Vad prioriterar du, sex eller monogami?
Jag förstår också din tankegång, och jag har också varit inne på samma spår.
Problemet med ditt resonemang är att du drar paralleller mellan logiska resonemang och känslor. Det går inte att jämföra en parrelation med ett kontrakt. Relationer är samspel. Känslor kan inte styras. Kärlek kan inte framkallas med vilja och inte heller kåthet. Vad de berörda än haft för förväntningar då de gick in i relationen kommer de inte att stämma med verkligheten, helt enkelt därför att verkligheten inte är så enkel som vi gärna tror då vi är förälskade.
Jag upplever att många människor är inriktade på att finna syndabocken i en relation, men det fungerar inte så. Om jag gör/har "fel" gentemot min partner saknar egentlig betydelse. Det är min parters upplevelse av mitt agerande som kommer att få betydelse i vår relation, och vice versa.
Var och en kan bara utgå från sig själv. Jobba med sig själv. Fråga sig vem han/hon själv är och vad han/hon själv behöver.
Då vi ska till att göra oss sårbara inför en annan människa har de flesta av oss en benägenhet att önska en försäkring av något slag. "Om jag börjar älska dig ska du inte se åt andra, för då finns risken att du kommer att älska någon annan mer och då blir jag sårad".
Kärleken dör, eller åtminstone döljs för oss, samma sekund vi försöker fängsla den! Detsamma kan sägas om åtrå (vilket inte är samma sak som sexlust).
Jag har i många fall förståelse för de som är otrogna. Det betyder inte att jag rättfärdigar deras handlande, men vad jag tycker har mindre betydelse... Det är vad deras partner tycker som är väsentligt. Jag tycker att alla människor ska ges makt över sina egna val och liv. Det man kan göra är att stå för sina egna val, och att inte kräva av andra att de ska bli mer lika en själv utan istället älska dem just som de är.