Lamotrigin

Samtalen går, som det brukar göra, ut på att skaffa sig verktyg för att klara ett liv utan depp. Jag har inte sjunkit ner i depp sedan jag började äta Lamotrigin, förutom i början när jag åt för låg dos (100 mg). Jag är nu uppe i 200 mg och räknar med att äta dem i minst 6 månader till.

Ts.. jag bor i uppland väsby i sthlm... Hade varit trevligt om du bott i närheten men sannolikheten på FL är att du bor i smygehuk eller treriksröset...

Halvåret innan jag blev gravid slutade jag med sobril och zoloft. Mådde hyffsat bra 6 månader, under graviditeten mådda jag superbra! (bortsett från de första 14 veckorna när illamåendet var katastrofalt)
Under första året "bet jag ihop", det var så mycket nytt med det lilla barnet och man hade fullt upp. Gick sönder mycket vid förlossingen så jag gick på starka smärtstillande första 5 veckorna så jag var lite som en dimma då. Min sambo var hemma i två månader med fp (jag aktivitetsersättning) Sen jobbade han 2 månader och var ledig 3 igen.
Det fanns inte riktigt tid att må dåligt heller. Första halvåret var man inne och matade, bytte och sov sen kom vår och sommar ( sol= jag mår bättre)och jag hade turen att haman i en bra mammagrupp där alla fgick bra kontakt och träffades.

Det enda jag hade svårt med var sömnen, dottern sov jättemycket och jättebra, hon blev kvällsmänniska med mig och hon vaknade aldrig innan 9.30 första året, men jag fick sömnproblem. Vi somnade runt tolv-ett tiden och när hon ammade eller flaskades vid 5 så kunde jag inte somna om på flera timmar... Vissa kvällar kände jag att höll på att förlora vettet, och var livrädd för att bli knäpp men det löste vi med att sambon var ledig några dagar (har haft jättebra "back up" av sambon och min mamma)
Att åka kommunalt var inte lika jobbigt för man hade fullt upp med uppmärksamheten till det lilla barnet.

Sen började hon på dagis, kraven om ansvaret dagtid släppte och jag började sjunka ner i depression igen. Jag märkte att somnen blev katastrof, jag kände ingen glädje till något, bara låg när hon var på dagis. Sen kom sommaren och solen och vi var långlediga allihop i 10 veckor.
Hösten och vintern kom depression igen men nu även med kort stubin och en enorm ilska och inget tålamod alls. Jag var elak mot sambon och var nära att kliva över gränser med min dotter. Blev arg på henne och ångrade mig djupt. När jag lämnade henne på dagis gick jag bara hem och grät och låg under täcket hela dagen. Jag kände ingen glädje till något och framför allt inte dottern och då beslutade jag mig för att det fick vara stopp. Min dotter är det bästa som hänt mig och jag vill inte sumpa hennes barndom bara för att jag inte tar tag i mitt mående. Jag vill uppskatta henne och ge henne bästa tänkbara uppväxt under så goda omständigheter som jag kan.

Som sagt medicinerar nu, känner mig inte lika låg och gråter inte dagligen längre sedan 3 veckor tillbaka, tålamodet är mkt bättre och ilskan är som bortblåst. Jag har kul med henne nu och uppskattar vår tid ihop.

Det enda jobbiga med att hon blvit större och inte lika skör och sårbar som en bebis är att mitt fokus som tidigare låg på henne nu gör att sociala sammanhang och fobier, samt ocd och kommunalt trafik är ett helvetet för nu kan jag fokusera på det igen...

