Inlägg från: solstugan
|
-
-
Vad glad jag blev när jag hittade hit =) Jag är oxå uppvuxen i missbruksfamilj. Pappa har missbrukat sen han va i unga tonåren och han är född -51. För 6 år sedan dog min mamma utav hepatit c som hade slagit ut hennes lever och gett en hel del följdsjukdomar. I samma veva som hon dog hade jag själv gått från depression till missbruk. Varje nyår har jag årsdag och nu på lördag tar jag 5 år som ren. Narkotika va mitt missbruk men jag dricker heller ingen alkohol för då släpper ju spärren till drogerna.
Min pappa lever ännu. Vad jag vet får jag väl säga. Han är periodare men hans torra perioder är bara ett par veckor nuför tiden. Och det är så jävla typiskt att varje gång vi bokat in en träff så super han fan till det! Jag vågar inte berätta för min familj när Morfar ska komma för ungarna är så glada i honom och blir så besvikna när han inte kommer. Så när morfar kommer på besök är det alltid en överraskning för kidsen. Jag har nolltolerans till min pappa. Vi har INTE kontakt när han är aktiv. Han får ringa mej när han inte tagit NÅGONTING på en vecka! Då vet jag att han är någotlunda redig i huvudet. Det är skitjobbigt att aldrig veta hur det är med pappa. Jag är snart 29 och äldst i släkten! Pappa super och knarkar och jag vet ju aldrig när jag har honom. Jag tror ibland att han är aktiv för sista gången. Att han snart stryker med. Det har hänt så mycket sen mamma dog! Pappa krockade på fyllan när han åkte med sin polare och han blev återupplivad 4 gånger innan ambulansen kunde köra iväg med honom, efter det hamnade han på infektion och hade större mage än mej som va i 7e månaden. Hans lever va ordentligt uppsvullen då och vi va säkra på att han skulle dö. Sen har vi min mormor som inte har missbruksproblem men hon är gammal! Och börjar bli dement! På 5 minuter kan hon fråga samma sak 6 gånger utan att minnas, nästa samtal vi har är hon klar och redig.. Men hon har ingen hygien och vägrar hjälp så jag vägrar åka dit, vill inte sitta i hennes kissfläckar!
Utöver dessa två människor har jag en syster som är 21 men som inte kommit över mammas död och pappas missbruksproblem, hon tar allt personligt och jag får agera hennes mamma, för det är som mamma hon haft mej när våra föräldrar varit långt ifrån sisa sinnens fulla bruk. (vår mamma hade oxå problem men i perioder).
Sen har jag min älskade sambo och våra 3 underbara barn. Jag vet faktiskt inte altid hur jag ska orka vara en bra sambo och mamma. Jag är så trött på min pappa. Jag har ju ingen kontakt med han när han är full och aktiv men jag har ju känslor! Jag GRÅTER HYSTERISKT inombords för pappa men INGEN förstår! Alla säger bara att jag ska skita i han men hur i helvete kan man BARA SKITA I SIN FÖRÄLDER??? DET KÄNNS!
Mormor suger musten ur mej, som vill att jag ska ställa upp och hjälpa henne hela tiden men jag hinner ju inte! Jag har en egen familj! Och jag måste börja jobba nu efter föräldraledigheten!
Och hitta hjälp till min syster, för jag orkar inte vara mamma/syster/moster/mormor till 2 personer, det är alldeles för mycket! Jag vill vara bara jag, mamma, sambo, syster och moster. Jag är så trött på att vara medberoende. Jag orkar inte!!
Det kanske inte är någon som orkar läsa mitt svammel men det va skönt att få skriva av sej!
