Vad prioriterar du, sex eller monogami?

Ja, Noraa, du säger så otroligt mycklet klokt, också i den andra tråden jag följt. Det du skrev, dina oerhört välformulerade och nyanserade inlägg satte ord på mina grumlig känslor som gäckat mig det senate halvåret. Jag orkade, eller vågade inte för den delen reda ut för mig själv hur jag kände inför insikten att "Herregud, jag stod i kyrkan inför Gud och allihop och lovade att vara trogen till döden skiljer oss åt". Hur tänkte jag där?!? Jag måste haft en jävligt bra dag..

Nu ett par år och ett par barn senare känner jag inte alls samma glöd inför den livslånga monogamin. Det du skrev satte ta mig fan ord på allt, och jag inser hur jag känner och varför. Jag visade till och med tråden för min man, så jävla bra var det.

Jag har en hög sexuell energi, högre än de flestas inser jag när man diskuterar med människor och här på fl. Eller så är det stora flertalet så otroligt tillrättalagda och tillknäppta. Jag vet inte. Men jag glöder, jag sänder ut nån slags erotisk energi och jag ser direkt vilka som svarar på det. Inte så att jag har sex med dem, inte svar på det sättet, utan vilka som uppfattar den erotiska energin, om jag kan uttrycka mig så. Jävlar alltså, jag hade nästan offrat min vänstra arm för att få ha hämningslöst sex, utan att behöva få hela skuldpakatet på mig. Jag vill ha sex! Med andra män! Jag vill ha villkorslöst, befriande, exploderande sex med någon man bara för att jag vill det, för att jag är så kåt, på just honom, just då. Inte för att det är lördag, för att jag varit sur och vill gottgöra, för att vi borde etc etc. visst har jag sexlust till min man, men det  hade varit ännu mer om jag fick ha sex med andra också. Och jag älskar min man! vi är livspartners. Vi ska och vill leva ihop. Vore det då så jävla konstigt och otänkbart att man fick ta ut svängarna lite på vägen? Om vi ändå ska dela rum på ålderdomshemmet kan vi väl kosta på oss lite frihet innan vi är där?

Jag lever monogamt idag, men jag är nog ingen monogam. Det skaver, jag får inte plats i den praktiska, men konstruerade normen för monogamin som ju är norm. Men varför är flertalet då otrogna? Om jag ligger i min  säng på ålderdomshemmet och tänker tillbaka på alla tillfällen jag varit glödande av kåthet och åtrå, men avböjt, sagt nej, klarat att behärska mig till fördel och av artighet till min monogame man, är jag då duktig för att jag varit trogen eller har jag varit otrogen mot mig själv? Faan, jag vill inte behöva initiera en skilsmässa för att jag vill knulla lite fritt. Men ska jag vara otrogen mot mig själv i resten av mitt liv? Jag är 30 nu, jag har ju säkert 40 år av aktivt sexliv kvar. Med en och samma man?!? Jag vet inte hur jag ska tackla detta rent praktiskt. Att behärska sig och vara förnuftig och artig för stunden är väl fint, men när det ses i ett längre perspektiv blir det ett annat mönster coh ett annat perspektiv. Jag vill ha ett fritt, eller iallfall friare förhållande. Vem vet, vi pratar ju iallafall om det, och han förstår hur jag känner och varför, även om han inte delar min uppfattning. Han dömer mig inte för att jag känner såhär. Han är en storsint, fin och ärlig man. Jag älskar honom så mycket. Men jag är så full av extrovert åtrå...

Vilket dumt svar på en nyanserad fråga!

Att ha flera relationer borde ju även minska det sexuella "ansvaret" på dina partners, om någon av dem har en längre sexuell svacka eller tappar lusten eller den sexuella energin så står ju inte dina behov och faller med det, om jag kan uttrycka mig så. Det låter lite klumpigt med ansvar och behov som står och faller, men jag tror att man fattar vad jag menar ändå.

Du är också en av de klokaste jag stött på här på fl!!! Ville bara säga det...

Jo du, det är en ytterst relevant fråga för många, och vi som går ocxh grubblar och kämpar med detta vet precis vad frågan avser. Men om du inte ser problemet som beskrivs så är du inte drabbad. Det är bara att gratulera!

Att det finns sex även i ett monogamt förhållande var inte det problem som beskrevs. Jag vågar mig på att gissa att du menar att man ska låta sexualiteten leva endast inom sitt förhållande, och att det ska vara gott nog, annars får man "jobba på det". Men problemet är för mig och många andra att det gör inte det! Därav frågan.

