Vad prioriterar du, sex eller monogami?

Jag förstår också din tankegång, och jag har också varit inne på samma spår.

Problemet med ditt resonemang är att du drar paralleller mellan logiska resonemang och känslor. Det går inte att jämföra en parrelation med ett kontrakt. Relationer är samspel. Känslor kan inte styras. Kärlek kan inte framkallas med vilja och inte heller kåthet. Vad de berörda än haft för förväntningar då de gick in i relationen kommer de inte att stämma med verkligheten, helt enkelt därför att verkligheten inte är så enkel som vi gärna tror då vi är förälskade.

Jag upplever att många människor är inriktade på att finna syndabocken i en relation, men det fungerar inte så. Om jag gör/har "fel" gentemot min partner saknar egentlig betydelse. Det är min parters upplevelse av mitt agerande som kommer att få betydelse i vår relation, och vice versa.

Var och en kan bara utgå från sig själv. Jobba med sig själv. Fråga sig vem han/hon själv är och vad han/hon själv behöver.
Då vi ska till att göra oss sårbara inför en annan människa har de flesta av oss en benägenhet att önska en försäkring av något slag. "Om jag börjar älska dig ska du inte se åt andra, för då finns risken att du kommer att älska någon annan mer och då blir jag sårad".
Kärleken dör, eller åtminstone döljs för oss, samma sekund vi försöker fängsla den! Detsamma kan sägas om åtrå (vilket inte är samma sak som sexlust).

Jag har i många fall förståelse för de som är otrogna. Det betyder inte att jag rättfärdigar deras handlande, men vad jag tycker har mindre betydelse... Det är vad deras partner tycker som är väsentligt. Jag tycker att alla människor ska ges makt över sina egna val och liv. Det man kan göra är att stå för sina egna val, och att inte kräva av andra att de ska bli mer lika en själv utan istället älska dem just som de är.

Vilket kontakt, undrar jag...

I relationer där människor inte tillåts växa i sig själva (de kan vara sexuellt eller asexuellt!) kommer antingen relationen spricka, eller så kommer den att vara olycklig.

Om det är viktigt för den asexuelle med monogami har denne inte brutit ett kontrakt. Om den med mindre lust känner sig tvingad att framkalla större åtrå till sin partner kommer den åtrå som redan finns istället att minska- precis som kärleken minskar om den älskande känner sig instängd.

Jag sitter inte inne med svaren, för det går inte att generalisera den här frågan. Det jag kan säga är att om någon går till "någon annan" för att bli bekräftad och slippa "känna sig värdelös och ful" behöver den människan jobba på relationen till sin partner och på sig själv.
Att vilja ha mer sex än partnern vill ge är ett större problem. Personligen kan jag inte se mig stanna i en relation där skillnaden är för stor, vare sig jag får sex utanför relationen eller ej.

TS; Du menar på att en parrelation per definition är sexuell, och därför ska innehålla ett visst mått av sex. Hur kan du då se dig stanna i en sexlös relation? Även om du får sex utanför relationen kommer din parrelation vara fortsatt sexlös, och därför inte en parrelation i dina ögon, som jag förstått dig.

Han har inte lämnat några garantier, för det kan man inte! Kanske har han sagt dig att hans lust är si och så stor osv, men sådant kan ändras på oförutsägbara sätt. I en sund relation möter man motgångar tillsammans.

Nu låter jag väl präktigare än den präktigaste kossa, men det är jag inte... Snarare lite visare efter vissa erfarenheter.

Det är det jag menar med att en ivslång relation, av vilken typ den än må vara, måste ge de berörda utrymme att växa.

Ingen kan ge garantier vare sig det gäller kärlek eller sexlust, men inte heller då det gäller ett monogamt synsätt på livet.
Jag tror inte du "hade en bra dag". Snarare tror jag att du nu känner dig själv bättre.

Ja, jag kan inte heller se hur den med högre sexlust skulle kunna hamna i något annat än underläge i en sådan diskussion. Det är som jag ser det alltid den som begär en förändring som startar i underläge. Just därför är det så viktigt att ha win/win- tänk i en relation. Även om det problem som för tillfället avhandlas är olösligt kommer ett sådant tänkande under samtalet leda till bättre komunikation och underlätta problemhantering i framtiden, och inte minst kommer BÅDA gå stärkta ur disskutionen därför att båda känner sig accepterade.

Jag ser att allt för många människor skuldbeläggs av sin livspartner... Att skuldbelägga den andre är bara ett sätt att slippa ändra sig själv, och i längden tar det död på förhållandet (varesig man går isär eller ej). Hur någon människa kan önska denna stagnation är för mig obegripligt, eftersom det enligt mig är den största gåvan med partnerskap; att få växa som människa i trygghet och kärlek!

Ni hade INTE win/win-tänk. Med det resultat ni fick i er disskution måste samtalet i slutänden handlat om att någon skulle ge med sig till förmån för den andre.

Din fru "gav med sig", vilket jag antar innebar utlovad ökad frekvens av sex..?
De som ändrar sig för någon annans skull faller tillbaka till sitt gamla beteende, så fungerar arten ;)
Om förändringen kommer sig av en nyfikenhet på den andres synsätt, en vilja att eventuellt ändra sig för sin EGEN skull, är det troligare att förändringen består, men för det krävs en accepterande hållning från de vi älskar. Att skuldbelägga är bara till hinder för förändring och till gagn för passivt eller aggressivt försvar.

ja, och det visar att hon hade inställningen att; jag vill vinna, och då måste du förlora. enklast är att i disskutionen låta DIG vinna, och då måste jag förlora.

Om hon istället varit mogen att jobba med sig själv, se på sig själv och låta sig själv vinna (i form av större acceptans av sig själv) kunde hon åtminstone fört en disskution med dig som var just öppen och ärlig.

det är som sagt aldrig ens fel att två träter!

Det är väl ofta det som är det stora problemet; det är sällan två människor ligger helt i fas med varandra.

Det kan också vara så att hennes hämningar släppte då du verkligen, svart på vitt enligt samhällets etiska regler, faktiskt VAR boven!
Hon kunde då utan skuld visa sig själv för sig själv!
Bara en teori förstås, och ointressant för ditt öde idag, men kanske av intresse för disskutionen...

Det kan också vara så att du är en stark person med större medvetenhet om vad du vill än din kvinna (och ditt ex!)

Din fru är troligtvis inte redo att öppna dessa dörrar inom sig, och då gör hon det inte. Om du "ligger på" och för ideliga disskutioner kring sex har hon då bara två valmöjligheter; stoppa huvudet i sanden eller skuldbelägga dig!

Det man kan göra, som jag skrev tidigare, är att stå för sina egna val och att älska och acceptera sin partner för den hon/han är. Eventuella förändringar hos den egna personen måste vara upp till var och en, inte för att det eventuellt är det moraliskt riktiga utan för att det är det enda hållbara.

Vad väljer DU? Det är ju frågan...

Då tar du inte dig själv som du är. Du accepterar inte heller henne som hon är, för du "försöker" göra det under begränsad tid i förhoppning om att hon ska förändras... Sex ÄR inte en ickefråga för er!

Du gör om ungefär samma misstag, fast med snabbare förlopp.... Problemet är egentligen inte att hon förändras, det gör alla, utan att du inte står för dina val!

Att det sedan är svårt för alla som gjort de val vi gjort att stå för dem är en annan sak... Jag jobbar på det ;)