Det gör så jävla ont i själen att jag inte kan vara spontan med henne!
Ta tex.
Att åka till skansen tar så mkt på mitt psyke och måste bestämmas i minsta detalj. Ont i magen dagarna innan pga att jag måste åka tåg en bra tid med lite folk. det måste vara  en dag då det är lite folk på skansen, gå från t-centralen ut på djurgården (40 min) illamående och ångest på tåget in,  jag vet att jag blir illamående av båtresan och tror jag ska bli åksjuk på färjan och spy. Kräkpåsar med utifall, kan inte äta mig mätt, tror jag ska svimma men kan inte dricka för mkt för då tror jag att jag ska spy... Hålla koll på henne, samtidigt som jag plågas av att ta in allt folk runt omkring mig, samtidigt som jag ska verka normal och inte göra bort mig med att spy offentligt (har aldrig hänt)
Helt slut men måste ändå gå tillbaka in till stan (40min) dagen innan har jag kollat upp så vi kan sova över hos min mamma (hon bor i stan)(klarar inte av att åka kommunalt hem igen samma dag/rusningstrafik/korta tåg) Illamåendet som triggades igång på tåget in följer mig hela dagen. är det katastrof kan jag inte åka kommunalt från t-centralen utan måste gå 40 min till södra station.....
Hua snart vill hon gå på bio också....

Här kommer dock min mamma och sambo(hennes pappa) in och hjälper och genomför dessa utflyckter med henne så hon får lite extra kul i tillvaron...

Fyy va långt sorry, jag brukar ha svårt att skriva mycket men nu lossnade allt...

Tro det eller ej, men jag bor faktiskt i Upplands Väsby jag med. vad var oddsen för det då..

Kan vara ganska skönt att bara få skriva av sig ibland. Verkar som om du gett dig fan på att må bra nu och med lite vilja kommer man långt.

Du skriver att din sambo/mamma hjälper till med dottern, följer du med då? undrar om det är lättare att inte göra utflykterna själv? (finns ju bio i väsby btw, då slipper du tåget)

mådde oxå super under graviditeten, utan mediciner. Hade inte en tanke på att det skulle kännas så här efteråt..
min sambo har ju även han varit hemma mycket, då jag inte klarade av det själv. låg bara och grinade jämt.
Nu är jag hemma själv, dock stör det mig lite att så fort man är på benen så tror alla att det är bra igen. Sjukdomen är ju inget som syns (jag är bra på att ha en glad mask) men förr eller senare brukar det krascha igen.

Det där med att fokusera på problem håller ja med om, i mitt fall hittar jag ngt att grubbla på tex att jag en dag har jag 3 saker inbokade, sånt blir jag skitstressad av när allt måste klaffa in i minsta detalj (fast det kanske egentligen funkar hur bra som helst utan min planering) När den dagen är överstökad så börjar oroa mig för nästa grej osv.

sömnen har jag alltid haft problem med, de nätter jag skulle vara uppe med sonen satt jag vaken hela natten, somnar inte om när jag vaknat på småtimmarna. vi fick börja med ersättning pga det. Fixar inte stressen av att veta att jag inte har sovit, totalt psykbryt. kämpar fortfarande med alldeles för lite sömn som egentligen bara beror på stress och ångest för numer slipper jag gå upp på natten.

hur är det med dina vänner, känner de till hur du mår? själv är jag dålig på att prata om mig själv på det sättet? visar gärna upp en fasad ist.

Du låter för övrigt som en jättebra mamma som vill må bättre för ditt barns skull.

Ja var vad oddsen för det egentligen... Tyvärr kan vi inte dela erfarenheter och snacka på en bar över en öl som majoriteten och jag blir säkert anmäld när jag ironiskt säger att vi får väl ses över en imovanetablett... Haha! Läsare: Det vara bara ett skämt och ingen verklig inbjudan till tablettflum! Jag följer med om jag orkar men har alltid möjlighet att dra mig ur i sista stund utan några sura miner.
Att göra "ärenden och saker" med andra är ännu jobbigare och svårare än när jag är ensam. Då måste jag ha fokus och dela min uppmärksamhet till de som är med och då blir det ännu jobbigare, jag plågas minst av att göra alla jobbiga saker själv och även om min mamma och sambo vet hur svårt och jobbigt jag har det så underlättar det ingenting för mig....
Jag lider verkligen av agorafobi alltså... Fast idag i skolan gick det ganska bra, det var massa paktiska övningar så då hann jag inte ha ångest eller känna illamående...