Så tänker jag också, men vad gör du med den lust eller sexuella energi du har över när din man är mättad?

Det är den energin jag skulle vilja vara fri att spendera själv, alltså utan att min man blir bortvald eller försakad.

Och nu är jag uppe i varv så jag tänker dela med mig av mina favorituttryck och klyschor som brukar hagla när sånt här dryftas. Min favorit är "Man kan inte både äta kakan och ha den kvar!"

Vaddå? Om man har en hel burk med kakor då? Jag fattar ju att det är en metafor och att det inte menar en kaka bokstavligen, men säg så då:
Om jag på mitt kakfat har 7 sorters kakor, och det är alltid någon eller några kakor kvar, låt säga de med russin eftersom min man redan är mätt på de andra smarriga kakorna och helt enkelt inte vill ha russinkakorna jag ställt fram. Jag vill bjuda mina goda russinkakor till nån som gillar dem.

Så kom inte och dra kakmetaforen igen, den som gör det kan sitta och glo på sitt eget gamla kex vad mig anbelangar, men jag har mer än en kaka att kalasa på. Och ända ha kakor kvar =)

Eller att för tusende gången säga att det "funkar bara i fantasin, verkligheten är en annan. Det är bättre att fortsätta fantisera om en älskare". Jo, men den som egentligen bara vill fantisera om härliga knull lär ju inte göra verklighet av det. Den som verkligen vill ha sex med någon annan kan inte ersätta det med att fantisera. Nästa gång min man vill resa nånstans ska jag säga att han kan ju fantisera om det istället. Käckt va? Han kan stå och laga mat och tänka att han står i sitt lägenhetshotell på Teneriffa och lagar mat. Eller ta en promenad här på vårt vanliga promenadstråk och fantisera om att han går på en strand på Bali istället. "Nähä, det var visst inte samma sak? Du ville uppleva känslan, dofter, smak och upplevelser på riktigt alltså? Äh, du kan lika gärna fantisera, för jag tycker det är rätt ointressant att resa, jag skiter i det"

Jag kanske borde gå till min barnmorska eller gynekolog och be att få prova ut de p-piller som så gott som eliminerar min sexlust, så slipper jag lida av detta. Bedöva mig genom livet istället, men oj så praktiskt det vore.

Okej, med det låter ju väldigt bra! Vilken pärla till man du har! Så hade jag också velat ha det. Och jag tror faktiskt att om jag hade friheten så hade mina skavsår av monogamin lindrars avsevärt. Jag tror inte att jag hade knullat runt helt besinngslöst utan just när man hamnar i ett kraftfält av kåthet, och det gör man juu inte sådär jätteofta i praktiken. Bara för att jag har ett pass drar jag ju inte utomlands så fort jag får chansen liksom...

...utom just när man hamnar i ett kraftfält av kåthet ska det stå...

Precis, ändå haglar just kak-metaforen, och jag är så less på den...

Å, vilken intressant tråd, och vad många kloka inlägg! Det känns lite som en lindrande salva på ett kliande exem bara att få läsa era tankar och resonemang.

Precis såhär tänker jag också! Jag är inte det minsta orolig att min man skulle byta ut mig som en gammal möbel bara för att han tände på och hade sex med någon annan. Inte det minsta! Vi delar så mycket i vårt liv, inte minst våra barn.

Men han resonerar precis som frun i Completoriums fru, att om jag fick friheten att ha sex med den jag ville så skulle det hota hans ställning, och jag skulle bli kär eftersom sex och kärlek ovillkorligen hör ihop, säger han. Och det kanske det gör, FÖR HONOM! Jag hade ju önskat att han kunde inse att det inte gör det för mig. Jovisst, det är klart att jag kan utveckla känslor för den jag väljer att ha sex med, men inte i närheten av de känslor jag har för min man. Han spelar ju i högsta ligan, han behöver sig knappast känna sig hotad av killarna i toyboy-ligan liksom. Jag önskar att han kunde inse sitt eget värde och att han inte bara är utbytbar. Det paradoxala är ju precis som C också skrev att om han av rädsla att förlora mig till någon annan begränsar mig kommer det med största sannolikhet att leda till just det han fruktar. Frågan är inte om, utan när... Hur jag nu ska kunna förklara det för honom? Vi pratar mycket om detta, men jag närker att han är väldigt obekväm och mår dåligt efteråt. Jag vet inte vad jag ska göra. Ska jag sluta vara ärlig, hålla upp en fasad av att jag visst är nöjd med bara honom, resten av livet, eller ska jag fortsätta vara ärlig med vad jag känner, och låta honom må dåligt? Det kanske ingår i hans bearbetning av det hela, han kanske måste få må dåligt också? Annars får ju jag bära hela bördan, det är väl inte schysst i längden?

