Viktig info som MVC- och förlossningspersonal brukar hoppa över

Grattis Petrellie!!! Det lät som en jobbig förlossning men skönt att ni fick det som ni ville när bebisen var ute!

Hej alla! Igår kl 10:17 kom vår lilla dotter till världen med planerat snitt! Givetvis är hon den mest fantastiska lilla bebis som finns! Det mest positiva med min upplevelse var att mitt brev blev läst och respekterat och man planerade för att göra mig till viljes, men så blev det inte pga komplikationer. Snittet upplevde jag därför tyvärr precis lika kaosartat och jobbigt som jag befarat men det spelar ingen roll längre. Skriver från sambons iPhone så jag får berätta mer senare.

Tack för stöd och gratulationer!

Nu har vi varit hemma från BB-några dagar och jag har hunnit samla mig tillräckligt för att skriva ner det viktigaste i min förlossningsberättelse, som jag tänkte delge er.

På morgonen fick vi först träffa de två BM som skulle vara med oss under dagen. De hade läst mitt förlossningsbrev (finns att läsa i min blogg här på FL, viktigaste önskan var att få upp bebisen på bröstet med intakt navelsträng direkt hon plockats ut) och var väldigt tydliga på att de ville gå mina önskemål till mötes så bra det bara gick och det hade också diskuterat det med operatör och övriga och "fått ok". Det enda som de ev såg som ett problem var om navelsträngen inte var tillräckligt lång, eftersom de inte fick ta bebisen igenom den sterila skärmen utan måste runt den. Så det kändes verkligen jättebra till en början, där på morgonen. Sen började den vanliga sjukhusgången, när man ska opereras, med nålsättningar och kateter osv. Inte så kul men fullt ok ändå. 

Så småningom var det dags att komma ner till operation och det var då jag började uppleva saker som kaosartade. Tror det totalt var 11 personer inblandade och alla var ju likadant klädda och skulle ändå presentera sig för mig och berätta vad de gjorde. Jag låg ju där jag låg på britsen och kunde i princip bara se den som böjde sig över mig. Jag tycker att det var fullständigt onödigt att t ex steriltvätt-sköterska presenterade sig. Det blev bara rörigt och jobbigt och dessutom upplevde jag ljudnivån som enorm och hade svårt att höra vad folk sa. Ryggbedövningen var väldigt otrevlig. Fick ligga ihopkurad på britsen och var verkligen tvungen att ta i för att komma i rätt position. Och då gick det ju inte att slappna av under lokalbedövningen…

Sen började själva snittet. Jag pendlade ordentligt i tryck av ryggbedövningen och hade dödsångest, fast jag förstod att det var "normalt", så jag uppfattade inte vad som skedde runt omkring. Det gjorde däremot den blivande pappan. Själva snittet blev nämligen lite komplicerat eftersom man tvingades skära genom moderkakan i framvägg och orsakade stora blödningar. Sen fick man inte tag på någon lämplig kroppsdel att dra ut lilltjejen i eftersom hon låg i tvärläge och hade krupit så långt upp under mina revben som hon kunde. Situationen blev därför lite spänd, man hann ringa både efter blod och barnläkare innan allt löste sig, men sambon uppfattade allt som sas och trodde att det höll på att gå åt helvete på allvar. Själv blev jag rädd först då de lyckades stabilisera mitt tryck och jag såg rädslan i sambons ögon.

Så den 24/5 kl 10:17 såg hon dagens ljus, 50 cm lång och vägde 3360 g. Trots att det tog "så lång tid" tog det endast 7 minuter från första snittet las tills hon var ute. Eftersom det blev som det blev gick givetvis allt jag haft önskemål om upp i rök. Lilltjejen navlades av direkt (enligt BM hann det nog gå några sekunder mer än en ”normal” tidig avnavling, men knappast uppåt 30) och hon togs ut till barnbordet direkt, jag fick bara se henne och hann hålla i hennes lilla hand några korta sekunder. Så det blev ytterligare några fruktansvärt jobbiga minuter innan jag vågade tro att allt gått väl. Själv förlorade jag två liter blod, men de lyckades få stopp på blödningen utan att behöva det beställda blodet.

