MA i v15+0

Det jobbiga med tidiga mf är just det där med vad man egentligen kan sörja. Det är klart att man sörjer! I din sits så är det ju ännu värre eftersom man trott sig gå så långt. Inte nog med att man blivit grundlurad av sin egen kropp, det finns inte heller något att sörja Det jag tänker om mina egna mf är att det förvisso inte är ett barn man sörjer, men det är drömmen om ett barn. Jag har två döda drömmar att sörja, den ena skulle ha blivit ett midsommarbarn, och den andra ett vårbarn. Mer specifikt än så är det inte, men det är fortfarande en sorg.