Samma FP till alla!

Kanske hade det varit bättre om man fått finansiera sina studier själv. Kanske skulle folk då tänka efter lite mer innan de spenderade flera år på att läsa lite konstteori här, en gnutta litteraturvetenskap där, någon termin sociologi och sedan lite franska, lite kulturgeografi... För att sedan upptäcka att de inte egentligen blivit något, utan bara skaffat sig studieskulder. Jag tror att man tänker efter mer innan man köper en utbildning, jämfört med om man får den gratis.

Men samtidigt ska man nog inse att ett sådant system också skulle få andra konsekvenser. Snedrekryteringen till högre studier (alltså att barn till högutbildade/högavlönade pluggar vidare i mycket större utsträckning än barn till lågutbildade/lågavlönade) skulle bli ännu mycket större. Många begåvade ungdomar skulle helt enkelt inte ha råd att plugga vidare. På sikt skulle det också innebära att löneskillnaderna skulle bli betydligt större än de är idag. Om du ska få folk att betala flera hundra tusen för en utbildning så vill de nog veta att de får igen de pengarna sedan.

Den stora skiljelinjen mellan TS och exempelvis mig går nog i synen på de pengar folk tjänar. Jag anser att pengarna i grunden tillhör den som får lönen. Staten tar sedan ut skatt, men det är fortfarande staten som tar löntagarens pengar. När löntagaren sedan blir sjuk eller är föräldraledig får han/hon tillbaka en del av sina skattepengar i form av sjukersättning eller föräldrapenning. Alltså är det inte särskilt konstigt att den som tjänar mycket - och alltså betalar mycket i skatt - också får en högre ersättning.

Vissa socialister, tydligen bland annat TS, anser istället att alla pengar i ett samhälle är statens. Att löntagaren får behålla en del av lönen själv beror mer på statens godhet än på något annat. Eftersom pengarna är statens så finns det ingen anledning att ge något tillbaka till den som betalar skatt. Staten (politikerna)  har inga som helst plikter gentemot skattebetalarna, utan är fri att göra som den behagar.

Du betalar ju inte ett rött öre för en utbildning vid ett statliga svenska universitet och högskolor. Att du vanligen lånar pengar under studietiden är inte för att betala för själva studierna, utan för att ha kunnat betala mat och hyra.

Inte nödvändigtvis. Även den som aldrig haft lön och inte betalat en krona i skatt får ut lägsta föräldrapenning. Men visst, den som jobbat lite på helger i den lokala ica-butiken och därmed haft en låg lön och betalat några hundralappar i skatt varje månad är skattebetalare. Men är det jämförbart med den som betalar kanske 20 000-30 000 kr i skatt varje månad? Anser du att alla som över huvud taget betalat något ska få samma sak på andra områden? Om jag betalar 500 kr för ett enkelt tält, bör jag då klaga på att den som betalade sju miljoner fick en villa med sjöutsikt?

Inte för att jag begriper hur det besvarar mitt inlägg, men visst, det var intressant att få veta att du tycker just så.

Fast på vilket sätt förtrycker staten idag de egendomslösa? Det är trots allt genom den stora svenska staten som även de allra fattigaste familjerna har tak över huvudet, mat på bordet, hälsovård, utbildning åt barnen. Samt föräldrapenning. Och är föräldrapenningen så låg att den inte går att leva på finns det bostadsbidrag och socialbidrag. Jag skulle nog inte påstå att staten i första hand förtrycker de  "egendomslösa" (egentligen ett rätt märkligt ord i en tid då det går att tjäna miljoner på ett IT-företag nästan helt utan fast egendom).

Det vill säga precis som det är idag? Du betalar inte något fär studier. Däremot har även studenter utgifter för mat och husrum. För att kunna betala dessa utgifter tar de flesta studielån. Men själva studierna bekostas helt och hållet med skattemedel.

Otur! För du lär aldrig få någon majoritet av befolkningen med på dina förslag.