Det känns som att jag har så mycket att vinna på att få sexuell frihet. Att inte få det kostar mig mycket, i längden min kärlek till honom. Han vill inte släppa på monogamin för det är obekvämt för honom att tänka sig att jag var med någon annan. Samtidigt har han sagt att ett par snedsprång inte skulle stjälpa vårt äktenskap. Det är allstå inte belagt med dödsstraff för förhållandet med otohet, men det får inte fortgå kontinuerligt eller planeras. Visst innebär det en lättnad i instängdheten, men det känns ändå inte bra tycker jag. Att han är beredd att förlåta i efterhand men inte tillåta på förhand. Så hans bekvämlighet gör att jag klättrar på väggarna, gnisslar tändera och dunkar huvudet i väggen, medan han lugnt  och bekvämt kan luta sig tillbaka nöjd med att han tycker det är onödigt att ha sex med andra. Hade jag fått vara fri sexuellt hade jag blivit lyckligare, gladare, vitalare och en tusen gånger roligare fru. Han hade varit obekväm i början, kanske även gnisslat tänder också, men troligtvis hade han efter ett tag insett att jag inte alls försvinner, att jag inte försakar honom till förmån för någon annan och att det ändå är överkomligt. Iallafall om man jämför alternativet. vi får se...

Ja, jag tänker inte heller som din granne när någon väljer att bryta upp. Jag tänker på hur modig den är som vågar ta språnget, som inte bara låter åren rinna förbi till förmån för en partner som inte är intresserad av att göra sin andra hälft lycklig utan lämnar denne i sticket i en torftig monogam relation.

Jag har försökt packa undan min otyglade kåthet, min aptit på åtråvärda män i en låda coh där har den snällt legat ett tag, men hyllan rasar när som helst visar det sig

Hur går det för dig Noraa, hur pratar du och din man, hur ser han på saken? Vi ser ju på saken på samma sätt visar det sig...

Ha! Ja, ett knapplöst knull är vad jag behöver. eller ett par, när det faller sig så kan jag tänka.Jovisst är det så. Men det är ju inte den som själv sitter på fördelarna som vill förändra. Eller som vill göra egna uppoffringar för ett problem denne inte ens uppfattar som ett problem. Det blir jävligt jobbigt att ensam dra runt problemlasset till förmån för nån annans bekvämlighet. Det finns inga genvägar, inte heller den bekväme kommer undan problemet till slut. Jag jobbar på med mig själv och mina förutsättningar så får vi se var vi kan mötas så att livet blir till det bästa för oss båda i längden. Jag vill ju vara en god hustru också, inte bara tänka på mig själv. Men jag kan inte kompromissa bort drifter som dessa i resten av mitt liv. Jag varken kan eller vill! 

Åååå, jag hade så gärna suttit i ditt vardagsrum och diskuterat innerligt över ett gott vin! vi hade haft mycket att säga varann! =)

Nä, jag gör slag i saken och inboxar dig, your sister i crime.......

Och tolerans inför att man kan sukta efter mer i livet än att bara slå sig till ro sedan vara nöjd. Och är man inte nöjd så håller man masken och låtsas vara nöjd.Å vad cyniskt! Men det är ju det du är. Vi försöker tacla och hantera svåra situationrer och känslor här, det är inte ryggdunkningar för mig.

Var jag för cynisk tycker du? Det var inte min avsikt, men jag blir irriterad när nån Präktig kommer och ska platta till mig och mina meddebattörer till och med i en tråd för våra problem och tankar.

Du menar att med facit i hand hade du hellre förnekat din kille hånglandet till fördel för din egen bekvämlighet? Eller att du numera vet att det kan kännas svårare i praktiken men att det ändå är bättre att bejaka än förneka? Jag fattar inte vad du menar...

