Ingen hjärtaktivitet
Igår var vi på RUL och jag skulle vara i vecka 17. Fostret har dock ingen hjärtaktivitet och det syns ett stort bukväggsbråck. Det utvecklades inte efter v. 13.
Igår var vi på RUL och jag skulle vara i vecka 17. Fostret har dock ingen hjärtaktivitet och det syns ett stort bukväggsbråck. Det utvecklades inte efter v. 13.
Tack för era svar; speciellt för dig Caos. Min största rädsla idag är att jag orkar nog inte titta på det som kommer ut ur mig. Jag vill inte. Jag törs inte. Jag vet att de inte kan tvinga mig att göra det men vad händer om det kommer ut när ingen av personalen är inne i rummet (jag har hört att så var det för ett annat par). Eller vad händer om jag kommer att ångra mig och jag har redan missat chansen? Och så är jag fruktansvärt rädd för smärtan. Jag har också fött barn redan men då finns en mening med det hela. Jag fattar inte varför jag inte kan bli nedsövd?! Förlåt om jag känns omogen.
Jag beklagar era förluster också.
Tack för era ord och tankar. Jag vill att allt ska vara över nu. Det kommer en lång natt nu för mig och morgondagen blir nog ännu värre.
Tack, snälla, alla rara som tog er tid att skriva till mig och stödja mig. Ni vet inte hur mycket allt det här betyder för mig. Tusen tack!
Hej Sandra 28! Vilken jättestark tjej du måste vara! Jag beklagar verkligen det som hände er. Och ja, livet känns orättvist ganska många gånger. Speciellt när barn dör.
Vi kommer inte att ha någon begravning eller liknande. Min man (i sin självförsvar) vill inte veta så mycket om fostret och det accepterar jag. Jag tittade på det och vet också vad det var för kön. Han har tid tills vi får obduktionssvaret att bestämma sig om han vill veta om det var en pojke eller flicka. Annars blir det bara min hemlighet. Min mamma frågade om det, men jag vill inte berätta det för någon om inte min man vill veta det. Det skulle vara jobbigt för honom att höra det från något annat håll.
Caos, min läkare sa att de är på sätt och vis glada om de inte kan ge något svar. Då betyder det att upprepningsrisken är väldigt liten. Jag skulle vilja få ett sådant svar. Klart att det är jobbigt att inte veta varför, men det är ännu värre med kromosomavvikelser. Efter hur lång tid fick ni svar? Får man ett kallelse till samtal via posten, eller hur funkar det?