Bara enäggstvillingar är riktiga tvillingar!

Sara & Lina, jag håller helt mer er!

Jag kan tänka mig att de med ett barn kanske har det SKITJOBBIGT!
Och de vet inget annat, man klagar ju över det den situationen man lever i och jag tycker att det är en självklarhet att de kan få klaga över sitt enda barn som är så jobbigt. MEN gör det fasen inte inför en tvillingmamma!

Det är lite samma sak när någon sitter och tycker synd om sig själv för att de legat 2 dagar på BB, och jag varit där 12 veckor ( inte på bb, men Neonatalen ) och hade dödsjuka barn.

Haha, jag menar nu inte att ingen ska få klaga. Men vissa borde nog tänka på hur, vad och vem man klagar hos..

Uhm, Lina är förresten Wilmas och Emilias mamma

Så sant så sant Jag brukade ofta säga till folk på stan som frågade, att visst är det jobbigt men det finns de som har det jobbigare.

Men det är som du säger. Man får nog tänka på vem man beklagar sig hos.  Jag skulle aldrig beklaga mig för dig Sandra. Även att jag tyckte det var jobbigt i början så kan jag inte föreställa mig hur tufft det var för dig.

Sen beror det ju också på hur och varför man beklagar sig.
Jag menar, jag förstår tex de som fått i v32, att de tyckte det var jättejobbigt osv och kan gärna sitta och prata om känslor och tankar. För ofta så har man samma känslor & tankar trotts olika upplevelser.

Men sen så finns de vissa som gör det på ett "fult" sätt.
Att tex beklagar jag mig över att det är jobbigt med twinsen och så säger någon " Ja men jag vet hur det är, jag hade allt två barn ( med TVÅ års skillnad ) och det är typ samma sak" Eller aa, något liknande. De som inte låter mig få klaga. "Men sluta älta, de gick ju bra för dem" kan jag få höra om jag berättar om barnen tidiga födsel.

Eller att jag valde att inte amma är också en grej som jag fått synpunkter på. (även fast vissa inte ens är mammor själva)

Åhh, ja det finns så mycket jag skulle kunna dra upp.
Ibland önskar jag att Alla hade tvillingar och fick dem i v24 och insåg vad det faktiskt innebär..

( Japp, nu kommer mitt bittra humör fram :P )

Jag förstår inte dem som säger så...att det gick ju så bra så varför älta! det handlar ju om uppdämda känslor man kanske bearbetar genom att få berätta om tiden på neo och så vidare, jag kan inte ens säga att jag förstår hur du hade det alla dom veckorna på Neo med era små och resan med att inte veta om dom skulle få leva eller inte!

När vi låg inne till och med innan pojkarna kom så var alla runt om så himla lugna och alla sa att vecka 30 är en magisk gräns, håller dom sig inne tills dess är det INGA PROBLEM! hur mycket vet man själv liksom? jag tog dom på orden och var inte så farligt nervös mot vad jag var innan vi fick allt konstaterat!
Pojkarna kom ju i vecka 30+1 efter att jag vankat på spec BB i fem dagar...konstigt nog var jag aldrig orolig för deras liv, snarare för hur deras liv skulle bli! och sen gick allt så himla bra, dom klarade sig själva så snabbt med andning och allt så vi hade det nog rätt enkelt!
Men ändå tyckte jag det var fruktansvärt dom första veckorna! Man var ju så oförberedd på något sätt.....

Skönt för oss alla att vi bara har solskensberättelser!
Tror din Sandra ändå är den mest fantastiska med tanke på hur friska och starka barn du har=)

Ja, det där med att vecka 30 är den magiska gränsen. Så kände jag också, men sen fick jag veta att vecka 34 var ännu mer magisk och att vecka 36, ja då var de inte prematura längre, så det förflyttades hela tiden. Men från vecka 36 önskade jag att dom skulle komma, men jag fick allt vänta nästan ända till vecka 39 - vilket jag är glad över såhär i efterhand. Hade ju inte velat byta med er andra som fått era barn så tidigt. Plus att folk blir lite impade när jag säger att de vägde 3500 g var

Jag har sagt åt mig själv att aldrig säga "då ska du veta hur det är att ha två barn" ifall någon klagar på sitt barn, men det gör jag säkert ändå utan att tänka mig för. Hade själv tyckt att det vore jobbigt om jag hade ett barn och en vän med tvillingar som hela tiden skulle påpeka att hon minsann har två barn att ta hand om, hehe.

SaJo: Mina kunde amma väldigt bra redan i v34 och ammade fritt i v35. Sen var det jag som inte orkade!

TeresaBeth: Jag försöker inte heller nämna "Men jag har faktiskt Två!" när man pratar om saker som är jobbiga. Men sen så beror det helt på hur & vad någon klagar på.. Eller jag vet inte, jag bryr mig inte så mycket om någon klagar på nattningen, maten, sömnen osv. Gillar inte tävla om vem som har det sämst. Jag kan ha det bättre än många med ett barn men i vissa lägen ha det svårare just pga två barn. Större vagn så svårt att gå i vissa affärer och komma med bussen, tar längre tid att mata ( har dem i famnen en och en ) och ibland ta mig iväg om jag inte har extra armar med mig.

Men annars så har jag inte så jättemycket att klaga på just för att de är två barn för de är egentligen väldigt snälla barn, bara just de att de är två så när det gråts på samma gång kan de bli lite jobbigt.

( Haha skickade innan jag skrivit klart )
SaJo: Mina kunde amma väldigt bra redan i v34 och ammade fritt i v35. Sen var det jag som inte orkade! De använde napp redan när de va nyfödda för att träna just på den biten att suga. ( riktiga mininappar var det ) Så kanske var det därför det gick bra för dem att amma? Sen så använder Filippa fortfarande napp och det kan vara jätteskönt som hjälp när båda är ledsna. Jobbigaste är att vi varit lata och låtit henne somna med den och tryckt in den för att hon ska somna om osv. Oftast därför nätterna är så jobbiga med henne

Har funderat en hel del över det här med "riktiga" tvillingar och jag har kommit fram till följande: Det är otroligt förmätet att hävda att tvåäggstvillingar och ivf-tvillingar inte är riktigt riktiga tvillingar för det spelar ju faktiskt ingen roll hur dom har kommit till för dom har fortfarande delat hela upplevelsen av att växa tillsammans i magen och sen utvecklas jämte någon annan som är precis lika gammal som en själv. Det är att VARA tvillingar. När människor ifrågasätter hur ens tvillingar blivit till och vilken äggighet dom har så är det ju att ifrågasätta deras tvillingskap som är så äkta och verkligt oberoende av tillkomst och äggighet. Hur tänker ni?

Ha ha ha, för att folk har klagat till er på sina enlingar, det är absurt ha ha ha. Vet ni vad jag fick höra en gång när dom var kanske två månader, "vad skönt det måste vara att ha två stycken, dom är ju mycket lugnare när dom är två för att dom har varandra" (detta under en riktigt KNÖLIG period då jag fick släpa runt på dom i tvillingbärselen i dagarna i ända för annars SKREK dom så att kristallglasen sprack) vad svarar man på det?