Jag vet faktiskt inte om det går att jämföra ett flick-pojkvänsföhållande där ni inte ens bor ihop med ett äktenskap eller som i TS fall ett samboskap med gemensamma barn där den ene längtar efter sexuell frihet. I ditt fall kan du ju bara säga att "nej, jag vill inte att du hånglar för då vill inte jag var din flcikvän längre" Den enda konsekvensen är att ni inte längre är ihop. Ingen skilsmässa, bodelning, delad vårdnad etc etc

Jag menar inte att förringa din smärta eller obehag, jag menar att ju seriösare ett förhållande är dest mer måste man vara beredd att kompromissa om, och konsekvenserna blir större och allvarligare.

Ponera att du var gift med killen ifråga, barn, hus och lån ihop. Hade du då  varit lika säker i ditt kravställande om det fått honom att må dåligt genom att leva inom dina begränsningar på obestämd framtid? Eller hade du lika lätt rivit upp hela ert gemensamma liv för att du inte stod ut med tanken på hans hångel? Nu är ju du inte i den situationen så jag förmodar att du kommer svara att det hade du gjort, men då vill jag att du verkligen tänker till en gång till. Hade det varit lika lätt, och vem har företräde till att bestämma gränsen??? 

Nu kickar jag nytt liv i tråden här med en grej jag vill dryfta, nämligen det slitna utrycket att "man måste jobba på lusten". Alltså att när den auotnoma kåtheten ebbat ut så ska man jobba på den, forcera den tillbaka. Eller helt enkelt fortsätta knulla på ren rutin? Vad menar man egentligen och vad är det som är så fint med att "jobba på att gnistan uppe"? Jag kan ju bara tala för hur jag själv fungerar, men jag tänder inte direkt på min man längre. Jag måste forcera fram lusten, alltså börja med ett aktivt förspel och sen blir jag rent fysiskt kåt och vill fortsätta ha sex. Eller drömma om någon annan, kanske chatta med någon jag är kåt på för att sen bara kasta mig över min egen man för att jag redan är kåt. Det är väl att "jobba på det"? Eller har jag missat hur man upprätthåller en kåtgnista i ett livslångt förhållande, kanske sitter någon inne med ett superrecept på hur man blir fysiskt kåt, vad vet jag...

Det jag vill poängtera är att jag inte förstår varför det är bättre att fortsätta ha sex endast inom sitt förhållande när gnistan dött. Visst kan vi knulla ändå, riktigt bra faktiskt, jag brukar få orgasm nästan varje gång, men jag vill ha en annan känsla... Jag vill ha känslan av riktig kåthet, den som får kroppen att darra innan man ens börjat ta i varandra. Som får pulsen att kännas i underlivet, som gör en så dyngvåt och sprängkåt. tyvärr är denna kåthet rätt flyktig, iallafall i mitt liv. Visst kan jag vara kåt, men inte alls av denna dignitet. Jag tror att ni förstår vad jag menar. De personer som inte förstår kanske inte har upplevt sprängkåtheten, eller inte har så starka drifter? Kan det vara så, eller är de helt enkelt bara mycket bättre på att förtränga och mota bort den otyglade kåtheten? Är jag dålig på det, eller nej, jag vill känna den, jag vill att den ska ta mig med storm, men då vill jag få ge efter för den också... Därför vill jag ha ett öppet förhållande, eller få ha någon vid sidan av. Inte för att jag vil ersätta min man med någon annan att amortera huset med eller vabba magsjuka ungar, utan bara för att få mindblowing sex med.

Det är ju själva fan att jag ska behöva splittra hela familjen för det om vi inte kommer till en lösning. Det är ju också själva fan att jag ska leva resten av mitt liv utan mindblowing sex. Jag tycker det känns så jävla fattigt. "Ni får jobba på det, lusten kräver arbete" -Nej! Lusten, den sorts lust jag menar kan inte "jobbas fram" för det är just den autonoma kåtheten jag vill åt och njuta av. Jag har sån ångest över mitt beskurna sexliv, som förvägras att blomma ut. Jag hade varit mycket mycket kåtare även på min man om jag fick ge näring åt den autonoma kåtheten jag suktar efter. Därför känns den monogama relationen så begränsande för mig.

Ja, det ligger nog en del i att jag är ute efter förälskelse. Till viss del. Men jag menar inte att jag inte vill leva med min man för att vi inte är förälskade längre. Vi älskar varann men är inte förälskade. Jag vill känna mig förälskad igen, men sen behöver det inte utveclas vidare eftersom jag redan har en livspartner jag älskar.