Precis det problemet finns idag i ett antal länder, exempelvis Storbritannien och USA. Där handlar det inte specifikt om föräldrapenning, utan om andra bidrag som är knutna till att man har (små) barn eller om att man får hjälp med egen bostad så fort man är gravid. Det vimlar därför av 16-åringar som tröttnat på att bo hemma och väljer att skaffa barn. Sedan fortsätter de att skaffa fler så att de alltid har en som är tillräckligt liten. Framför allt sker det i socialt väldigt utsatta områden. Det brukar resultera i ytterligare en generation som inte står ut hemma, utan löser problemet med att skaffa barn tidigt och därmed kunna få en egen bostad. Att vistas bland de närmast förvildade barnen i de här områdena är inte trevligt.

 

Samtidigt skulle det här systemet troligen leda till att mer etablerade familjer fick färre barn än idag. Rent teoretiskt är det förstås lättare att spara till sin egen föräldraledighet om man har bra inkomst, men det funkar inte så i praktiken. Med hög inkomst följer vanligen att man skaffar sig dyrare vanor. Man köper dyrare bostad och bil, vänjer sig vid att kunna resa bort på semestern, äta god mat och köpa snygga kläder. De flesta är säkert beredda att dra ned något på det när de får barn. Att däremot tro att alla kommer att göra neddragningar långt innan de ens vet om de kommer att få barn (barn kommer, som bekant, inte alltid på beställning) är bara naivt. Titta på de länder där inkomsterna är bra och föräldraledigheten obetald eller väldigt kort. Nativiteten där är betydligt lägre än i Sverige, särskilt i familjer där kvinnan är högutbildad och har en bra inkomst.

Det här förslaget är därför ett utmärkt recept om vi vill ha ett samhälle där folk som egentligen varken är intresserade eller har råd skaffar massor med barn, samtidigt som stabila par med god utbildning och genuin barnlängtan avstår eller nöjer sig med ett  enda. Hur bra blir det?

Fast att man börjar betala in lite skatt när man få föräldrapenining är ju inte riktigt detsamma som att man har bekostat den med redan inbetalade skattepengar, eller hur?

För samhället som helhet spelar det rätt stor roll vilka - såväl män som kvinnor - som får barn. Om många skaffar barn som en försörjning, snarare än för att de vill bli föräldrar, så går det åt skogen. Har du varit i riktigt hårt socialt belastade områden i Storbritannien? Det har jag och jag känner en man som jobbat i många år på en sorts "fritidsgård" i ett sådant område (och för upplysnings skull så är han övertygad labour och själv uppvuxen i council housing, alltså inte bara en fördomsfull "överklassare" på studiebesök i verkligheten). Det är skrämmande. Många av barnen har i skött sig själva, och ibland även småsyskon, sedan de var 6-7 år. De driver runt ute utan någon som har koll. Kriminella gäng rekryterar tioåringar och yngre. Vandalismen är förskräckande. Många börjar missbruka både alkohol och knark innan de ens nått tonåren. Frågar man barn och ungdomar i dessa områden så tror bara ett fåtal att de någonsin kommer att få ett jobb och kunna försörja sig själva. Tyvärr har de nog rätt.

Jämför det med ett ordinärt radhusområde. Familjer som jobbar och strävar för att ge sina barn bra liv. Pappor som förhör läxor och mammor som ringer runt till alla kompisar så fort tioåringen är en halvtimme försenad till middagen. Barn med både hopp och konkreta planer inför framtiden.

Anser du fortfarande att det inte spelar någon roll vem som skaffar barnen? Eller av vilken anledning de gör det?

Förmodligen har du rätt i att få personer skulle säga upp sig från sitt jobb för att istället få hemma med föräldrapenning år ut och år in. Det är inte heller där problemet ligger i de länder där man skaffar barn som försörjning. Det handlar om familjer/kvinnor som redan är arbetslösa och inte har så stora möjligheter att få jobb i framtiden. De väljer att skaffa drösvis med barn, eftersom det ger mer i bidrag. Vi skulle sannolikt få samma effekt här om föräldrapenningen för alla låg markant över socialbidragsnivån.

