Viktig info som MVC- och förlossningspersonal brukar hoppa över

Tycker det är så självklart att man kan kommunicera med sin bebis både när de är inne i en och nyligen har kommit ut. På samma sätt som man kan kommunicera med sina djur. Jag är starkt övertygad om att alla varelser som saknar ett verbalt språk kommunicerar i hög grad genom tanken. Vi människor kan det också, men efter hand vi växer upp skulle man kunna säga att vi "socialiserar bort" det. Med det menar jag att vi uppfostrar våra barn att bry sig mer om vad folk säger än vad de signalerar ut med tankar och kroppsspråk...

Nu när jag förstått varför min bebis inte vänder sig och låtit den veta att det är ok så har den slutat försöka ändra sin position så mycket. Tidigare kämpade den ju ner huvudet så långt det gick då och då, förmodligen för att jag bad den försöka. Nu är vi båda lugnare och mer harmoniska tror jag. Även om jag fortfarande känner mig sorgsen och aningens dämpad.

Lia och bäbisen: 30/5 och jag lär ju knappast gå över tiden... Ja det är första barnet.

Abuelita: De senaste dagarna har kommunikationen verkligen kommit igång. Hade nog stängt av lite för att jag inte ville ta in budskapen jag fick.

En lite konstig grej är att jag tycker att jag tappat i kommunikation med mina hästar under graviditeten. Iofs kan det ju bero på att jag inte gjort så mycket med dem överhuvudtaget och det har emellanåt varit väldigt jobbigt för mig att ta hand om dem. Och hunden, som bara vara några månader när jag blev gravid, upplever jag att jag inte har så bra mental kommunikation med. Men jag undrar om det inte kan bero på att han funkar på ett helt annat sätt än hästarna och jag har aldrigt stått någon hund nära förut. Han läser ju mina omedvetna tankar men jag har svårt att kommunicera mentalt på det medvetna planet, liksom.

Spännande med kommunikation över artgränserna! Visst blir det lite OT, men jag tycker det är ok.

När jag tänker efter så har jag ändå en intuitiv känsla ibland för vovvens behov. Om det är ut och busa eller ut och bajsa han behöver när han blir rastlös och gnäller inne t ex. Det är väl den där medvetna kommunikationen som inte riktigt är på sin plats. Och det är nog inte så konstigt egentligen. Hästen som är den enda som jag egentligen kan säga att jag har en någorlunda medveten fungerande tankekommunikation med har jag haft i 10 år och vi har gått igenom väldigt mycket tillsammans.

Och du har helt rätt i att jag varit väldigt inåtvänd och fokuserat inåt mig själv det senaste året. Blev gravid i juni förra året men fick tyvärr missfall, men lyckades bli gravid direkt efter första mensen igen. Så det är nog inte så konstigt att hästarna "låtit mig vara" och hunden hade vi bara haft i en vecka när jag blev gravid första gången... Och jag är egentligen ingen människa som har lätt för den här kommunikationen utan jag har verkligen fått anstränga mig. Det är tack vare hästen och allt jobbigt vi haft tillsammans som jag lärt mig att ta in och känna sånt här.

Monsterpannkaka: Heja, heja! Hoppas lillafro är ute nu och ni bondar för fullt! Vad skönt att hon tog sitt förnuft till fånga och bestämde sig för att komma ut utan att ni måste sätta igång det!

Idag har vi varit på inskrivning inför vårt planerade snitt. Kan väl inte säga att jag känner mig överlycklig direkt över de svar jag fått och det bemötade mina frågor och önskemål...

Det som är "mest ok" är att sen avnavling verkar vara standardrutin även vid snitt om bebisen mår bra. Däremot verkar det omöjligt att få upp den på bröstet under tiden, för det är minsann då de kollar om den verkar må bra. Skulle då någonting tyda på att barnet inte mår perfekt så navlar de genast av och springer ut... Läkaren var mycket bestämd på att det är så mycket mer syre de får via lungorna att det är absolut försumbara mängder i det syresatta blodet som kommer via navelsträngen...

