MingTian skrev 2010-01-30 11:55:00 följande:
Hej Betania, jag skulle vilja ställa ett par frågor till dig istället som kanske kan hjälpa dig lite med perspektiv på din situation. Varför skulle man vilja utsätta sig för en granskning av soc av ens intimaste detaljer, läs t ex sexliv, för att få ytterligare ett barn om man inte är tvungen? En graviditet tar nio månader och är för det mesta en glädjefylld, förväntantsfull upplevelse. En väntan på adoptivbarn är att pendla mellan hopp och förtvivlan i flera år. Det kan sätta oerhörd press på förhållandet. Varför utsätta sig för det om man inte behöver?
Ärligt talat, jag har aldrig satt mig in i hur det funkar att adoptera, hur processen ser ut, vad man måste gå igenom. Jag har bara haft en odefinierbar längtan efter att adoptera barn, jag kan inte förklara det. Om det nu vore möjligt att adoptera trots bio-barn och om vi nu bestämde oss för att vi verkligen ville försöka adoptera skulle jag inte ha några problem med att utsätta mig för dessa granskningar, trots att jag rent teoretiskt skulle kunna göra ett till biologiskt barn istället.
Jag kan inte förklara det bättre än så och detta är verkligen bara tankar och funderingar än så länge, därav frågorna i trådstarten.
Nu har jag haft dessa tankar kring adoption sedan långt innan vi fick vår dotter men så här i efterhand kan jag säga att en graviditet kan vara långt ifrån en glädjefylld, förväntansfull upplevelse. Jag fick hyperemesis gravidarum (extremt graviditetsillamående), låg inlagd på sjukhus med dropp, medicinerade hela graviditeten och mådde ändå konstant illa och kräktes hela vägen till förlossning. Risken att drabbas igen är 70-100% så jag förbereder mig på en likadan graviditet (men hoppas såklart på motsatsen). En nio månader lång kräksjuka har också rätt stor inverkan på förhållandet... Så varför utsätta sig för det, om man inte behöver, egentligen? Helt galet, eftersom jag nu försöker bli gravid igen, längtan efter barn överväger helt enkelt...
