5 minuters metoden !!

Nu har jag inte läst själva studien utan endast den lilla artikeln i svd. Citerar:

"En vetenskaplig studie från danska och brittiska forskare visar att det straffar sig att vara hård mot sitt nyfödda barn".
"Dessa barn skrek också i genomsnitt 50 procent mindre än de engelska varje dygn när de var två och fem veckor gamla och skillnaderna bestod när barnen var tolv veckor, skriver Dagens Medicin".

På vilket sätt kan man generalisera detta till en annan population? Typ barn över 6 månader? För jag tror inte att någon här har använt somna-själv-metoden på ett spädbarn i ålder 2-12 veckor.

Den här artikeln var ju lite längre och "matigare". Har inte heller här läst själva rapporten från BO.
Men jag kan inte säga emot det faktum att barnen behöver känna trygghet i sina föräldrar för att kunna knyta an till dem. Det tror jag också! Men jag tror också att man kan göra barnets säng till en trygg plats, där barnet inte upplever sig "hotat" och såleder inte behöver korta "gummibandet" till sina föräldrar, man kanske till och med kan förlänga det genom att barnet känner trygghet i sig själv också.

Vilket ämne är det jag ska intressera mig i?

Det är ganska komiskt att Eckerberg (som tillsammans med sin fru grundade somna själv-metoden) OCKSÅ refererar till den här boken! Jag citerar Eckeberg:

"Det dagliga samspelet kan skada – inte enstaka händelser

En bok som jag verkligen rekommenderar alla barnpsykologer, barnläkare och föräldrar som är mer intresserade av fakta än av troenden är ”Kärlekens roll. Hur känslomässig närhet formar spädbarnets hjärna” (4). Den är skriven av den engelska psykologen Sue Gerhardt som inte bara har lång erfarenhet av terapeutiskt arbete med småbarnsfamiljer. Hon har också i boken redovisat den forskning som finns om hur barnets hjärna successivt utvecklas i samspel med omgivningen.

Gång på gång redovisas forskning som visat att det är kvalitén på det dagligt återkommande samspelet med främst föräldrarna som formar barnets hjärna de första levnadsåren. Enstaka händelser sätter inga spår alls, såvida de inte är så traumatiska att de ger så kallat posttraumatiskt stressyndrom, till exempel sexuella övergrepp eller svår misshandel.

Så här skriver Sue Gerhardt: ”Det är de återkommande och typiska erfarenheterna som strukturerar barnets hjärna – det skapar grundläggande känslokategorier […] Om en erfarenhet inte är återkommande behöver den inte kommas ihåg, eftersom den inte kan användas till att förutse något.” (sid. 57)

Och några sidor därefter: ”Förmodligen är orsaken till att vi inte kan minnas vår tidigaste barndom, att den dorsolaterala hjärnbarken och dess länkar till hippocampus ännu inte hade utvecklats fullt ut vid den tidpunkten. Kanske beror det på att händelser så tidigt i det individuella livet inte är så viktiga som den gradvisa framväxten av mönster och form ur det dagliga myllret av vardagligt liv.”

Det är just det dagliga, vardagliga livet som blir bättre om vi bara vågar låta barnet protestera några minuter under några kvällar utan att ge annan tröst än lugnande, bestämda tilltal då och då. Jag är inte den enda som visat det – det finns många betydligt mer sofistikerade studier om detta, bland annat med videofilmning av mor-barnsamspel. Man har bara kunnat registrera positiva effekter på samspel och beteenden, aldrig några negativa.

Jämför det Sue Gerhardt skriver om små barns minnen av enstaka episoder med det Lars H Gustafsson påstod på sin blogg: ”Numera vet vi att också små barns minnen lagras på djupet och kan få betydelse långt fram i livet”. Han vill ge sken av att han vet något som andra inte vet. I själva verket är det tvärtom. Det han tror trodde man på femtiotalet – inte nu. Då var det inne med primalskrikterapier då vi bearbetade våra förlossningsupplevelser – det tror ingen numera på.

