdfamiljen. Gästhuset var alltså ett ställe där man kunde vara ifred på dagtid.

Så, som det kan vara när man är borta från vardagsrutiner, så hade det börjat spira nåt emellan min väns föräldrar, och det var nåt som hennes far skulle gå till gästhuset och hämta, och han försökte få med sin hustru, och hon förstod mycket väl vad han menade med det, och hon var bra sugen, men hon vågade inte. Så var det tillfället över och kom aldrig tillbaka. Min vän var mycket ledsen över det. Några år senare, när alla barnen var utflugna skilde sig hennes föräldrar.

Anonym (lika) skrev 2009-12-28 11:27:16 följande:

Ja, du verkar ha det ungefär som jag.

Du sätter fingret på det viktiga: "Och det är så fruktansvärt frustrerande att aldrig få ge uttryck för sin lust."

Det är just detta. Som någon har skrivit i denna tråden (en kvinna som själv är i den situationen att hon saknar lust och känner sig pressad) så verkar det som att det inte finns utrymme för det allra minsta avsteg från principen att aldrig "tjata" om sex. För av den som saknar lust så uppfattas även ett förslag om sex så sällan som en gång per månad som "tjat".

Det är som att en allergi har utvecklas, en allergi mot företeelsen sex. Och som det är med allergier, när det väl har utvecklats så reagerar man på det direkt, även om man inte har varit med om det på mycket lång tid.

Och på så sätt blir den som saknar lust per definition immun emot att handla fel. Den personen har alltid rätt när de tackar nej till sex och säger sig vara pressad. Men den som saknar sex har omvänt alltid fel. Det är aldrig rätt att ta upp frågan om sex.

Hur har det kunna bli så här? Vi har på relativt kort tid (1900-talets andra hälft) gått från en ytterlighet till en annan. Tidigare var det så att när två gifte sig innebar det plikt att ha sex med varandra, och den som ville mest, vilket väl oftast var mannen, hade all rätt medan kvinnan behövde få läkarintyg på att få slippa.

Nu är vi i andra kanten där ingen har rätt att få kräva något alls när det kommer till sex. Och det är inte bra det heller.

Jag är verkligen glad att den här tråden blev så bra med så engagerade, seriösa och välformulerade skribenter! Egentligen tycker jag att problematiken börjar koka ner till några få grundfakta:

VI ÄR SOM VI ÄR.
Alla är vi olika och väldigt få klarar nog att göra om sig på nåt avgörande sätt. Vi är som vi är, helt enkelt. Vissa kan under kortare perioder visa upp en helt annan sida, men det håller sällan i längden.

SEXUELL KOMPATIBILITET
Det som är mest hållbart i längden är att hitta nån som man är sexuellt kompatibel med.

TUR
Det är nästan omöjligt att avgöra - mitt i passionens hetta - om man hittat den som verkligen, i längden, är sexuellt kompatibel med en själv. Därför behöver man också ha tur.

För egen del trodde jag ju att jag hade hittat en person som jag var kompatibel med. Det var ju bra under nästan 3 år. Så hur ska man då veta?

@Add3: Jag vet att dominans inte behöver innehålla bondage eller smärta. Jag uttryckte mig nog lite otydligt. Jag menade att räkna upp olika varianter eller nivåer (dominerad, fasthållen, bunden, piskad osv. )

@Add3: Jag tycker att du beskriver väldigt träffande hur bra sex kan vara: "Detta sagt så tänder jag även på tjejer som tar för sig i sängen och vet vad de vill. Att bli bunden och så är inte min grej, men gärna lite tuffa tjejer. Vill hon bli slickad så är det bara att sätta sig över ansiktet och ha skönt... Båda kan sas 'dominera' så får man ett 'rejält knull' och ligger sjöblöta av svett efteråt. Det finns inget tråkigare än tjejer som alltid är undergivna och väntar på mitt initiativ."

@Anonym(lycklig): Mina vänner som är UG skulle inte gilla din beskrivning: "Och jag skulle aldrig tända på nån skithög till man, nån som vill dominera mig". En dominant man är inte nödvändigtvis synonymt med en skithög. *L* Jag kan redan höra deras upprörda röster om de fick läsa den meningen...

@Anonym(lycklig): När du beskriver ditt förhållande till din man så känner jag igen mig. Jag hade under en period ett förhållande med en kvinna som av olika anledningar inte heller var aktuell som min livspartner och detta visste vi båda. Troligen var det en anledning till att vi alltid hade så bra sex, för sexet var inte kopplat till en massa andra krav.

Och faktum är att min fru sa så i början när vi träffades. Hon sa att "anledningen till att vi har så bra sex är just att vi inte bor ihop, inte delar ekonomi, inte blandar ihop vår smutstvätt. När vi flyttar ihop så kommer allt bli annorlunda" Det var alltså en självuppfyllande profetia.

Förspel.
Jo, förspel är viktigt. Men vad är förspel? Det behöver inte - och är sällan - en avgränsad företeelse. Ett förspel kan försiggå under en lång tid, vara små antydningar, en flyktig smekning när man passerar varandra, kärleksfulla SMS osv. osv.

Att prata.
Om det är nåt JAG kan så är det prata. Och jag har mest kvinnor som riktigt nära vänner, kanske för att de är bättre på att prata än män är. En kvinna kallar mig sin "tjejkompis" och när vi träffas för att umgås på tu man hand och bara prata om allt mellan himmel och gjord så säger hon att vi ska ha "tjejkväll".

Jag har aldrig passat in i typsikt manliga miljöer som t.ex. sportsammanhang. Jag gillar varken att utöva eller se på sport och få saker är mindre intressanta än sport. Jag är inte intresserad av att gå på puben (jag dricker inte alkohol), diskutera ölsorter eller på det typiskt grabbiga sättet diskutera kvinnor. Män sysslar oftast men mental penismätning och det ger inte mig nåt.

Nej, kvinnor ger mig mycket oftare den intellektuella stimulans jag vill ha!

För det första: Du behöver inte be om ursäkt för något för du skriver bra!
För det andra: Synd om det är någon som inte vågar skriva för att den inte känner att språket räcker till! Hoppas det inte är så!

@Peter Li:
Det du skriver om att visa intresse för sex i situationer när sex definitivt inte kommer på fråga är nåt som min fru också har ägnat sig åt, även min första fru. Och dessutom ställa ut löften som sen aldrig infrias!

Nu har jag lärt mig att vara lite tuffare i såna situationer. (Kanske är jag lite starkare då eftersom jag ju vet att jag ändå inte sumpar nån chans till sex ) Jag brukar säga: "Dra inte igång nåt nu som du inte klarar av att slutföra!"

Jo, jag dricker ju alltså inte, men det gör min fru, dock aldrig några större mängder. Men senaste gången vi hade riktigt bra sex var för 2½ år sedan, och det var en kväll när hon hade träffat gamla tjejkompisar och hade druckit alldeles för mycket. Först då klarade hon av att släppa loss och vara riktigt rolig i sängen...