Vi som levt i ett förhållande med psykisk misshandel.

Han menade också på det att när våran son hade kommit skulle jag träna minst tre timmar om dagen, för han ville inte vara tillsammans med någon tjockis där magen bara sladdrade efter ett barn..
Jag skulle dirket börja på diet för att gå ner i vikt, och han har varit kontrollerade på vilka jag smsar med vem jag pratar med och var jag är. Skulle ringa honom när jag kom hem från skolan varje dag..  ringa när ja vakna, och ringa när jag skulle sova. Han var en väldigt kontrollerade person.

Jag känner igen mig i det ni påstår också, eftersom jag bara är nitton år, gick jag i skolan fram tills vecka 28 (27+0) jag skötte skolan, med en lite jobbig graviditet alla snackade om att ja var för ung för att skaffa barn jag slet häcken av mig, för att allt skulle funka ja köpte kläder och saker till våran kommande son, medans han satt hemma och spelade dator dag ut och dag in och sov bort dagarna och skyllde på att " men jag söker faktiskt jobb" vilket visade sig att han inte alls gjorde, att få aggressions problem och kasta saker var han bra på, dock mest min hunds leksaker som han fick tag på.

I början av graviditeten minns ja särskilt när han sa " din rumpa är gigantisk" och jag sa varför säger du så, förstår du inte att jag blir ledsen? ( har lidit av bulimi tidigare så kroppsformer är otroligt känsligt för mig) men han kontra snabbt med hehe men den är ju gigantisk. När han sedan hörde att ja börja gråta och jag sa, " varför säger du så, säg aldrig så igen" fick jag aldrig något svar aldrig något förlåt. Dagen efter fick jag mest men jag menade ju inte såå...

Ifrågadesatte jag någonsin typ varför sa du att ja var en hora? eller varför säger du att jag knullar runt, har du aldrig trott att de är ditt barn? fick jag och får alltid svaret  " okej måste du ta upp gamla saker nu igen, måste du gräva i saker jag sagt jag menade inte det" Men du tror ju alltid jag menar allt jag säger...

Usch man glömmer så lätt hur han har varit, jag gick igenom eld och vatten för honom medans han spottade mig i ansiktet. Jag är bara rädd för att han ska komma tillbaka nu och kräva att se sin son, visst jag kan inte hindra honom, han har dock sagt att han aldrig kommer träffa honom det låter kankse hemskt men jag kan andas ut. Jag är livrädd för honom.

Jag vet inte riktigt, kanske är mer om de finns grundläggande saker så som misshandel och sånt. Men han kommer aldrig komma, så de spelar ingen roll..

Idag är jag starkare än någonsin skrattar mest åt att han är så dum i huvudet som han är, han har ny tjej nu som är tre år yngre än han själv. Och jag tycker bara synd om henne, snart börjar det även för henne, och jag kan inget annat än att lida med henne.
När de gäller att hans familj ska besöka sitt barnbarn, brorson och hans son. kommer jag vara STENHÅRD! först och främst ska jag har ett stort förlåt från hans mamma. Man kan inte trampa på en människa och sen ta upp och borsta bort de som hänt och gå vidare. Har träffat henne på stan och då har hon bara kollat på mig och gått och gömt sig bakom blommor typ! Jag kommer skicka ett sms när hans son är född, sen är de upp till honom! Men som sagt kommer vara STENHÅRD! vill hans föräldrar komma ska dem kontakta mig själv, och familjen ska inte komma alla på samma gång då jag tycker att de vore viktigare om R fick en kontakt med sin son innan hela familjen klampar in i mitt och min sons liv igen.

 

Dock behöver jag nog inte vara så orolig, familjen kommer aldrig komma.

så var de för mig också, R's mamma påstod att de var så jobbigt för honom att söka jobb, och de var minsann inte lätt att bli pappa när man skulle fylla tjugo! Medans ja slet arlset av mig i skolan praktik och allt med honom att göra de såg hon inte, utan såg bara tills hans vägnar.. Han var sådan som inte berättade något för sin mamma, jag hade en blogg ett tag och hon kunde ofta dra till med " ah man måste ju läsa bloggen, annars får man ju inte reda på något här eftersom ni inte säger något" Hans familj, främst hans mamma kunde absolut inte förstå varför jag inte kunde vara hos dem oftare? då jag har högsta allergi mot katt,  jag svullnar i halsen, får andnöd etc när jag är undre längre perioder med en katt i ett hem. De var de jag fick höra av honom " du vil inte vara hos mig för du inte gillar min familj, den är inte så fin som din familj är va?" och hans mamma var likadan. Jag fick täta allergichocker för att jag utsatte mig för just katt och blev ännu sjukare, och doktorn sa till mig att aboslut INTE utsätta mig för de. Men vad jag än gjorde spotta hon mig i ansiktet, seriöst min sons "farmor" är en riktigt häxa Jag hatar henne, verkligen hatar!

När ja lämnade honom, finns de en ruta på facebook där man kan skriva vad man vill där de stod att hon skulle bli farmor, den tog hon bort och satte tillbaka när vi blev tillsammans igen.. När ja ifrågasatte och sa de att du slutar inte vara bebisens farmor för att jag och "r" inte är tillsammans längre.. När hon sedan ringde och skällde ut min mamma som jag nämde tidigare menade hon på det att " facebook är ju inte så viktigt" och sedan efter en stund sa hon " ja men din dotter har tagit bort min på facebook så jag kan inte längre ha någon kontakt med henne," min mamma ifrågasatte då och menade på det att man kankse kunde ha kontakt utanför internet, men då gick de tydligen inte..

Om hon kommer kontakta mig kommer de vara genom just fb, och då kommer jag inte svara. Jag vill ALDRIG se henne mer. HATAR är ett starkt ord, men så mycket hat ja har för henne Helt sjukt...

Vad du skriver förstår jag inte ritkigt den psykiska misshandeln? han kränkte dig aldrig eller hade aldrig någon kontroll eller liknande. Så jag anser inte att de är någon psykiskt misshandel så som vi andra har varit med om. Men jag kan likaväl missuppfatta det.. Men om han ljuger om hans ålder och skulder är de ju inte psykiskt misshandel för dig.