När pappa väl kom tillbaks till mig med bebistjejen i famnen, var hon inlindad i filten vi haft med (det lyckades de i alla fall med) och sen fick hon ligga hos mig. Tyvärr var det fortfarande fullt pådrag upplevde jag det som. Flera som skulle prata med mig, sa åt mig att ligga stilla så de kunde ta blodtryck, mediciner sprutades in både här och där, folk gratulerade oss, hjälpte oss att ta kort, människor som kommit dit i beredskapsläget men aldrig behövt komma in, kom in och presenterade sig (why???) så jag kan inte påstå att vi fick någon kvalitetsbonding… Kände själv att det kändes meningslöst att låta henne söka bröstet i den situationen, så sista stundens ihopsyende fick pappa ta över igen, han kändes liksom stabilare än jag, som vid det laget började känna att ryggbedövningen började släppa så jag kunde viss smärta där de höll på att sy.

På förlossning och BB fortsatte ”hetsen” som jag upplevde det… Folk kom och frågade saker hela tiden kändes det som, alltid var det nåt som skulle kollas på mig eller lillan, något prov som skulle tas eller helt enkelt bara något de ville fråga om…

Jag är oerhört lycklig över min fantastiska och ännu namnlösa bebistjej men samtidigt väldigt besviken över min förlossningsupplevelse och tiden på bb. Jag kommer skriva mer senare, på temat ”amning och bonding” angående bb-tiden och de erfarenheter jag fick där. Kommer också att skriva en mer detaljerad redogörelse av förlossningen i min blogg när jag "får tid".

Vad fina ni är allihop!!! Nu blir jag alldeles tårögd av era varma ord!

Har inte tid att skriva så mycket nu, men jag tror ni har alldeles rätt i allt ni skriver om hur viktigt det är att få sörja detta och få full förståelse för vad som hände och varför. Detta verkar faktiskt även förlossningsvården förstått och jag har blivit erbjuden alla möjliga stöd och samtal av inblandade läkare och barnmorskor, och jag kommer att utnyttja det framöver, men just nu vill jag, som ni säkert förstår, mest bara vara med min lilla tjej och mysa.¨

Första dagarna hemma var riktigt konstiga. Jag var fullständigt överlycklig över min lilla tjej, samtidigt fullständigt förtvivlad över min upplevelse. I flera dagar kunde jag i princip inte sova eftersom sova innebar att jag var tvungen att släppa efter för tankarna som då drabbade mig med full kraft. Men faktiskt var det vår hund som på något sätt lyckades förlösa denna sten i mitt bröst. Tror det var i lördags kväll som sambon mer eller mindre beordrat mig att gå och sova på kvällen, medan han tog hand om bebisen. Vår hund följde med mig in i våra sovrum. Först gick han och lade sig lugnt och stilla, men när jag började gråta kom han till sängkanten (det är en stor hund och han får inte vara i sängen) och var alldeles förtvivlad och ville till mig. När jag lyckats lugna honom lite så han inte studsade längre lade han hela sitt huvud och sin hals i sängen och jag lade mitt huvud ovanpå, med mitt ansikte mot hans nos, nosrygg och ögon och så bara släppte jag efter för tårarna och han bara tog emot dem...

Efter det har det gått bättre. Jag har vågat tänka på mina upplevelser och idag berättade jag till och med för en vän om dem, utan att jag började gråta! Det är fortfarande lite jobbigt att lägga sig att sova, men det är på väg att bli bättre. På något sätt är jag övertygad om att jag så småningom ska kunna vända denna förtvivlan till en styrka.

Bondingen och amningen är en historia för sig. Har inte tid att skriva mer just nu, men jag återkommer om den!

Är inte så aktiv här inne just nu eftersom lilla Lovisa tar all min tid och uppmärksamhet

Men jag såg tidigare att någon i sitt förlossningsbrev skrivit in att man inte fick ge hennes barn ersättning på något rutinmässigt sätt. Jag är också helt motståndare mot att ge nyfödingar ersätting då jag starkt tror att det är en riskfaktor för framtida allergier och allehanda tarmbesvär. Jag tycker också att ämnet hör hemma här där vi diskuterar sjukvårdens "oärlighet". Så jag vill dela med mig av fortsättningen på min BB-vistelse och varför jag lämnade BB fullständigt rasande, gråtande och mycket trotsig...

