ADD symptom hos vuxna

  Jag har ganska nyligt börjat få ihop min vardag, har inte sett mig själv som "problemet" tidigare utan kämpat på helt i blindo kan man säga.

Jag kommer hela tiden på nya områden där jag har det svårt men jag kommer åxå på nya tricks som kan förenkla vardagen för mig.
Rutiner är något jag måste ha, men jar har SÅ svårt att sätta upp det.

Bara en sån sak som att planera och fixa midda, få fram allt man ska ha till och plocka undan är svårt.
Men jag älskar att laga mat, vilket är tur.....=)
Fast jag är inte så förtjust i att äta, kan lätt gå en hel dag utan att äta (fast nu laga ja mat åt barna varje dag så då försöker jag vara ett gott föredömme)

Jag har inga problem me att låta tallrikar å glas stå kvar te nästa måltid, jag "ser" det inte så att säga.
Däremot har jag insett, efter mkt tjat, att det inte SKA vara så. Man SKA plocka undan direkt, man SKA diska varje dag osv

Jag har lite varierande dagis-schema, men för mig och barna (varav en ha liknande problematik som mig)  funkar det allra bäst om frukost, lunch och mellis intas på förskolan.
Så fortsättningsvis kommer det följas, så skönt att hitta saker som förbättrar och underlättar vardagen.

Gällde det där med att få ut med barna, jag känner verkligen igen mig....och jag kan säga som så, det har hänt ett flertal gånger att jag helt enkelt struntat i det och gått och lagt mig på sängen och gråtit iställe.
Vilket lämnat barnen väldigt förvånade.....men när de ta över 30 minuter att få på alla kläderna så tar de stopp.

Ibland känner jag mig som världens sämsta mamma, med mina udda beteenden.....
Men samtidigt verkar dom inte må sämre än andra barn, dom är glada, frågvisa, uttryckfulla, kreativa.
Vi har mycket bus för oss och dom verkar rätt nöjda med mig ändå haha

Jag kan känna mig jätteomogen och fånig när vi leker och det hämmar mig, jag har funderat mycke på hur andra gör med sina barn, leker dom lika mycke som jag, sänker dom sig helt ner till barnets nivå och leker där.....
Som jag upplever det är de många som är passiva, men jag vet ju inte hur dom är när dom leker hemma?!?
Nu skiter jag i hur de uppfattas, jag rullar ner för backar på sommarn, snurrar runt på gräsmattan, klättar i träd osv

Jag har överhuvudtaget ägnat alltför mycket tid till att fundera hur andra tänker och känner (för jag VISSTE ju att de jag tänkte och kände va fel).....hur känner andra när dom får en present, hur tänker andra när dom kör bil, va menar dom när dom säger så osv

Nu ska de sövas barn här  =)

Så där upplever jag det när jag ska skriva lägre texter, jag får tankekaos och svårt att hålla den röda tråden! Der börjar fort spreta åt olika håll eftersom det är så många tankar som ploppar upp medans jag skriver. Och sen så tycker jag att det kan vara svårt att hitta någon naturlig odningsföljd på texten eftesom allt oftast hänger ihop samtidigt och så börjar jag flytta runt text i dokumentet och virrar bort mig själv och det slutar ofta med att jag lämnar texten halvfärdig.

Någon mer som har problem med längre texter?

Jag blev diagnoserad ADD, men utredningen gällde från början AS.

Jag åt det under så kort tid, och lägsta dosen, så jag hann inte känna av den så mycket, så jag kan tyvärr inte svara på din fråga. Jag upplevde ingen direkt skillnad när jag började med medicinen, det kom mer smygande. helt plötsligt kom jag på mig själv med att sitta och plugga på den tid jag sagt att jag skulle plugga, jag reste mig från datorn när jag hade tänkt resa mig osv. Och jag lyckades göra användbara anteckningar i skolan. Har du blivit diagnoserad så kan du ju föreslå medicinering, värt att prova?