Det Sue Gerhardt skriver om att händelser, som inte är återkommande, inte sätter spår i hjärnan gäller givetvis också ängsliga barn. Men det är inte det första vi tänker på när vi ser och hör ett ängsligt barn skrika. Då styrs vårt tänkande i stället av våra känslor, våra instinkter, som säger att vi ska ta upp och trösta barnet. Men jag menar att som professionell måste man ha förmågan att också reflektera över sina känslor."

 

Så det kanske är en tolkningsfråga hur man uppfattar boken? Och det är ju ALDRIG bra när det handlar om forskning - som ska visa ett entydligt resultat.

okej, jag trodde vi pratade om BVC-sköterskornas inkompetens

Nej, okej. Då tycker jag inte att folk ska ta upp olika läkares syn på barns anknytning, vad de tar skada av heller. Då vill jag se konkreta forskningsresultat redovisade för ytterligare påståenden. För dessa läkare eller psykologer kanske inte heller baserar det de säger på vetenskap.

Eller så är det värre när mamma och/eller pappa är så trötta efter många månader av bebisens sömnproblem att de inte längre orkar vara föräldrar. Dagarna går åt att "stå ut" med barnet. De kanske till och med känner att de inte längre vill ha barnet. DET medför anknytningsproblem eftersom att det inte rör sig om några 5 minuter av frånvarande föräldrar, utan är UPPREPADE händelser som kommer att påverka barnet. Om barnet får skrika ensam några minuter åt gången, ett par kvällas så tror jag inte att det kan räknas som upprepade händelser i det avseendet att det skapar anknytningsproblem. Hellre det än att mamma och pappa är så slut att de inte ORKAR knyta an till barnet - VAREVIGA dag

Och nej - alla har inte släktningar som kan avlasta, en partner som man kan sova i skift med så att barnen får behålla sina sömnproblem utan åtgärd.

Ett flertal av dessa studier är gjorda på barn mellan 1-3 månader (icke relevant i detta fall va?) och ett flertal är gjorda mellan år 1985-1995.. (väldigt - relativt inaktuella).

Men låt bli att stånga då? Skit i oss idioter som ändå inte fattar nåt. Så mår du säkert bättre Det är ju ingen som tvingar dig att diskutera...

Tack! Har börjat att läsa. Lite svårt att få tag i referenserna bara och läsa själva originalartiklarna. Jag är väldigt intresserad av vilka tidsperioder forskarna syftar till när de menar att det är skadligt för ett barn att skrika själv. För jag tycker att det verkar vara återkommande: Ja, barn blir skadade av att man låter dem skrika ensamma, vid upprepade tillfällen, under långa perioder. Det låter som att de har dragit denna slutsats genom att titta på föräldrar som kontinuerligt inte svarar på ett barns skrik (tänk: föräldrar som använder 5mm dygnet runt). Att aldrig svara till ett barns skrik kommer att påverka barnet, ja.

Men vem är det som säger att barnet tar skada om man använder somna själv-metoden ett par nätter (ja, barnet kommer att skrika i ensamhet, men föräldrarna återkommer med jämna mellanrum till det) samtidigt som föräldrarna ger barnet MYCKET närhet, kärlek och fysiskt svar på skrik resten av dygnet?

För den återkommande situationen för barnet är ju att föräldrarna ger det närhet, kramar det, tar upp det då det skriker. Tiden då barnet skriker ensamt är kort.

Eller är jag helt ute och cyklar här?

I en av "artiklarna" (eller vad man ska kalla dem) står det att barn från 6 månader och upp till 3 år känner sig övergivna och stressade av att bli separerade från sina vårdnadshavare. Jag hoppas då inte att nån sätter barnen i förskola före 3 års ålder heller...

På en sida står också: "There have been no studies, to our knowledge, such as sleep laboratory studies, which assess the physiological stress levels of infants who undergo controlled crying, or its emotional or psychological impact on the developing child".