Sen verkar det tyvärr vara mer eller mindre omöjligt att få upp bebisen på bröstet direkt efter avnavlingen också, för då visar de bara upp den och talar om vad det blev och sen ska de tydligen ut för att torkas av och lindas in i tjockare handdukar den sterila duken de lyfts ut i... Kan för mitt liv inte förstå varför, om man nu redan observerat bebisen i några minuter, liggandes på mina ben medan navelsträngen pulserat klart?

Jag har dock inte kunnat få ett riktigt säkert svar på om detta går att ordna, att i alla fall få ha bebisen någon minut hud mot hud innan de promt ska bära iväg på den... Jag kommer att skriva det i önskemålen i mitt förlossningsbrev så får vi helt enkelt se om det går för sig.

Det som i alla fall är positivt sen är att det verkar vara standard att bebisen får vara på bröstet medan man blir ihopsydd (om man vill och klarar av att ha den där) och även under transporten upp till förlossningen. De skiljer aldrig den nyblivna familjen åt under de första timmarna (efter den lilla "incidenten" med avtorkningen)

Jag vet att ni kommer att säga att jag ska ta strid för dessa saker och att min sambo ska hjälpa mig osv, men jag har bestämt mig för att skriva ner mina önskemål och sedan faktiskt låta det som sker ske och försöka fokusera på att jag faktiskt ska få en fantastisk liten bebis, och att hur det än sker så är förutsättningarna för en bra start betydligt bättre än på 70-talet då jag själv är född och vismå bräckliga liv fick ligga ensamma i våra plastbaljor och ammas på kommando var tredje timme.

Jag väljer att nöja mig med det som jag ändå kanske åstadkommit, genom att ifrågasätta, kanske sått ett frö hos någon av de personer jag diskuterat med idag. För jag vill inte att minnena från födelsedagen för min förstfödda ska vara fyllda av agg mot personer vi måst gå i klinch med och besvikelser över att mina önskemål inte har hörsammats. Från och med nu vill jag bara se fram emot den stora dagen med lugn, tillförsikt och en positiv känsla.

Ja absolut! Min sambo är införstådd på att hans uppgift är att hjälpa mig att kunna ha bebisen på mitt bröst och om det ändå inte går (blir man illamående och kräks t ex så är det ju svårt) så ska han ha bebisen hud mot hud så gott det går (vet ju inte riktigt hur kläderna han måste ha på operation ser ut) men i alla fall med viss hudkontakt och så att den hör hjärtslag. Sen ska vi ha en filt vi haft i vår säng med oss som har båda våra dofter som ska följa med bebisen om den inte kan vara hos mig/oss av någon anledning.

Å vad härligt! Håller tummarna att nästa gång du kommer in hit kan rapportera om bebis och en härlig förlossningsupplevelse.

Här hos mig har slemproppen börjat lossna, så kanske sätter det hela igång tidigare än planerat och ingen vore gladare än mig, för då kan jag ju i alla fall känna mig trygg i att kroppen och bebisen är redo!

Å vad härligt! GRATTIS!!!! Vilket underbart team du haft, skönt att slippa ifrågasättandet och bara få som man vill! Berätta gärna mer när du har tid och ork!

Har funderat var du varit, du som brukar titta in en sväng oavsett bröllopsdag eller så men då förstår jag absolut!

Håller tummarna för att maken kryar på sig snabbt och enkelt!

Börjar också oroa mig lite för Monsterpannkaka, men förhoppningsvis är hon bara fullständigt uppslukad av lillafro så hon glömmer oss helt en stund..

Grattis till lillkillen! Skönt att höra att du är nöjd med din upplevelse trots att den inte blev som du tänkt dig!

Jo, jag börjar väl acceptera läget rätt så bra och börjar känna att det är lite skönt att veta att jag inte kommer att gå över tiden, för de sista dagarna har det verkligen börjat kännas tugnt att bära omkring på denna magen. Benen, knäna och händerna värker och vill inte samarbeta längre... Jag känner mig också klar med mina önskemål inför snittet och tänker överlämna mitt brev ödmjukt och sen ta det som det kommer och bli nöjd med upplevelsen hur den än blir. Förlossningsbrevet finns för övrigt att läsa i min blogg är på FL. Ser fram emot att läsa din förlossningsberättelse så småningom!