Hur gör ni för att orka med era missbrukande familjemedlemmar? -
Ja det är sant, jag vill slippa allt ansvar över min pappa, min mormor och min syster. Men fy fan vad svårt det är! Mormor är gammal och på början till dement. Ibland hoppas jag att det ska gå fort så jag kan sätta henne på ett hem utan att hon fattar det. Jag vet att det låter så fruktansvärt hemskt men jag orkar inte! Och min syster vill jag ska ta ansvar för sitt liv. Hon lägger alltid alla problem på alla andra och hela hon är en historia för sej, hon ber om råd men bara det som passar henne för stunden är gott nog. Får hon fel råd eller blir emotsagt bryter hon kontakten. Hon har fått en son nu och jag känner att jag måste spela med för att få ha chansen att få träffa min underbara systerson. Igentligen vill jag bara säga vad jag tycker och tänker och känner men då bryter hon!
Pappa sen, man vill ju ha städ från sin förälder! Dela glädje och sorg. HAN ska ta hand om min syster så JAG slipper! Han ska ta hand OM SEJ SJÄLV! Tänk att det är han som har valt att leva som en aktiv och det är JAG som ska dra åt helvete enligt honom! Det absolut värsta är att vi lever i en liten stad och min pappa är a-lagare. När han ser mej brukar han skrika efter mej, tjockis är standard. Och även andra otrevligheter. Barnen vet att de alltid måste fråga mej om de får gå fram till morfar om de ser honom men jag går omvägar när jag vet att han är i stan, om jag verkligen MÅSTE in samtidigt. Sen jobbar jag som personlig assistent med och det innebär oxå att jag måste ut med min brukare. Det har hänt att jag sprungit på pappa då! FY.. sist vi rök ihop var jag som tur är själv på stan. Jag hade varit på ett personalmöte och blivit ordentligt kränkt och orättvist behandlad av min chef och jag va både arg, ledsen och vansinnigt förbannad när jag gick till bussen och då kommer pappa min och kallar mej det ena och det andra! Då va det sekunder från slagsmål, pappas kompis gick imellan och fick dra bort honom. Jag är inte våldsam av mej men jag tackar mamma för att det inte blev slagsmål mitt på stan! Det är så frustrerande! Jag vet inte vad som hände, och sådana här situationer har vi hamnat i förut oxå. Jag kan inte kontrollera det när han flyger på mej och jag blir så arg!
Jag vill oxå tänka egoistiskt men jag kan inte riktigt släppa allt. släpper jag pappa HELT vet jag ju inte om han lever och jag vill inte att han super ihjäl sej när vi är ovänner. Mamma dog när vi inte hade det så bra mellan oss. Jag känner ändå att det löste sej i sista sekunden, jag satt och vakade sista dagarna och höll hennes hand när hon dog. Det är det värsta jag varit med om. Jag är verkligen rädd att pappa ska gå samma öde till mötes!
Släpper jag min syster (som oxå har missbruksproblematik i bakgrunden och jag är säker på att hon har någon form av borderline) så vet jag inte att hon sköter sonen som hon ska och släpper jag mormor så vet jag inte om hon ligger hemma en vacker dag.
Min sambo har svårt för hela situationen. Jag kan inte riktigt prata om pappa med honom, han tycker att jag ska bara bryta men jag vet att det är för att han är rädd att jag ska må dåligt och det kan inte sambon hantera. Sambon har oxå missbruk bakom sej men har varit ren i 7 år snart.
Denna julen har jag varit otroligt tacksam över min sambo och våran och hans familj. Jag har ett barn sedan tidigare och satt och tänkte på om jag inte hade träffat min underbara livskamrat hade jag suttit själv över hela julen! Pappa super, syster håller ihop med pappan till sonen helt plötsligt (han har INTE varit snäll och det har varit mycket hot och förföljelser under hennes graviditet) och mormor då som jag inte går hem till, och stora sonen har varit hos sin pappa.