Jag rensade lite i min vänskapskrets i mitten av mitt dåliga mående typ år 2005, jag har behållt 3 av mina bästa vänninor, vi är helt ärliga och vet allt om varandra. De vet att jag inte orkar komma ibland pga av resväg eller inte orkar gå på bio, men det är okej för dem och jag har olika men lika starka band till alla tre. Så jag är ärlig med dom, och en jävel på att spela teater och ljuga i andra sociala sammanhang.. Jag kider tack och lov inte av socialfobi och gillar egentligen människor men agorafobin gör att det blir tufft och vissa gånger omöjligt att vara social... Jag uppfattas nog som smart, rolig, easygoing och mitt utseende är välvårdat men som sagt den trasiga själen under skalet skulle nog ingen kunna gissa att jag hade...

Ironi är mitt "mantra" för att hantera min situation. Att ändå ibland kunna skratta åt det jobbiga och tragiska liv jag har ger mig styrka och mina vänner får sig alltid ett gott skratt och jag kan leva länge på att få mina vänner att skratta så de får träningsvärk i magen efter att jag åkt hem...

Bra mamma.. hmm ja jag tror att jag är en alldeles utmärkt mamma för mitt barn, ett är precis vad jag klarar mentalt. Jag försöker kompensera mina brister med andra saker istället.

Mn upptrappning går enligt ett "schema" från glaxosmithkline. 25mg/2veckor  50mg/2v, 75mg/2v, 100mg/2v, sen 25mg höjning per vecka

Hur ser din upptrappning ut? Vad gör du nu, har du barn på förskola och är du sjukskriven eller jobbar du?

Har det hänt något TS???

Jag fick så sjukt ont i huvudet innan jag hann gå upp på full dos så var tvungen att sluta. Var sängliggande...

Jag vet att de här är en tre år gammal tråd. Men, ts och den andra som skrivit mycket - jag känner så igen mig i er!! Jag har mått konstigt/dåligt länge men bara trott att jag varit stressad och att de va normalt. Tills jag inte orkade mer, fick träffa en läkare igår som skrev ut lamictal som jag skulle börja med. Han trodde absolut att jag var bipolär, men inte den där riktiga maniska perioden utan mildare eller va man ska säga. Nu när jah läst på massor så faller allting på plats. Hela min ungdom och allt jah gjort! Och nu de ni skriver med listor mm. Jag planerar allt in i minsta detalj JÄMT! Skriver listor, skriver en till likadan lista och allt ska Bockas av. Kan inte sätta mig o soffan om inte allt är i perfekt ordning hemma, barnen ska vara perfekta och somna rena, mätta och lyckliga. Osv.. Hjärnan går på högvarv konstant.

Men jag vågar inte börja med min medicin :( är så rädd för biverkningar och att de tar över min kropp och hjärna!!!! Är även hypokondriker så som sagt livrädd för vad medicinen kan Göra.

Jag har ätit Lamotrigin i över 2år nu, dos 400mg och det är den absolut bästa medicinen för mig, tänker aldrig sluta med den. Är bipolär & har borderline b.la. och detta är den enda medicin som hjälpt mig att få svängningarna lite lugnare utan allt för mycket biverkningar.

Jag är lite mer skakig i händerna, har sämre minne & är lite segare i huvudet överlag men det är så jäkla mycket bättre än svängningarna. 

Jag kombinerar 200 mg Sertralin(antidepp) med 50 mg Lamotrigin. Denna kombination fungerar för mig. Jag är i första hand en person som lider utav återkommande depressioner. Tack vare denna medicinkombination(plus sjukskrivning) har jag vandrat upp ur depressionen med jämna steg. 

Känns skönt att inte vara lika "känslig".