MA i v15+0

Jag förstår dig, var på rul där upptäckte dom att mitt lilla knyte har dött. Det värsta av alla är att jag såg den precis en v innan på ett u-ljud o då levde den. Mina andra barn var med på rul o fattade inte varför jag blev ledsen. Det är bara stora tjejen som förstår. Idag var jag på gyn o fick en tablett på fredag ska jag tillbaka och föda fram den. Känns så fruktansvärt. Den dog i v16 är nu i v17+ några dar, så jag vet hur du känner dig. Stora kramar till dig

Jag har också fått ett ma fast i vecka 14. Bebisen hade slutat växa i vecka 7. Usch jag kände mig så lurad. Där hade jag gått och läst i graviditetskalendern varje vecka att nu händer detta och detta och så hade det inte gjort det.
Visste liksom du inte vad jag skulle känna. Vad ska man sörja? Det man trodde eller det som det var?

Skickar mina varmaste kramar och hoppas att du liksom jag får fina barn framöver.

Usch vad jag lider med dig! Vi fick reda på vårat MA då vi var i vecka 18 och det visade sig att fostret hade dött i vecka 13 - en vecka efter VUL. Önskar er all lycka till och skickar över massor med kramar.

förstår dig. mitt MA upptäcktes dock i v 9+ men då endast för att jag tjatade till mig ett vul för jag hade fått en pytteliten blödning (hade det med dottern med men då syntes en liten vifftande krsbat på vul) och trodde ju ändå in i det längsta att det skulle vara  så denna gång med..

det var ju så normalt med en liten blödning runt v9.. men mycket riktigt så tittar läkaren på vul och säger "ja det ser ju ut som ett missfall, titta här" och så vände hon den mot mig.
Känner bara att, hur länge hade jag fått gå om jag lyssnat på dem och inte kommit in.

önkar er lycka till och kramar i den stora sorgen!

Hej hej *vinkar till odd*

Vet hur det känns att inte ha något att sörja. Sist hade jag en ofostrig graviditet som slutade i v11 och den känslan av att känna sig lurad går inte att beskriva. Nu senast dog fostret i v 13, hade sett det bara två veckor tidigare och då såg allt bra ut. Det känns fördj**** men samtidigt så har jag någonting att sörja den här gången. Fick se fostret vilket var jätteviktigt för mig!

fruktansvärt
*styrkekram till dig ts*

Odd, jag beklagar verkligen och vet vad du gar igenom (hade ett MA i v 13 efter var anglapojke). Vill bara kommentera att du inte fick se fostret (hoppas du inte misstycker mitt mer medicinska inlagg) men vid en skrapning och sa tidigt i graviditeten finns det liksom ingenting att se. Fostret (eller embryot snarare) ar sa litet och "gomt" i hinnor, gulsack etc och vid skrapningen "sveper" lakarna ut allting ur livmodern med ett instrument eller anvander ett suginstrument. Jag forstar fullstandigt kanslan av tomhet (som att man inbillat sig graviditeten) nar man vaknar upp fran en skrapning men att se graviditeten hade verkligen inte varit ett alternativ for dig. Jag tycker du ska fundera pa nagot annat satt att ta avsked av graviditeten?

En vecka sedan vi fick beskedet....jag känner mig så enormt tom bara

Och inte blir det bättre av att omgivningen är så himla snabba med att "glömma".

Min pappa kläckte ur sig "det är som bönderna säger: det som är bakom plogen är bara att glömma....det är inget att sörja över". Och min svärmor, som annars är en så klok kvinna, hon frågade mig igår om jag hade accepterat det nu.

Det har gått en vecka sedan beskedet...inte ens en vecka sedan det tog slut! Klart jag sörjer....det känns som det knappt ens har sjunkit in vad som hände....och nej, jag har inte accepterat det! Kanske en dag jag gör det....det gör jag säkert....men inte nu

Och min älskade man som sörjer på ett helt annat sätt än vad jag gör....som ser logiskt på det hela och tycker att det ju är tråkigt, men det finns säkert en mening med det....jag känner mig så ensam med min sorg

Och förutom ensam så känner jag mig besvärlig och konstigt som går omkring och är så ledsen när det verkar som ingen annan gör det...men jag ÄR fruktansvärt förtvivlat ledsen...vad ska jag göra? 

odd: Förstår att du fortfarande är ledsen då det endast är en vecka sen det tråkiga beskedet. Det är en sorg du genomgår och det får ta sin tid sen är det synd att många andra har glömt... men så är verkligheten tyvärr. Jag sörjer också då jag fick MA förra lördagen och nu tänker jag på de datum jag hade fått för hjärtljud, UL o s v + alla andra som ska ha i vår/sommar. Livet är så orättvist och jag hoppas så att både du och jag får våra friska barn inom kort. Har du haft 2 MF innan detta? Varför ska vissa av oss få så många motgångar gällande barn/graviditeter?
Stor kram! (Inboxa mig gärna om du vill skriva av dig eller liknande). 

Det jobbiga med tidiga mf är just det där med vad man egentligen kan sörja. Det är klart att man sörjer! I din sits så är det ju ännu värre eftersom man trott sig gå så långt. Inte nog med att man blivit grundlurad av sin egen kropp, det finns inte heller något att sörja Det jag tänker om mina egna mf är att det förvisso inte är ett barn man sörjer, men det är drömmen om ett barn. Jag har två döda drömmar att sörja, den ena skulle ha blivit ett midsommarbarn, och den andra ett vårbarn. Mer specifikt än så är det inte, men det är fortfarande en sorg.

Skickar en kram till dig! <3