Jag är otroligt tacksam för hur långt jag kommit idag men det har inte varit smärtfritt. Och det är inte helt smärtfritt idag heller. Ett halvår innan min mamma dog kändes det som ett slag i magen när jag körde bil, jag ringde min svägerska och sa att inom 6 månader kommer mamma, pappa eller mormor vara död. Hon tyckte jag va lite knasig men jag brukar få "sannkänslor" och tro fan att mamma dog efter 6 månader. Jag brukar kunna säga namnet på kompisars flörtar innan de berättat och sådana saker och det utan att jag vet att de har träffat någon! Det bara ploppar ur mej, -och hur går det med xxx? och både jag och kompisen blir helt frågande och till svar får jag -HUR visste du det? tja, jag vet inte, fick bara en känsla!
Nu känner jag att det är något med pappa men jag hoppas verkligen inte att det är så!!! Varje gång han har varit nykter någon vecka har vi kontakt igen och jag tar alla tillfällen att träffa han, och låta mej och barnen ha en pappa/morfar så fort det går. Men det tär på mej och jag vet inte alls hur jag ska hantera detta :( -
Jag har faktiskt funderat på att skaffa någon att prata med, den stora frågan just nu är bara vart jag ska få tiden ifrån. Men det ska nog gå att ordna, jag känner själv att det är alldeles för mycket nu. Mycket från det förfluta med som ligger och spökar.
Vi har varit hemma hos mormor 2 gånger med en biståndshandläggare men hon bedyrar att hon har så mycket vänner och klarar av att sköta sej själv under mötena som varit. Men sen i tele sitter hon och och säger att det är så tyst och tomt och ingen som hälsar på. Jag har inte hjärta att säga till henne att jag inte vill komma för att det luktar så illa hos henne, det är jättesvårt :( Hon föll ur sängen en natt när hon skulle göra mycket plats till sin katt i sängen. Hon hade legat en bra stund innan hon hade kommit upp men inte ens då gick hon med på ett trygghetslarm. Hon är så sablar envis!
Jag har gjort klart för min syster att jag inte vill veta av hennes kille efter allt han har gjort mot henne och jag vill inte prata med henne om pappa heller. Hon har fått mej att ställa upp så ortoligt mycket mer än vad jag igentligen orkar och sen har hon gått bakom ryggen på mej. Hon har svikit mej ordentligt alldeles nyligen och då pratade vi nog inte på en månad. Jag reagerade rent fysiskt i mitt dåliga mående och fick ont i hela kroppen, tappade aptiten och gick ner ett par kilo och hade konstant huvudvärk. Hade hon inte haft sin son som jag saknar oerhört hade jag inte brytt mej mer om henne men nu sväljer jag och ler för att få träffa honom. Det är helt galet alltihop! Jag sa till henne på julafton att hon måste söka proffshjälp för att komma över sorgen på mamma och även komma längre i sej själv när det gäller pappa. Hur mycket ovänner vi än är så ringer hon till mej och gråter när det är tufft och då axlar jag genast "mammarollen" och försöker prata med henne. Men det är svårt eftersom jag måste tänka på varje ord så hon inte misstolkar mej, det är som att prata med ett barn. Jag fick nog aldrig vara barn och hon har aldrig fått växa upp.
Familjeterapi hade ingen gått med på. Pappa anser nog att ensam är stark och syster vet alltid bäst och ingen av de hade nog velat gå. Är pappa nykter är han helt fantastisk och då mår syster rent automatiskt mycket bättre. Vilket resulterar i att det är lugnare för mej =)
Jag ska ringa bistångshandläggaren igen och se vad jag kan göra med mormor. När de va där hade mormor några "tomma stunder" när hon bara tittade rakt fram och sen inte visste vad som sagts. Hon hade även an använd kattsandsspade i diskstället.. Och när katten kräktes på mattan tod hon först disktrasan och gnodde in allt i mattan sen kökshandduken, och hängde tillbaka allt på sin plats. Detta såg handläggaren men det har ändå inte händ någonting!
Ibland känner jag för att adoptera bort min familj. Det händer att jag avundas min storasyster som jag knappt känner för pappa lämnade henne och mamman när hon va bebis så hon har sluppit allt detta.
