Ni som har adopterat eller ska: tycker ni att det finns "fel" anledningar till adoption?

Jag förstår andemeningen i ditt inlägg... att det verkligen inte är någon lätt och hastig dans på rosor att adoptera.. 

MEN jag måste (som alltid, när det handlar om att jämföra graviditet med adoption) inflika om det där med att en graviditet är 9 månader, glädjefylld osv. Det är högst individuellt! Det går ALDRIG att jämföra, däremot kan vi nog alla enas om att slutprodukten, ett eget älskat barn blir exakt detsamma i slutändan. Där skiljer det sig inte sättet åt i adoption/graviditet.

Jag skulle inte, men några adoptionsköer i hela världen, kunna föredra graviditet framför adoption efter det jag gick igenom när jag väntade min dotter. Jag har fortfarande så sargade minnen av det att jag förstår att jag är för alltid förändrad av det traumat. Hela anledningen till att vi ska adoptera nästa barn, är inte infertilitet, utan läkares avrådan från att sätta mig i samma sits igen. OCH vårt förnuft att inse detsamma. OCH vår vetskap, om att gener inte betyder ett skit i ett föräldraskap, för våra barn är våra hur vi än får dem.

En granskning av soc om vårt sexliv? Det är en fis i rymden för mig, det är ingenting! Skulle kunna ställa mig med en megafon på taket och berätta: Vi får ju ett barn! Och inget av det kan göra att jag blir stelopererad och invalid för all framtid, som en graviditet kan för just mig. Att pendla mellan hopp och förtvivlan? Jag har ännu inte hamnat i ngn förtvivlan, för vi ska få skicka till ett land i vår (wiiiieee !!), men förtvivlan hade jag till min dotter var sex månader gammal, och vi inte visste om jag någonsin skulle kunna gå själv igen/bära henne/gå på toaletten själv/behöva steloperera mitt bäcken. Ren förtvivlan från graviditetsvecka 14. Så.. det beror på vem du frågar om vad. Det går aldrig att jämföra de två olika sätten och vad de innebär..

MingTian skrev 2010-01-30 11:55:00 följande:

Hej Betania,jag skulle vilja ställa ett par frågor till dig istället som kanske kan hjälpa dig lite med perspektiv på din situation.Varför skulle man vilja utsätta sig för en granskning av soc av ens intimaste detaljer, läs t ex sexliv, för att få ytterligare ett barn om man inte är tvungen?En graviditet tar nio månader och är för det mesta en glädjefylld, förväntantsfull upplevelse. En väntan på adoptivbarn är att pendla mellan hopp och förtvivlan i flera år. Det kan sätta oerhörd press på förhållandet. Varför utsätta sig för det om man inte behöver?

Swich: Skulle verkligen vilja att du utvecklade ditt resonemang om detta? Hur menar du, och varför? Skulle ett syskon som är biologiskt barn till föräldrarna vara sämre än ett som också var adopterat?

Nej, hund går inte heller.. men Porslinsdocka? Finns i kinesiskt utförande, så kan man byta kläder på dem och sätta dem i en bokhylla utan att få obehagliga upplevelser som dagisbaciller och vinterkräksjukor!

tror snarare att det beror på att skälen till att adoptera absolut inte får vara av humanitära skäl.. de länder som kräver infertilitetsintyg vill se att det här paret verkligen adopterar för att det är det enda sättet de kan få egna barn på - och att de VILL ha barn. Inte "rädda" någon.

Det är alltså inte alls för föräldrarnas skull, att de skulle ha någon "förtur" av rättviseskäl. Som sagt, alla adoptioner sker för barnets skull, och länderna sätter upp de regler som de anser vara bäst för barnen.