Mola/Druvbörd
Tjo!
Tänkte dela med mig av min upplevelse av mola/druvbörd & cellgifter (Låååångt inlägg)
Allt började med att jag fick lite lättare "gravidsymptom" så jag sa till min sambo att köpa med sig ett gravtest hem. Sagt och gjord, och titt på fan.. Gravid!! Känslorna var blandade då jag inte visste om jag var redo.. Men vi kom fram till att det var nog dax (jag är 28 år)
Vi räknade lite och kom fram till att det måste vara vecka 8-9 så väldigt tidigt.. Men då jag jobbar som Billackerare så var jah tvungen att informera min chef direkt, då jag var tvungen att få andra arbetsuppgifter efter som det kunde ha skadat fostret annars.
Det här var i december.
Min chef var dock inte så smart så han gick ut och berättade det för dom andra anställda. Då jag bor i ett litet samhälle så känner ju folk... Folk...
Så vi bestämde att vi skulle gå ut med det direkt så ingen av våra vänner skulle få höra det från någon annan än oss... (Trots att vi inte gjort något ultraljud)
Så till julafton så fick mina föräldrar det i "julklapp" att dom skulle få se sitt första barnbarn i augusti och lyckan var total. Mina vänner började gråta och jag började vänja mig vid tanken att bli mamma.
Vi bestämde oss att köpa hus och verkligen gå in för det här med 110% Och all förberedelse med banken drog igång i samma veva.
I slutet av december skulle vi få träffa våran barnmorska för första gången... Inget bra möte vill jag påstå.. Riktigt dryg minst ut sagt! Hon frågade några frågor sen fick vi gå, ultraljud ville hon inge göra än även fast vi hade blivit lovade det! Det flyttade hon fram till slutet av januari ???? Vi gick därifrån riktigt besvikna.. (Ska tilläggas att det inte togs några blodprov eller gravtest)
Direkt efter nyår så började jag må fruktansvärt illa, hela tiden! Jag kunde inte äta, jag kunde knappt sova att kliva upp ur sängen var en utmaning! Ringde Kvinnohälsan och fick tips, råd & medicin utskrivet. Inget hjälpte så blev tillslut uppskickad till kvinnokliniken som skulle fixa så jag blev sjukskriven.
Jag får beskriva mitt illamående för läkaren och hon säger att man kan få så kraftig illamående om man väntar tvillingar!
Hjälp! Hjärtat stannade lite där!
Upp i den berömda stolen för en undersökning och jag förstod då att jag och sambon äntligen skulle få se vårat barn för första gången ????
Hon kör ultraljudet fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till hon säger det ingen vill höra...
Jag ska bara dubbelkolla med en kollega!!
Jag vänder mig till sambon och säger, jag undrar hur många det egentligen är där inne ????
Då kommer den andra läkaren in och kollar, vänder på skärmen och säger, Du har en mola? Jaha??? Alltså det finns inget barn som du kan se! Efter det minns jag inte så mycket! Jag vet att jag bara gråter och gråter! Läkaren pratar med mig men jag hör inte. Men dom berättar att vi måste köra en akutoperation och jag blir inlagd direkt! Att behöva ringa och berätta det här för vänner och familj var nog det svåraste jag har gjort i hela mitt liv.
Jag kunde inte sluta gråta, plus att jag hade en tjej som låg bredvid mig som gjorde en medicinskabort. Jag dömer henne inte, men det blev liksom för mycket och lite overkligt! Här ligger jag och vill ha barn men så blev det inte, där ligger du som inte vill ha barn och tar bort det!
Vid 12 så fick jag åka och rönta lungorna då det tydligen är vanligt att det sprids.
När dom äntligen rullade ner mig till operationen vid 22 så jag aldrig känner mig så ensam!! Jag kunde inte låta bli att inte gråta igen! Men operationen hare tydligen gått bra och jag fick åka hem dagen efter.
Fick en ny tid för undersökning 3 veckor efter första skrapningen, dock fick jag komma upp en gång i veckan och ta blodprov! På undersökningen upptäckte dom att den var kvar och hade vuxit! Så det blev ännu en skrapning!
Dom var väldigt noga att berätta efteråt att det var överläkaren som hade gjort ingreppet och dom hade kollat med ultraljud och så allt verkligen var borta och att det skulle vara över nu!
Jo tjena inte med min tur i alla fall...
Det gick kanske 2 veckor efter sista skrapningen som jag började blöda något ut över det vanliga! Jag kunde inte ens gå från toan! Jag jämför det med som att ha näsblod fast ja... Ni förstod! Jag ringde 1177 och berätta läget och dom sa att jag skulle ringa ambulans direkt! Vilket jag vägrade göra då jag sa att jag kunde ta mig upp själv! När sköterskorna på avdelningen såg mig och sa att dig ville vi ju inte se här något mer så började jag gråta igen! (Dom har varit så fantastiska) På undersökningen visade det sig att den lilla jäveln var kvar!!!!
Men läkaren sa att nu har kroppen 6 veckor på sig att få ut "resterna" på naturlig väg! Det visade sig även att mina värden som skulle sjunka bara höjdes med tiden! Vecka 5 började jag blöda något som inte var ur denna värd med klumpar och skit! Då trodde jag att nu kommer allt och det är snart över!
Det visade sig faktiskt att värderna efter den här veckan hade sjunkit något makalöst.
Men ändå inte tillräckligt mycket!
Så det fanns bara en utväg kvar för mig!
Och det var cellgifter!
Har fått tablettform så jag kan ta dom hemma. Äter i 5 dagar, "vilar" i 9 sen äter igen.
Kan ju berätta att det inte hade spridit sig till varken lungor eller hjärna! ????
Men hela den här upplevelsen var ett uppvaknande att vara tacksam för det man har!
Smöriga va? ????
När behandlingen är helt klar så måste vi vänta minst 1 år innan vi får försöka bli gravida igen! Hoppas tiden går fort ????