Tack för svaren =) Det är skönt att någon lyssnar (läser) :) -
Vad härligt att höra att du mår bra och ska skaffa barn =) Lycka till!!! Det är livets lycka att bli förälder =)Snaa skrev 2010-12-26 22:22:38 följande:hej hej allihop =)
ja är ett vuxet barn till en mångmissbrukande "pappa" jag och mina tre bröder har alla klarat oss och är starka individer utan problem i våra liv, då vi sa hej då till den hemska människan för några år sedan, det har varit våld och droger hela livet men som tur är så har våran mamma aldrig tagit en droppe eller misbrukat överhuvud taget hon har levt för oss <3
jag håller på att avsluta terapi som pågått i lite mer än två år och ska nu skaffa mitt första barn med miun sambo så jag vet att livet kan bli bra bara man orkar kämpa, och det har faan inte varit lätt!!
men nu ser man ljuset och att det finns ett liv!
-
Jag är både anhörig och har även ett missbruk bakom mej. Min erfarenhet säger mej att man dricker/knarkar inte för att må dåligt, man gör det för att om möjligt döva skammen och känslorna lite. Jag tror att en stor procent av de som missbrukar helt enkelt inte orkar med känslorna. Jag orkade inte känna och de flesta jag pratat med säger detsamma. Jag har läst en del trådar och kommentarer att man inte kan gå på na, aa, alanon etc för att man är aetist (eller hur det nu stavas när man inte har någon tro). Jag tror inte på gud i himelen och skapare av våran jord och allt annat i biblen. Och visst att många grupper använder sej av tolvstegsmetoden och GUD. Jag reagerade stark på mitt första na-möte mot just GUD, men det står inte för gud i himelen. Man kan se det som en förkortning på något. T.ex glad utan droger. GUD som nämns i tolsteg är den högre makten.Anonym (dotter) skrev 2010-12-30 20:13:10 följande:Jag tror det är vanligt att personer med missbruk tycker oerhört synd om sig själva. De dricker för att må dåligt och mår dåligt över att de dricker och så blir det en ond cirkel med självömkan.
Jag ser det såhär, när jag missbrukade gjorde jag det för att jag stod inte ut med att känna. Jag va inne i en djup depression, jag lät min son flytta till sin pappa, jag blev vräkt, jag började missbruka, mamma dog i mina armar. Jag såg mitt missbruk som enda sättet att överleva, det hade INGENTING med min son att göra. Jag dövade känslorna med narkotika för att inte känna och för att inte göra ett nytt självmordsförsök.
När jag sen slutade med droger så va jag tillbaka i ruta ett. Jag kände mej svag och visste inte hur i hel*ete jag skulle klara av alla känslorna? Jag tänkte inte ta mer droger! Och inte dricka!
Då gick jag på mitt första na-möte. I takt med att jag lärde känna drogfria människor, och fick kontakt med gamla bra vänner så började jag känna mej starkare.Så GUD för mej är min egen styrka. Min egen förmåga att klara av att hantera mina känslor så jag håller mej nykter och drogfri och klarar av att leva mitt liv. Jag har aldrig haft det såhär bra!
Det finns inga alanon-möten i min hemstad men hade det funnits hade jag gått på dessa. 12stegsmetoden handlar inte om kristendom, utan om att lära känna sej själv och kunna hantera sina känslor så man vågar må utan att handla på känslan.
Hoppas ni förstår hur jag menar =)
Men det är viktigt att komma ihåg att det är INTE ERAT FEL ATT ERA FÖRÄLDRAR MISSBRUKAR! Min pappa började när han va i tidig tonåren, mamma började på 70talet vad jag vet, jag är född-82 så det finns ju inte en chans att det är mitt fel.
På frågan om jag önslar livet ur min pappa.. NEJ. Men jag önskar livet ur alkoholisten i honom!
Gott Nytt År på er alla och en stor kram till er!!! -
Jag hade inte skrivit här om inte alla hade fått läsa =)Anonym (förlåt) skrev 2010-12-30 22:58:22 följande:Förlåt om jag tränger mig på...