Men ändå VET man att det är skdaligt. Trots att det inte finns några studier gjorda i ämnet. Hm...

Men kan vi då inte bara vara överens om att:
A) ja, det är skadligt för barn att lämnas skrikande ensamma, under långa perioder eller vid upprepade tillfällen.
B) och att somna själv-metoden inte ALLTID innebär att barnen lämnas skrikande ensamma, under långa perioder eller vid upprepade tillfällen

För det vi "bråkar" om här egentligen är ju inte huruvida barn tar skada av att kontinuerligt lämnas skrikande ensamma, utan huruvida somna själv-metoden (5 minuters metoden) ger dem denna skadliga påverkan.

Och det beror nog på hur man tolkar metoden. Och hur man använder den. Och varken TS (nu tar jag mig frihet att tala å TS vägnar) eller jag har tolkat metoden som att man ska lämna ett otryggt barn, panikskrikande ensam i sin säng för att sedan gå in till det utan ögonkontakt eller fysisk beröring var 5:e minut. Och om vi nu har tolkat metoden "fel" i era ögon så är väl det bara bra! För då utsätter vi ju inte våra barn för något trauma för livet.

Jo då, har läst en del av Lars H Gustafsson. Det har även Eckeberg gjort, som kommenterar hans kritik bland annat på det här sättet:

”Till barns rättigheter hör enligt mitt förmenande rätten att växa upp i en välfungerande familj, om denna möjlighet finns. Om man i likhet med Lars H Gustafsson och Marie Köhler direkt avråder föräldrar från den enda dokumenterade metoden att få barn att sova, när hela familjen sviktar under sömnlöshetens ok – ja, då kränker man barnets rättigheter.

Barnet har ingen rätt att få sin vilja fram om detta leder till att föräldrarna sviktar i sin föräldraroll. Det är stor risk för det om föräldrarna lyder råden i ’Leva med barn’, där de uppmanas att sova i skift på nätterna om barnet inte tröstas av vaggvisor mitt i natten.

Dessa råd illustrerar den stora svagheten i Gustafssons ensidiga fokusering på just barnets rättigheter. Han har lätt att sätta sig in i hur ett litet barn kan känna – men råden tyder knappast på samma förståelse för hur föräldrarna känner. Barn och föräldrar utgör ett system där alla delar måste må bra för att barnen skall må bra.”

Kan, om vi nu ska hänvisa till enskilda läkare, citera vad Malena Thunström  (med.dr, barnläkare Barnhälsovården, Akademiska Barnsjukhuset, Uppsala) skriver om sömn och sömnproblem:

" Sömnproblem är mycket vanliga hos små barn. Ungefär var femte barn har mycket svårt att somna in vid läggdags och vart tredje vaknar och skriker många gånger på natten.Lindriga sömnsvårigheter är förstås ännu vanligare. Före 6 månaders ålder är det tveksamt om man kan tala om sömnproblem eftersom många barn behöver vakna för att äta på natten."

"Vid 3-4 månaders ålder sover många barn, eller skulle kunna sova, under större delen av natten. Om barnet inte klarar detta vid 5-6 månaders ålder så kan man fundera lite över läggningsvanorna. Om barnet alltid suger sig till sömns vid bröstet eller flaskan eller vaggas i famnen tills det somnar kan det ha svårt att somna om igen själv efter ett normalt nattuppvaknande.Det är normalt att spädbarn ofta vaknar under en period av ytlig sömn. Barn lär sig att förknippa vissa saker med att somna. Att vara i samma sovrum, ligga i en särskild säng eller att hålla i ett speciellt gosedjur eller en filt kan vara mycket viktigt för barnet. Dessa saker är desamma, de finns kvar när barnet vaknar upp på natten och då känner barnet sig lugnt och tryggt och somnar om. Men, om barnet har vant sig vid att det är mamma eller pappa som måste finnas där för att det ska kunna somna om, så blir barnet kanske oroligt tills man går upp och vaggar eller matar."

