vittra skrev 2010-09-30 10:15:47 följande:
Nej man behöver inte plocka upp dem ur sängen, det är ju i många fall väldigt dumt om det är i sängen de ska sova. Men man behöver finnas där fysiskt hela tiden de är ledsna. Mig veterligen kan man vara det på väldigt många sätt utan att plocka upp. Vi buffade tex vår tjej, eller smekte henne på pannan, eller bara höll en fast hand på henne. Framförallt när hon var runt 10 månader blev det viktigt att hålla en hand på henne eftersom hon då väldigt gärna ställde sig upp och skulle leka annars. Detta gav med sig efter bara några veckor, det var ju bara en fas. Min poäng är att man oavsett vilken "sorts" skrik det gäller, så behöver man ändå finnas till hands. Inte bara var fjärde minut... förövrigt skriker ju inte en bebis för att den är uttråkad, bebisen skriker pga behovet av att få hjälp med reglering av tex känslor och kunna komma till ro att somna. Dessutom lär sig inte barn i den åldern att "bara jag skriker får jag som jag vill" utan de lär sig att "mitt skrik ger mig det jag behöver". Förstår du skillnaden? Har du barn i 2-3 års åldern så bör du inse vidden av denna skillnad...
Nej din son klarar inte av att "lära sig" att du bestämmer, inte om han bara är 8 månader! Nej han är inte dum, men mycket, mycket omogen!
Nu har jag inte barn i 2-3 årsåldern så detta vet jag mycket lite om. Men jag anser att min lille plutt har lärt sig superfint att komma till ro på egen hand genom att jag vänligt men bestämt talat om för honom att han kan somna själv i sin egen säng, utan att jag är där och håller i honom, vaggar eller buffar.
Och det har gått fort, utan speciellt mycket gråt. För jag är så trygg i det jag gör och jag förmedlar dessa känslor till honom utan fysisk beröring. Han somnar i sin säng med ett leende på läpparna. Trots att han faktiskt skrikit lite ett par gånger där.
Men denna diskussion kan vi hålla på med i tid och evighet (har deltagit i andra trådar) och vi kommer aldrig att bli eniga i denna fråga.