När det gäller barnbidraget håller jag i stort sett med dig. Min man och jag är medelinkomsttagare och vi låter det mesta av barnbidraget gå in på barnens sparkonton. Kanske kommer vi att få tänka om ifall räntorna går upp i 6-7% eller mer, men än så länge har vi bra marginaler. Jag förstår inte riktigt varför vi får ett bidrag som vi så uppenbart inte behöver. Det går ju inte ens att tacka nej. En bekant försökte på alla sätt, men det var omöjligt. Samtidigt finns det en fara i alltför många bidrag som är kopplade till en låg inkomst. Till slut hamnar man i en situation där låginkomsttagaren nästintill förlorar på att börja jobba mer eller ta ett jobb med högre inkomst, eftersom bidragen då minskar eller försvinner. Det går kanske att hitta ett system som både ger bidrag enbart till den som verkligen behöver och uppmuntrar till att jobba och försörja sig själv, men helt enkelt är det inte

Det är just sådana exakta gränser som skapar problem. Familjen med sammanlagd inkomst på 49 900 kr får alltså bidrag, men familjen som tjänar 110 kronor mer får det inte. Bidraget för två barn är över 2000 kr. Familjen med den högre inkomsten skulle alltså tjäna 2000 kr i månaden på att minska sin inkomst med ett par hundralappar. Familjen med den lägre inkomsten får akta sig noga för att inte få höjd lön. Det krävs ju rätt rejäla löneförhöjningar för att motsvara drygt 2000 kr i barnbidrag.

Jag är emot ditt förslag och har aldrig någonsin önskat mig "lika lön för lika arbete". En privat arbetsgivare bör vara fri att sätta vilka galna löner han vill. Väljer någon att ge dubbelt så hög lön till alla män, till alla rödhåriga eller till alla som gillar hårdrock, så är det hans ensak. Företaget kanske inte blir så långlivat, men jag lägger mig inte i det. Handlar det om en offentlig arbetsgivare finns ju ingen enskild person som kan få sätta upp sina egna regler på det sättet, men så länge det finns någon sorts grundprincip för hur lönesättning ska gå till så är det vare sig önskvärt eller ens möjligt med "lika lön för lika arbete". Vad är lika arbete? Samma arbetsuppgifter - som kan skötas olika bra? Samma ansträngning - som kan ske vid mer eller mindre avancerade uppgifter? Samma utbildning - som kan utnyttjas mer eller mindre väl? Nej, det är en rent idiotisk paroll.

Jag är förresten själv lärare och tycker inte att planerna på lärarlegitimation verkar särskilt väl övertänkta. Åtminstone borde det vara möjligt att bli legitimerad på fler sätt än genom att gå på lärarhögskolan. Förutom praktiken tror jag att haft nytta av max 10% av det jag lärde mig där. Ämnesstudierna var guld värda, men jag undervisar i främmande språk och inser ju att någon annan kan ha lärt sig språk genom att bo i landet och sedan kunna lika mycket som jag. Lite teoretisk grammatik går åt, för att kunna förklara saker för eleverna, men det kanske räcker med en halv termin per språk eller så. Jag har haft outbildade kollegor som varit oerhört duktiga på sitt arbete, omtyckta av såväl elever och föräldrar som av sina kollegor. Andra lärare som jobbat hos oss har varit värdelösa, trots genomgången lärarutbildning. Om jag fick bestämma skulle talang för yrket och bevisade kunskaper väga högre vid lönesättning än några poäng inlästa vid en lärarhögskola.

Många med "hjärtat till vänster" tycks tro att de har ensamrätt på att prioritera annat än den egna plånboken. Det är väl inte riktigt sant. För det första så har de facto majoriteten av dem som röstar åt vänster lägre inkomster. De röstar för större bidrag till själva, vilket väl får ses som precis lika självcentrerat som när höginkomsttagare röstar för sänkta skatter. För det andra så är det många med hjärtat till höger som vill ta bort bidrag de själva får ta del av. Exempelvis känner jag ingen nyliberal/klassiskt liberal (och jag känner åtskilliga, inklusive de flesta av de mer namnkunniga här i Sverige)  som vill behålla det allmänna barnbidraget. Den person jag skrev om tidigare, som försökte avsäga sig barnbidraget, är en halvkänd kvinnlig liberal debattör.