Här är också de tips hon ger för att hjälpa barnet med sömnproblemen:

Första hjälpen vid läggdags

Introducera en liten nattramsa eller vaggsång som ni upprepar varje kväll när barnet ska sova, försök att göra den personlig. Det får henne eller honom att inse vad som är på gång. Lägg barnet i sängen, smek över huvudet och ge en godnatt puss - godnatt och sov gott i din goa säng! Lämna barnet med dörren på glänt. Om barnet gråter vänta en stund och se om barnet är på väg att glida in i sömnen. Om det fortsätter att gråta gå tillbaka men lyft inte upp barnet ur sängen. Man kan upprepa vad man gjorde tidigare, smeka barnet över huvudet och säga godnatt. Om barnet är mycket ledsen ska du ta barnet i famnen en stund tills det lugnat ner sig, lägg sedan tillbaka barnet i sängen. Tänd inte ljuset och lek absolut inte för då kan barnet vilja vara vaket och roa sig i vuxet sällskap på natten i fortsättningen. Nätterna ska vara neutrala, nersläckta, och lite trista. På dagarna har man ljust, kul och leker. Lita på dig själv. Inse att du gör ditt lilla barn en tjänst genom att hjälpa honom eller henne att sova. Det är inte farligt, det är skönt att sova.! Hon skriver vidare:

"Om barnet vaknar på natten och skriker kan man först snabbt och tyst gå och titta till barnet. Något kan naturligtvis ha stört barnet, det kan till exempel ha bajs i blöjan. Om ingenting verkar vara fel, försök att låta bli att lyfta upp barnet ur sängen.

Gör som vid läggdags, smek barnets huvud, säg godnatt och gå eller sitt stilla på en stol en bit bort. Om barnet fortsätter att skrika så gå tillbaka efter några minuter och gör samma sak igen. Och igen, om barnet är mycket upprört så sitter man tyst med den lilla en stund tills han eller hon har lugnat ner sig, och sedan lägger man ner barnet i sängen igen.

Det är viktigt att lugna barnet och visa att man finns där, men uppmuntra inte barnets skrikande genom onödig uppmärksamhet eller genom att ge något att äta, barnet kan då lätt få till vana att vakna och skrika efter att mamma och pappa ska komma med goda saker på natten.

Har man bestämt sig tillsammans, mamma och pappa, och orkar vara vänlig, bestämd och konsekvent, så har man oftast cirka tre protest- och skrik-kvällar och nätter att ta sig igenom. Men efter det har de flesta barn kommit in i nya vanor och sover mycket bättre.

Det märks också på dagarna, barnen blir mer harmoniska, orkar mer, är inte så trötta och irriterade utan fulla av ny energi: Visst var det synd om mamma och pappa när barnet tidigare inte sov på natten, men nu ser man att det framför allt är för barnets egen skull som man bör försöka vänja in nya goda sömnvanor."

Allt detta går att läsa på www.growingpeople.se

För mig är det inte troligt att man som läkare på en hemsida som rekommenderas av all sjukvårdpersonal jag mött (förlossning, BB, BVC) ger information om förhållningssätt som är SKADLIGT för barnet. Detta förhållningssätt ges också ut i form av broschyren "När barnet ska sova" som ges ut av Landstinget i Uppsala län (broschyren är författad av barnläkare, psykolog och distriktsköterska).

 

Att jag hänvisade till det som står skrivet på www.growingpeople.se var på grund av det faktum att man gång på gång i tråden skriver att om bebisar på skrika lite ensamma en stund så blir de skadade för livet. Och Thunström menar ju på att man ska låta barnet skrika lite. Och att det inte är farligt.