Jag har alltid varit rädd för att man efter förlossningen av någon anledning skulle ta min bebis ifrån mig och utan min vetskap ge modersmjölksersättning, t ex om jag blev sövd eller liknande. Men efter att ha läst mitt sjukhus "amningspolicy" så kände jag mig lugnare, då en punkt var något i den här stilen "Modersmjölksersättning ges endast på barnläkares ordination" och jag då tänkte att inget barn svälter ihjäl på några timmar och vi lär få vara med om vår bebis ska undersökas av läkare. Men ack vad jag bedrog mig...

Under våra tre dygn på BB kändes allting mycket rörigt, det var undersökningar, prover, frågor, samtal... Inte mycket lugn tid alls. Jag upplevde det som mycket svårt att få till amningen. Eftersom jag var snittad hade jag svårt att hitta bra ställningar och lillflickan var lite bekväm och sög inte så länge åt gången och den riktiga mjölken rann inte till. Men alla sa att det var "heeelt normalt" och inget att oroa sig för "nyföddas magsäck rymmer bara 5 ml och råmjölken är gjord för att de ska klara sig tills riktiga mjölken rinner till" och det är ju min övertygelse att den faktiskt är det så jag köpte deras försäkran och tyckte inte att dessa dagar var så länge eftersom man samtidigt sa att det var normalt med ett par tre dagar innan det rann till och kanske någon dag längre när man är snittad. Tänkte att sen åker vi hem och får ordning på allt i lugn och ro.

Då och då mjölkade jag ur någon tesked och gav lillan på sked för att känna mig trygg i att hon i alla fall fick i sig. Under tredje dygnet tyckte jag själv att hon började verka "för" hungrig, missnöjd liksom, men nu skulle vi ju hem, så då skulle det ordna sig, tänkte jag.

Så dags för utskrivning då. Inklusive den obligatoriska vägningen. Och då visade det sig att vår lilla flicka gått ner 12% istället för tillåtna 10%. Plötsligt blev det pådrag bland de BM som tidigare bara sagt "heeelt normalt" och plötsligt sitter det en BM med en kopp ersättning på min sängkant och tänker mata min bebis!!!! Jag sa genast ifrån att jag inte ville att hon skulle få ersättning och fick tillbaks ett ledset ansiktsuttryck och en harang om att jag inte skulle vara stursk på bebisens bekostnad.

Då brann det fullständigt för mig och jag förklarade precis vad jag tyckte om att de först bara sagt "heeeelt normalt" som svar på min oro för att sedan försöka tvinga mig att ge ersättning mot min övertygelse. Förklarade att jag krävde att få prova pumpa ur och ge henne istället, något jag gjort för länge sedan om någon påpekat att det fanns risk för för stor viktnedgång. Med viss tvekan fick jag göra detta och man kom in med en pump och stannade kvar för att hjälpa mig, vilket inte var till någon hjälp. Ilska och upplevelse av att vara kränkt och trampad på är knappast känslor som underlättar för mjölken att rinna till!

Fick väl ut max någon tesked att ge henne och övertalningen började igen. Själv var jag helt inställd på att hyra en riktig pump och genast åka hem och få lugn och ro och få igång detta på egen hand. Tillslut fick vi träffa en barnläkare som trots att han också försökte övertala mig till att ge ersättning ändå kändes som den vettigaste av dem vi talade med denna dag. Resultatet blev dock att vi fick hans tillåtelse att lämna sjukhuset och komma tillbaks för vägning ett dygn senare, då vikten skulle ha vänt.

Så det första dygnet hemma tillbringade jag på soffan tillsammans med min dotter, handmjölkande (20 min mjölkning - matning - en timmes vila). Alla telefoner slogs av och sambon fixade allt runt omkring och servade med alla bekvämligheter. Lyckades på detta sätt få i henne i snitt 10 ml råmjölk i timmen och i slutet av dygnet började den riktiga mjölken komma så smått. Vid vägningen dagen efter hade lillan gått upp 30 g så jag fick fortsätta enligt min plan, med riktig pump och någon dag senare hade jag full mjölkproduktion och lillan ökade konstant i vikt.

Om någon bara hade talat om för mig vad som skulle hända om hon gick ner för mycket i vikt hade jag börjat handmjölka första dagen för att få igång mjölken och säkerställa att hon fick i sig tillräckligt!!!

