Inlägg från: Tedu |Visa alla inlägg
  • Tedu

    Ingen hjärtaktivitet

    Igår var vi på RUL och jag skulle vara i vecka 17. Fostret har dock ingen hjärtaktivitet och det syns ett stort bukväggsbråck. Det utvecklades inte efter v. 13. 


    Jag fick medicin för att påskynda missfallet och imorgon måste jag läggas in på sjukhuset.
    Min fråga är till dem som har varit i liknande situation: hur lång tid tog det för er "föda fram" fostret? Hur mycket ont det gör? Och hur går man vidare?
    Tack för all hjälp!
  • Svar på tråden Ingen hjärtaktivitet
  • Tedu

    Tack för era svar; speciellt för dig Caos. Min största rädsla idag är att jag orkar nog inte titta på det som kommer ut ur mig. Jag vill inte. Jag törs inte. Jag vet att de inte kan tvinga mig att göra det men vad händer om det kommer ut när ingen av personalen är inne i rummet (jag har hört att så var det för ett annat par). Eller vad händer om jag kommer att ångra mig och jag har redan missat chansen? Och så är jag fruktansvärt rädd för smärtan. Jag har också fött barn redan men då finns en mening med det hela. Jag fattar inte varför jag inte kan bli nedsövd?! Förlåt om jag känns omogen.

  • Tedu

    Jag beklagar era förluster också. 


    Marijhae, jag förstår att du ville ha din flicka med dig. Hon var ju stor. Jag har ett prematurbarn som föddes i v. 30 och hon kändes också stor fast hon var liten. Men ett foster på 13 veckor kan jag inte föreställa mig. Och vi vet också att det var/är sjukt (bukväggen har inte vuxit ihop) så jag vill nog inte se det. Men jag vet inte hur jag reagerar imorgon.
    Puls, nu har det gått 24 timmar sen jag fick medicin och jag känner absolut ingenting. Imorgon kl. 8 ska jag vara på sjukhuset. Jag vill att det ska bli lördag. Vet inte hur jag överlever morgondagen. Har aldrig varit så här nervös och rädd i hela mitt liv.
  • Tedu

    Tack för era ord och tankar. Jag vill att allt ska vara över nu. Det kommer en lång natt nu för mig och morgondagen blir nog ännu värre. 


    Men tack ännu en gång för era ord!
  • Tedu

    Tack, snälla, alla rara som tog er tid att skriva till mig och stödja mig. Ni vet inte hur mycket allt det här betyder för mig. Tusen tack!


    Det är över nu. Jag var väldigt nervös och rädd igår. Det långa väntan med ovisshet tog verkligen på mina krafter. Men sedan kl. 11 fick jag de första vagiatorierna och jag kände värkarna komma redan efter en kvart. Så det gick väldigt snabbt. Sedan var det 3 timmar med värkar. Och i min nervösitet glömde jag bort att jag tål faktiskt smärta ganska bra. Efter 3 timmar fick jag två tabletter till och smärtstillande och lite morfin. Efter några minuter gick vattnet. Och 13.30 födde jag fostret. Läkaren hjälpte sedan mig med moderkakan så att jag inte behövde skrapas. Allt var över på knappt 4 timmar. Väntan före allt var mycket värre. Min man var med mig hela tiden och hjälpte mig med det han kunde. Vi funderade mycket kring om vi ville se fostret eller inte. Jag frågade personalen hur det ser ut (om det var mycket missbildat). Efter att en läkare sa att vi kunde faktiskt göra på olika sätt bestämde sig min man att inte titta på det medan jag bad barnmorskan att komma in med det. Och jag är jätteglad för att jag gjorde det. Det var absolut inte hemskt och det hjälpte mig på något sätt att förstå att döden är trots allt en del av livet. Det här lilla fostret kunde inte leva men jag hoppas så mycket att vi kan få ett syskon till vår underbara dotter. Jag är inte rädd längre att bli gravid igen och föda. Allt har sin mening även om jag inte vet varför det blev som det blev. Vårt problem är dock att vi inte alls kan bli gravida så enkelt. Vi genomgick IVF-behandling båda gångerna jag blev gravid. Jag vet dock inte om jag skulle orka göra om hela behandlingen en gång till. Vi har ett nedfryst ägg som vi kan hoppas på när vi har bestämt oss. Men först väntar vi på resultaten från obduktionen för att om det visar kromosomavvikelser tror inte jag att jag vågar sätta in det andra ägget.
    Tack för att ni fanns här i mina svåraste stunder! Kram på er alla!
  • Tedu

    Hej Sandra 28! Vilken jättestark tjej du måste vara! Jag beklagar verkligen det som hände er. Och ja, livet känns orättvist ganska många gånger. Speciellt när barn dör. 


    Helt otroligt att ni inte fick svar från obduktionen sedan i oktober!!! Hur länge ska man behöva vänta??? Men å andra sidan är det positivt att du kan bli gravid ganska lätt. Jag är inte så insatt i just havandeskapsförgiftning... Jag vet att man kan föda för tidigt för det. Men att barnen kan dö i magen ... det visste inte jag. Har du problem med hög blodtryck? Eller varför misstänker du just havandeskapsförgiftning? Och om det är det som är problemet så finns det hjälp med regelbundna kontroller. När du blev gravid med din andra pojke fick du inte gå på lite tätare kontroller? Ursäkta om jag frågar för mycket. Du behöver inte svara om det känns jobbigt.

    Kram på dig!
  • Tedu

    Vi kommer inte att ha någon begravning eller liknande. Min man (i sin självförsvar) vill inte veta så mycket om fostret och det accepterar jag. Jag tittade på det och vet också vad det var för kön. Han har tid tills vi får obduktionssvaret att bestämma sig om han vill veta om det var en pojke eller flicka. Annars blir det bara min hemlighet. Min mamma frågade om det, men jag vill inte berätta det för någon om inte min man vill veta det. Det skulle vara jobbigt för honom att höra det från något annat håll. 


    Hoppas att ni får en fin stund för Noa idag. Jag tänker på er.
    Vi har också ett barn sen tidigare. Och det är tur det. Hon är tre år nu och har precis börjat acceptera att hon blir storasyster till höst. Det var jättejobbigt att förklara för henne att hon inte blir det. Och jag kan inte ens lova henne att hon blir det någon gång.
    Jag förstår att ni inte orkar tjata om obduktionssvaren. Det skulle nog inte vi heller kunna göra. En läkare sa till oss att det dröjer 4-5 månader, den andra sa 3 månader. Grejen är att det är inte prioriterat eftersom det handlar om ett dött foster och de prioriterar t ex levande cancerpatienter. Och på ett sätt förstår jag ju det.
    Det måste vara jobbigt för dig med havandeskapsförgiftningen. Med andra ord hjälper inte specialistmödravården inte så mycket. Jag hade också tid hos dem pga prematurfödseln. Dagen efter att jag fick veta att fostret inte lever i mig hade jag den första tiden. Så jag fick avboka det. 

    Som sagt jag tänker på er på eftermiddag. Skriv sedan mer om du vill. Kram
  • Tedu

    Caos, min läkare sa att de är på sätt och vis glada om de inte kan ge något svar. Då betyder det att upprepningsrisken är väldigt liten. Jag skulle vilja få ett sådant svar. Klart att det är jobbigt att inte veta varför, men det är ännu värre med kromosomavvikelser. Efter hur lång tid fick ni svar? Får man ett kallelse till samtal via posten, eller hur funkar det?

Svar på tråden Ingen hjärtaktivitet