Jag kan inte sluta läsa eran tråd, jag blir ledsen av att höra om era barndommar och förundrad över eran styrka som ni faktiskt har!
Jag läser just nu en vidarutbildning till barnsjuksköterska (vilket man inte hojat högt om på FL, därför vill jag vara anonym)
Jag håller på med ett större arbete om just barn som lever i missbrukarfamiljer och hur de påverkar dom. Litteraturen, de studier jag har tagit del av belyser barnen tills de blir myndiga, men faktiskt inte hur det är att vara vuxet barn till en missbrukare. Jag har lärt mig mycket av eran tråd och fått nya infallsvinkar. TACK!
Jag kommer inte skriva mera i tråden, då den är till för er och jag inte vill störa och tränga mig på, men jag hoppas att det är okej att jag läser?
Lycka till tjejer, för lycka har ni förtjänat! -
pappa ringde mej för ett par dagar sedan, precis när jag slulle lägga barnen. han va full som en lärka och bad om ursäkt för sist (då han bad mej dra åt helvete för att han drack... eller nåt sånt).
-jahaja.. men du är full, ring nykter nästa gång.. och ring inte full på hemtelen, svarade jag. sambon går nog i taket i sådana fall, om han visste att pappa ringde hem.
det är pappas val, jaja, men det river i själen på mej! stora sonen har frågat om inte morfar kan komma och sova över så vi kan ge han julklappar. det gör ont att se sonens min när jag berättar att morfar dricker igen :(
jag har haft ett jobbigt år, eller närmare 1,5 år när jag mått sisådär. cheferna har bettet sej som skit mot mej, de har kört över mej, gått bakom ryggen på mej, tagit beslut med brukare utan min vetskap, snuvade mej på jobb och när jag väl hade gått på havandeskap och sen skulle föda minstingen föddes han hemma på soffan som en raket! och pappas drickande på det, som nog känns lika stort som allt det andra ihop i perioder. jag hade behövt pappa nykter denna tiden, vi ger varandra energi när han är nykter och vi träffas.
nu i veckan har jag börjat jobba och gissa vilken energi jag har när jag kommer hem! ikväll när jag kom hem satt sambon bara och skrattade åt mej och frågade om jag inte fått prata på jobbet? HAHAHA jag kände mej LYCKLIG! jag har TANKAT ENERGI!! och jag hoppas innerligt att jag ska få jobba mycket nu så jag får energi och ork så jag "orkar" låta bli att må som pappa, pga pappa.
tack för denna tråden, jag kikar in varje kväll och läser innan jag ska sova. många tårar har kommit när jag läser men finner även styrka i att det finns andra och att jag inte är själv. kram på er alla! -
Jag har berättat för min stora kille och även min 3,5 åring lyssnar när vi pratar men jag vet inte hur mycket han förstår. Jag sa tidigt till stora killen att när vi ser morfar på stan måste han fråga mej först om han får springa dit. Varför undrade han såklart och svaret va att morfar dricker mycket öl och sprit nu. Det är en sjukdom som gör att han dricker jättemycket och blir väldigt full. Och ibland blir man glad och ibland blir man arg och därför måste de fråga mej om de får gå dit eftersom de inte vet om han är full eller inte. Det har inte varit några följdfrågor och ganska rakt på sak. Barn tar saker bättre än vuxna oftast, men jag har varit noga att inte prata illa om min pappa till barnen eller så barnen hör för det behöver dom inte höra.Anonym (Jen) skrev 2011-01-06 19:19:16 följande:En fråga till: har ni diskuterat era föräldrars drickande/beroende med era (förutsatt att ni har några förstås) barn? Jag har inte gjort det. De äldsta är så stora nu så de förstår själva, men kan fortfarande komma och fråga varför vi aldrig träffar mormor och morfar, varför de alltid är sjuka när de sagt att de ska komma osv. Jag har så svårt att formulera mig, är rätt att bitterheten ska rinna ur mig som ur en öppen kran och jag vill inte förstöra deras bild av dem. De minsta barnen känner dem inte överhuvudtaget, har bara setts ett par gånger. Häri ligger en stor del av min sorg. Jag kan inte fatta att de (mormor och morfar) inte vill träffa sina barnbarn, bara för att det kräver att de är nyktra! Som om det vore en så stor uppoffring att hålla upp den lilla stunden? Alltid ska vi komma hem till dem , alla våra inbjudningar slutar med att de ringer sig sjuka. Vi åker iofs aldrig till dem heller eftersom jag vet att de är onyktra när vi kommer, även om kl så är 10 på förmiddagen.