Jag har nu börjat bli mer öppen med mitt funktionshinder, speciellt på senare tid när jag läst på mer och vet vad som är "jag" och vad som är ADD. Är det någonting jag ska göra som jag upplever svårt så istället för att backa eller må dåligt över att jag inte klarar det så förklarar jag läget och ber om lite extra tid (typ i skolan). Det brukar vara lugnt, och det går mycket bättre för mig när inte alla läxor ligger så pressat. Det blev verkligen en lättnad sen jag upptäckte att det inte var jag som var lat och oduglig, enbart, utan att det berodde på någonting. Mådde väldigt dåligt en period när jag insåg att jag gjorde mindre än de i min klass som har många barn, ett stort hem där dom städar, lagar mat osv varje dag. Men som sagt, alla är olika, och det är inte fel. Folk gör lika mycket men i olika takter bara.

Ni som äter medicin: Vilka mediciner och vilka dygnsdoser ligger ni på?

Långa djupa samtal har jag oxkså svårt med, just det där med att lyssna är jättesvårt.
Och föreäsningar ska vi inte tala om, läste en kurs för nått år sen då de var 2-3 timmar långa föreläsningar varannan vecka och sen skulle man skriva uppsats om ämnet......behöver jag säga att jag misslyckades totalt.
Jag ansträngde mig verkligen, och naturligtvis hör jag att nått sägs men jag hör inte vad. Det kändes tråkigt då jag verkligen var intresserad av ämnet.

Jag brukar också tappa bort mig i mina egna utlägg, kan börja prata om säg blåbär och avsluta me världspolitik ;)
Ganska jobbigt, både för mig och den jag pratar med, alltsom oftast ser personen ut som ett frågetecken.
Jag har problem att svara kort och rakt på frågor, det tror jag beror på att jag ser det ur så många olika vinklar....måste väga för och nackdelar mot varann, kommer på avspår osv...ett  typexempel:
"Vilka fina blåa byxor, blå är verkligen en fin färg, undra vem som kom på att det heter blå, tänk om det hette grön istället, hur beskriver man blått, man ska ha de i sovrummet för det ger en bra sömn, undra om man skulle tapetsera om, fast jag vet inte hur man gör, va kul det vore att kunna, man kanske ska måla istället, rött vore fint, och en träfärgad bänk, ett nytt köksbord vill jag ha, tänk om jag hade råd med de, en ny bil vore kul....fast inte en blå förståss, ja just det, blå var det jag tänkte på, men varför?"
(så kan samtal med mig se ut alltså, i stora drag, svårt att få me allt men ni förstår)

Ställer ofta frågan "varför tänker jag på det" eller "Va, va menar jag nu" till mig själv haha

Känns som att vi känner igen oss väldigt bra i varandras texter Strulmaja....haha, känns lite som om jag vore en utomjording när jag tycker att det är skönt att ha hittat fler som mig ;)

Jag har en tendens att börja samtal i huvudet, de är mer regel än undantag.
Är inte alltid medveten om att jag inte pratar (tänker för snabbt, antar jag, så talet hänger inte med tanken)
Att jag vräker ur mig: "men varför gjorde hon så?" eller "va tror du?" som första mening till en person är inte alls ovanligt, eller att jag inte släpper en diskution utan tänker på det i flera dagar för att sedan fråga va personen menade eller för att få ett (enligt mig då, riktigt) avslut ......
Oftast så blir de så att jag har en konversation i huvudet och en med själva personen....förvirrande minst sagt ;)

Hahaha, ja man undra ju hur det skulle se ut om vi satt ner tillsammans allihop....skulle va intressant att se hur länge samtalet skulle vara lugnt och sansat och följa en någorlunda röd tråd, hihi inte speciellt länge tror jag =p

Nej, förlåt att jag inte specifierade. Kom på det i efterhand! Men intressant ändå, hjälper den dig?