Dock kräver en så stor förändring, som att kraftigt sänka förälrapenningen för medel- och höginkomsttagare, att man samtidigt genomför andra förändringar. Med radikalt lägre skatter skulle de flesta klara sig utan statens allmosor.

Jag har väldigt svårt att se parallellen mellan feodalherrens hustru och mitt eget engagemang för större frihet för enskilda. När jag skriker mig hes om att människor borde få bestämma mer över sitt eget liv och behålla mer av sin egen lön så är det inte med en önskan att dela ut allmosor. Jag är inte heller vare sig för eller emot klassklyftor. Jag är för frihet och välstånd och jag råkar tro benhårt på att de hänger ihop. När människor är fria att utforma sina egna liv, att behålla frukterna av sitt arbete, att skapa efter eget huvud, då växer välståndet. Det kommer kanske inte att växa exakt lika mycket för alla, men det är inte huvudsaken. Om jag måste välja mellan ett system där ingen får det bättre och ett där somliga får det bara lite bättre, medan andra får det enormt mycket bättre, då väljer jag det senare.

Däremot kan jag hålla med dig om att det är ett problem att alla politiker tillhör samma välbetalda skikt. Jag vet inte hur man ska lösa det. Om man skulle halvera stadsrådslönerna och sänka ersättningen till EU-kommisionärerna med 80% så skulle det förmodligen bli svårt att rekrytera riktigt bra personer till de posterna, men det är ändock ett problem. Men jag ser det förstås lite annorlunda jämfört med dig. Jag tror att det stora problemet är att välbetalda MP-politiker, som själva åker taxi till jobbet, helt enkelt inte förstår vad de ställer till med om de höjer bensinskatten med flera kronor. De fattar liksom inte att många människors vardag går omkull när det plötsligt kostar några hundralappar mer i månaden att åka till och från jobbet. De inser inte att det finns barnfamiljer som inte har både dagis, jobb och sin hippa lägenhet inom bekvämt cykelavstånd på Söder i Stockholm. Likaså har en rik sossepolitiker svårt att inse vad som händer när en skärgådskommun blir populär bland sommargäster och taxeringsvärderna skjuter i höjden. De begriper inte riktigt att en pensionär som bott där i 40 år inte automatiskt får en massa pengar att betala vare sig fastighets- eller förmögenhetsskatt för, bara för att grannarna sålt sina hus dyrt.

Precis det förklarade jag om du bara fortsatt att läsa ett par rader längre ned efter de meningar du citerade. Jag anser alltså inte att välstånd är detsamma som små klassklyftor. Välstånd är när medellivslängden är hög, när spädbarnsdödligheten är låg och när alla barn får en chans att gå i skolan. Det är när alla kan äta sig mätta och till och med välja mat efter vad de tycker smakar bra. Det är också när man inte måste lägga all sin tid och energi på att få ihop till mat och husrum, utan även kan umgås med familj och vänner, odla egna intressen. Det är när det finns flera vägar att gå i livet och man inte är hänvisad till exempelvis ett arbete man vantrivs med. Jag anser att vi har stort välstånd i Sverige, liksom i de flesta västländer. Däremot var välståndet lågt i de flesta av de länder där man la stor vikt vid att avskaffa klasserna, t ex i det gamla Sovjetunionen.

Klassklyftor har inget egenvärde, men de är inte heller det värsta som kan hända i ett samhälle. Jag bor hundra gånger hellre i ett samhälle där somliga är ofattbart rika och andra "bara" har ett litet överflöd, än i ett land där alla är lika fattiga. Hellre i ett land där de rikaste har en medellivslängd på 85 år och de fattigaste en på 75, än i ett land där alla förväntas dö vid 60. Vilket väljer du?