Nej, jag själv personligen har inte helt följt Eckebergs metod för att få barnet att somna själv. Det är en viss skillnad mellan metoderna (även om jag inte kan se att Eckeberg promt tycker att det ska vara 5 minuter mellan besöken, det står CIRKA 5 minuter i den text som jag har läst). Att jag diskuterar detta överhuvudtaget är för att jag inte tror att barnet blir skadat av att skrika korta perioder i ensamhet.

För det finns någ många föräldrar där ute som, även om de inte använt någon metod för att få barnen att somna, som låter barnet skrika en stund innan man ger det respons. Och att alla dessa barn skulle bli skadade, om de resterande tid har trygga, glada och stöttande föräldrar, det har jag svårt att tro.

Ja, och varför är metoden till för föräldrarna? Jo - för att de ska KUNNA VARA BRA FÖRÄLDRAR TILL SITT BARN resterande tid på dygnet. Inte bara på natten.

Det här skriver jag till alla som inte kan förstå hur man kan använda en metod till att hjälpa sina barn att sova:

Jag kan bara tala förmig själv, som har haft hand om en liten kille i princip helt ensam. Han har sovit 1-2 timmar i stöten sedan han föddes. Aldrig sovit längre perioder. Alltså har jag under 6 månader endast sovit korta perioder på 1-1,5 timmar i 6 månader. Har aldrig kunnat lämna bort barnet en stund för att kunna få vila ut, åtminstonde EN gång. Till detta hör också att jag tagit hand om en sjuk sambo, samtidigt. Till slut hade jag inga krafter kvar för någonting. Alls. Började känna att jag inte ville ha mitt barn (och hur kul är det?). Kände mig hatisk mot allt och alla. När lillen vaknade på natten fick jag gå ut ur rummet och slå i en vägg för att kunna behärksa mig och inte skada mitt barn (och hur BRA tror ni att man känner sig som förälder då?).

OCH hur skadligt är det inte för ett litet barn att se sin mamma svart av ilska i ögonen? Är det skadligare än att få vänta en stund och skrika lite själv? Jag är helt övertygad om detta (och läste i någon forskning som någon hänvisade till här att det var det värsta man kunde göra mot ett barn: föräldrarna som ska vara de trygga blir hotfulla)!

Jag har inte använt somna själv-metoden på ett brutalt sätt. Men den fick mig att inse att man KAN låta ett barn skrika lite för att lära sig att komma till ro själv och på så vis även somna om på natten utan att behöva få hjälp. Bara man låter barnet veta att man finns där ex.  genom att tala till det. Göra det tryggt utan att man behöver amma/vagga det till sömns. Jag tror också att man ska lyssna till HUR barnet skriker och ta upp det om det är mycket upprört. Så har jag gjort.

Och visst. Jag gjorde detta för att JAG skulle orka leva. Men att detta påverkar mitt barn positivt tycks ni ju inte förstå! Visst, jag drar fortfarande ett tungt lass här hemma - men med lite mer sömn så känner jag i alla fall att jag har tålamod till att vara en bra mamma till min pojke. Och det tror jag gynnar honom i slutändan. Så varför kan inte det som är bra för föräldrarna vara bra för barnet i det långa loppet? Typ lite konsekvensetik-tänk.

Jag är jätteglad för er som, trots att ni haft det kämpigt med barnens sömn, inte känt er tvingade till att använda någon metod som ni inte tror på. Att ni orkat härda ut på något sätt ändå. Men alla är inte lika. Alla har inte samma resurser och förutsättningar. Att då trycka ner människor som funnit ett sätt att hjälpa familjen att fungera genom att säga att de skadar sina barn för livet känns för mig ganska onödigt.

Nu sätter jag för min del punkt här. Jag ska nog inte diskutera 5 minuers-metoden fler gånger eftersom att jag inte har följt det till punkt och pricka och inte stöder den till punkt och pricka. Men som sagt: det som triggar igång mig är att man så ignorant påstår att i princip det värsta man kan utsätta ett barn för är att skrika lite när det är ensamt. Oavsett hur situationen ser ut. Allt är så svart eller vitt.