I väntan på att föda vårat barn som inte kommer överleva... v 22

Idag har jag träffat läkaren igen.... återigen kastas man bort från det hopp man har. Fick väldigt ont inatt med sammandragningar och fick bricanyl och värmekudde för att lindra, det lugnade sig efter ett tag, men hade sedan återkommande sammandragningar utan smärta resten av natten. Läkaren idag förklarade att jag kommer inte få mer bricanyl för att lugna livmodern, utan sätter det igång igen så är det så. Likaså, stiger CRP över 20 så kommer hon sätta dropp så jag sätt igång. Igår låg jag på 17. Som tur är så hade det sjunkit till under 8 idag.Läkaren sa ändå att med tanke på natten som varit verkar det som att min kropp förbereder sig, förklarade lite hur det hela skulle gå till och vad vi kan vänta under förlossning och efter. Stiger CRP sa hon att då är det inte ens någon diskussion, då sätts jag igång, vad vi än har att säga emot, då menar hon att hon kommer peka med hela handen, för risken finns att jag får blodförgiftning och faktiskt kan dö  själv vid infektion. Det låter så hårt, men hon var trots allt väldigt bra, hon har ju rätt när hon säger att mammor kan alltid få nya barn, men barn kan inte få nya mammor, och vi måste tänka på vår son hemma, och läkaren var nära att förlora en mamma här för något år sedan pga av en sån här sak.Hon sa även att vi måste leva på hoppet också, det finns dem det går bra för, se vi får inte se det helt i nattsvart, men det tär så psykiskt att inte veta någonting, inte kunna påverka åt något håll själv, vara helt ovetandes...

Ikväll mår jag så sjukt dåligt, jag har gråtit så jag har inga tårar kvar, ändå fortsätter jag gråta till jag har fysiskt ont. Vi har bröllopsdag idag, återigen en högtidsdag vi inte orkar fira det minsta.
Jag känner att allt är mitt fel ikväll... kan inte se det på något annat sätt... det var min kropp som födde honom...