strulmaja skrev 2011-01-13 16:04:34 följande:
Jag blir fan förbannad när jag läser sådant här. Delvis för att jag blivit bemött på liknande sätt. Senast idag faktiskt. Är man normalbegåvad (som jag tror att vi alla här i tråden är och vissa kanske t.o.m har en högre IQ än genomsnittet, ingen är iaf förståndshandikappad) så tycks vissa människor tro att det inte är något problem. Lägg till ett hyfsat yttre, en hyfsad karriär eller utbildning, många vänner och familj (barn, sambo etc), ja, då tycks det vara så gott som omöjligt för vissa att förstå och sätta sig in i den problematiken vi upplever.
Jag läste senast igår att det är fler kvinnor än flickor som söker hjälp. Att flickorna går genom livet ganska obemärkt men att de sedan, när de är vuxna kan tala om hur det EGENTLIGEN var. De var inte bara blyga och tystlåtna som de kanske hade uppfattats, de hade koncentrationssvårigheter, kände sig dumma, hängde inte med osv men detta var det ingen som reagerade på. I tonåren däremot brukar det ta fart och ADHDsymtomen som alltid funnits där tar sig andra uttryck. När vi sedan blir vuxna och förväntas vara självständiga tar sig symtomen ytterligare uttryck. Som om de bara ändrar karaktär eller nyans därför att situationen är annorlunda nu mot då.
Det stod också att de som är normalbegåvade eller som t.o.m har en väldigt hög intelligens, en ganska trygg och strukturerad miljö när de växer upp klarar sig ganska bra just tills den dag då dom ska stå där på egna ben, när dom skaffat barn etc. Det är här många vuxna kvinnor söker hjälp men det är inte här som dom först märker av symtomen, såklart. Men plötsligt blir det liksom övermäktigt. Att ha ADHD och att sköta (och göra det bra) arbete, skola, familj, barn, hushåll samt vänskap är inget som man gör per automatik. "Normalstörda" människor kan organisera och planera sina möten och sin tid för när de ska göra ditten och datten, för en person med ADHD (där detta inte finns naturligt och som inte fått lära sig hur) krävs det en otrolig kraftansträngning för att överhuvudtaget få en eller två saker av dessa att fungera.
Jag tror inte att dessa människor, de som är skeptiska till diagnoser och som tycker att "äh vadå, det är väl inget" riktigt förstår hur jävla illa det är. Ja, alla kan glömma sin väska och tappa bort sina nyklar någon gång. Men när man måste spendera minst 5-10 VARJE jävla morgon på att leta efter diverse prylar som man förlagt nånstans och när man alltid kommer försent (dels p.g.a att man inte har någon tidsuppfattning men också för att man måste leta efter nycklar, skor eller vad det nu kan vara) då är det ett handikapp. Och då är ju detta bara en "liten" del av allt annat som hör ADHD till. Man har svårt att behålla ett jobb, orka vara omkring sina barn, klarar knappt av att sköta sin hygien, skiter i att äta och är allmänt osund. Skulle inte det vara ett problem? För mig är det det.
Jag beklagar att det är så jobbiga situationer du hamnar i jämt
Ja, jag vet inte vad jag ska säga om detta...Min kompis är verkligen snäll och väldigt intelligent, men han har en annan syn på saker och ting ändå. Efter att jag skrev det där inlägget som du nu svarade på, kom jag ihåg att jag själv inte varit så oskyldig. Samma killkompis var själv ett tag orolig för att han själv led av någon "störning" (jag hatar att kalla det störning) och raddade upp lite saker som han hade som egenskaper och som oroade honom. Och då var det JAG som avfärdade allt med att "normalisera" hans egenskaper och argumentera för varför jag inte alls ansåg att han led av något...Dock fick det honom att må bättre
Så det var kanske det han egentligen ville höra, att allt var OK med honom.
Men jag, hur mycket jag än får höra att allt är bra med mig, så kommer jag ändå inte ifrån mina känslor att det faktiskt ÄR något jag finner konstigt med mig.
Men jag är himla förvirrad och ångestfylld för tillfället eftersom det känns som att jag går igenom känslomässig berg- och dalbana hela tiden. Jag grubblar hela tiden och känner mig som ett freak ena sekunden för att känna mig helt normal andra sekunden.
Jag har t.ex. inte haft så himla svårt i skolan och min koncentration har varit bättre. Det är nu i som koncentrationen har nått botten. Känns som att ju äldre jag blir desto mer tankspridd och glömsk blir jag. Jag orkar inte hänga med i samtal och orkar inte lyssna på tal och föreläsningar längre. Jag är sjukt omotiverad till allt möjligt. T.ex. kan jag sitta på soffan och tänka att det finns mycket jag skulle vilja göra, men jag kommer inte igång helt enkelt. Nästa dag får jag helt plötsligt för mig att åka och shoppa, och då känner jag mig så motiverad att jag bara måste göra det där och då. När det gäller att göra saker och ting så kan jag bara inte göra det utan att känna mig motiverad. Vissa har det som rutin att de t.ex. dammsuger tre dagar i veckan, oavsett motivation. Men för mig är det inte så, utan jag MÅSTE känna för det och jag MÅSTE vara motiverad, annars gör jag det inte...
Men som sagt, jag är väldigt osäker allt i min tillvaro just nu. T.ex. känner jag inte som dig, att jag varenda dag spenderar en massa tid på att får ordning på mig själv. Inte varendaste dag. För min del händer saker och ting mellan ofta och ibland, men inte dagligen...
Så jag vet inte vad jag ska tro om mig själv längre...
Men det var ju självförsvar när man blev attackerad av alla hemska fiender!!!
Så det var kanske det han egentligen ville höra, att allt var OK med honom.