Och efter att ha sett hur verkligheten ser ut på BB så ger jag noll och intet för fina "policydokument" kändes som om näst intill alla bebisar matades med ersättning, så fort mamman var lite för trött, hade lite för ont eller bebisen åt lite för dåligt. Ändå kunde ingen av de personer jag träffade argumentera mot mitt argument att jag är övertygad om att tidig användning av ersättning är en riskfaktor för framtida allergier. Eftersom kejsarsnitt är en annan riskfaktor vill jag absolut inte lägga på ännu en för mitt lilla underbara knyte.

Oj, långt blev det, men jag tycker det är viktigt att andra vet detta och kan handla efter eget huvud...

Ecorelle: Tack! Av allt som hände under de där dagarna med snitt och BB-tid är det att jag stod på mig i den frågan som jag är absolut mest nöjd med. Resonerade som så att allt annat som jag önskade "så naturligt som möjligt" misslyckades ju fullständigt, först genom själva snittet och sedan genom de komplikationer som uppstod, så detta med bröstmjölken skulle de då f-n inte få övertala mig att förstöra! Blev som en lejoninna som skulle försvara mitt barn...!

Väldigt intressant information om det här med att viktkurvan vi jämför dagens spädbarn med grundar sig på barn som till stor del är uppfödda på ersättning!

Ska nog skriva ut den infon och stoppa i plånboken så jag har den tillhands den dagen man konstaterar att min dotter inte följer kurvan och man föreslår att hon ska tillmatas! Väldigt motsägelsefullt blir det när alla på bb, bvc, mvc och liknande förespråkar helamning men sen har vi kurvor att jämföra med som inte alls grundar sig på det!

Hej! Läser men skriver inte så ofta numera eftersom dottern tar det mesta av både tid och intresse!

Men en sak som störde mig mycket efter mitt snitt, som jag ännu inte rapporterat om, är detta med att mediciner skrivs ut på rutin och utan att informera om ev biverkningar.

Som snittad är det tydligen rutin att få injektioner med preparat för att undvika blodproppar i en vecka efteråt.

Jag fick läkemedlet Fragmin för detta. Redan första dagen sa BB-personalen "ja, det känns ju lite konstigt att du ska ha det, som redan är upp på benen" men det var ju liksom rutin så jag fick det ändå. När jag sedan pratade med läkaren som snittade mig så menade hon också på att det kanske var lite onödigt, men eftersom jag fått mediciner för att minska blödningen då jag blödde så mycket under snittet så var det nog bra ändå.

När jag sedan åkte hem fick jag ut sprutor att ta hemma. Tog första dagen hemma, men sedan läste jag på bipacksedeln "Fragmin övergår i modersmjölk, rådgör därför med läkare innan användning under amning"

Jag blev så arg! Borde man inte informera om det och vad det skulle kunna innebära? Tänk om min lilla dotter skulle drabbats av någon blödning och hunnit blöda för mycket pga detta läkemedel! Men kanske förlitar man sig på att alla bebisar har fått en monsterdos med K-vit? När i princip alla var överens om att det var lite onödigt för mig att ta dem så borde man väl definitivt ha undvikit det när det står så på bipacksedeln? Behöver jag säga att den enda sprutan jag tog hemma blev den sista?

Detta har fått mig att tänka mycket på detta med konsekvenser av olika mediciner. Om allt får gå naturligt till och inga komplikationer uppstår under en förlossning så tror jag inga av de olika saker vi pratar om i den här tråden behövs. Men så fort man gjort ett medicinskt ingrepp av något slag, mekaniskt eller kemiskt, så kan bilden bli helt annorlunda.... Tror det kan vara därför läkarna är så "rädda" för att avstå enstaka specifika behandlingar eller medicineringar. Om de normalt görs på rutin så tar man för givet att de är gjorda när ett akutläge uppstår och man måste ingripa och då kan det kanske bli tokigt? Känns som om man måste vara väldigt påläst för att kunna göra rätt val och helst också vara väldigt "med och vaken" under sin förlossning utifall oförutsedda händelser och medicineringar sker.

Stort grattis Moster Ia, både till den nya familjemedlemmen och till det bra bemötande ni fått!!!