Son - jag håller med i allt du säger och tror att jag gör "rätt" för det mesta. Det enda jag undrar över varför jag aldrig blir av med denna satans ångest? Hur länge ska ska deras missbruk vara mitt ok? Jag känner energin rinna ur mig, tröttheten kommer krypande (men man kan inte sova) och en allt annat än glad sinnesstämning biter sig fast. Jag vill ju så gärna bli fri från detta - men hur fanken kommer man dit? Terapi var inte min grej, jag blev bara fattigare på kuppen...
Önskar er alla allt gott! -
Anonym (Maskrosbarnet) skrev 2011-01-06 19:47:06 följande:Jag har aldrig tyckt min pappa är en idiot eller liknande. Tvärtom, som jag sagt i tråden, är han en mycket trevlig och intelligent man när han är nykter, Problemet är att när han är full är han stenkorkad, dryg och självisk. hans omdöme försvinner, han har lämnat min ensam flera dygn som barn osv. Han går från att vara en smart människa till en totalt inkompetent varelse. Jag vet att han har försökt sluta flera gånger, men det har aldrig hållt. Jag är säker på att han hade önskat sig ett annat liv, men det är detta han har och han ser nog inget sätt att förändra det på.
Att man riktar ilskan fel har du både rätt och fel i. Det finns säkert inte alltid rätt hjälp tillgänglig för alla. DÄREMOT- man har alltid ett val. Du har ett val att skita i supen och hantera din ångest på vilket annat sätt som helst. Jag tycker inte ett barn någonsin förtjänar att utsättas för det ett barn till en alkis utsätts för och i slutändan är det alkisens val och alkisens ansvar. När han valde att lämna mig helt ensam i en lägenhet i 3 dygn för att bege sig ut och supa, vem ska jag då klandra om inte honom? På de 40 år han missbrukar är det inte många gånger han sökt hjälp och man får ta lite ansvar själv också.
Vad jag gör för att förändra samhället? Det lilla jag kan, jag röstar på de som vill ha en välutbyggt välfärd. Jag har utbildat mig inom socialt arbete för att kunna hjälpa andra. Jag skänker en slant till mannen på gatan, och sådana små saker. Man kan inte ensam förändra världen.
Vad jag gör bättre än de jag skuldbelägger? I mitt fall är dessa mina föräldrar. Jag gör mitt föräldrajobb fan så mycket bättre på precis ALLA plan. Nummer ett: jag övergav inte henne som spädis. Nummer två: jag super inte framför henne. Nummer tre: jag engagerar mig i hennes liv, ser henne, ger henne min tid och ger henne chansen att leva upp i en någorlunda förutsägbar tillvaro.
Vad gör DU för att förändra? -
Vad är det för hjälp du sökt och hur villig är du att ta emot hjälp? Jag frågar eftersom min egen erfarenhet är att andra inte förstår, alla ser ner på en och tycker man får skylla sej själv, men man måste kapitulera själv, starta om sej från början. Man måste släppa på egenviljan.
Jag har oxå ett missbruk bakom mej men det har jag lämnat och lever nu helt nyktert och drogfritt. Jag började missbruka för att överleva. Jag orkade inte leva men vågade inte ta livet av mej så drogerna höll mej vid liv helt enkelt. Sjukt låter det men så var det.
Jag ser pappa med andra ögon idag än vad jag gjorde innan jag missbrukat. Innan trodde jag att jag hade del i att han missbrukade, men jag vet att det INTE är mitt fel över huvudtaget och det är INTE mitt ansvar att hjälpa honom. Den dagen han ber mej om hjälp kan jag köra honom till torken eller bahandling eller vad det nu är för hjälp. Men jag vet att han inte vill. När mamma dog förlorade han livsgnistan och det har han själv sagt flera gånger till mej.
Jag tycker inte synd om mej själv, jag sätter mej inte högre än pappa MEN jag respekterar honom INTE när han dricker! Respekt kräver respekt och jag förstår inte hur det kan ligga på mej att hjälpa pappa och hur menar du att jag bidrar till pappas isolering och hjälplöshet? VARFÖR ska jag jaga honom när han är aktiv på alkohol och droger? Han ber mej ständigt dra åt helvete, kallar mej hora, fitta, jävel och annat "trevligt" och han skriker efter mej på stan, ringer mej full på nätterna, hotar mej, skämmer ut mej på stan när jag jobbar (som personlig assistent) etc etc.. Så varför skulle jag ha skyldighet att finnas för honom i detta läge? Han gör ett fullt medvetet val när han börjar dricka. Han ringer ibland för att säga förlåt eller skylla på att han var full och tycker att oavsett vad han har gjort ska det vara ur världen. Dömmande idiotförklaringar förtjänar han faktiskt ibland, han har inte rätt att såra mej sådär! Han kontaktar alltid mej, jag kontaktar inte honom när han är aktiv. Att söka källan till de verkliga problemen är det bara en person som kan göra. Och det är missbrukaren själv.
För du menar väl inte att det är ditt barns uppgift att när det blivit vuxet ska söka källan till dina problem som fick dej att börja missbruka? Det är BARA DITT ansvar att ta tag i DITT liv, INTE ditt barn ansvar! Kanske sitter ditt barn med samma erfarenhet som vi när det blivit stort. Jag känner stor sorg över att ha fårr vara min pappas förälder sedan jag varit liten, för det är jag som fått ta hand om honom alltför många gånger. Jag gick miste om stor del av min barndom. Det skyller jag på mina föräldrar och med all rätta! Dom stal den från mej! Min pappa är inte hjälplös ett jävla skit. Han är 59 år, sjukpensionär, har lägenhet och pension varje månad. VAR skulle han vara hjälplös? Sina känslor får han faktiskt ta hand om själv för det är när känslorna spökar man drar igång.
Jag önskar av hela mitt hjärta att du får hjälp med ditt mående och att du klarar sluta med alkoholen och inte börjar med någonting annat. Och jag önskar att ditt barn inte får samma upplevelser som vi har fått. -
Oj, alla han lägga en massa inlägg när jag skrev, hängde inte riktigt med :)
"Idioten", När du lärt dej hantera ångesten och vågar känna så kommer du må mycket bättre jag lovar! Jag va iväg ca 6 månader, jag skrek, lipade, isolerade mej, hade utbrott, hade mardrömmar, myrkrypningar, sov konstant eller ingenting alls. Dessa 6 månader som båda va fruktansvärda och fantastiska är ingenting när jag blickar tillbaka hur jag hade det och hur jag har det nu. Jag hade min stora son hos sin pappa då, det känndes förjävligt att han inte kunde vara hos mej (han bodde hos sin far när jag missbrukade) men vi har en otroligt fin kontakt idag.
Jag tror att det enda som blir "BRA" när man druckit är att man känner mindre, man glömmer må dåligt. Det är då man känner sej bra.
Jag förstår inte vad du menade med hjälp, har du sökt hjälp eller väntar du på att hjälpen ska komma? ring missbruksenheten på socialen, de kan hjälpa dej!
LYCKA TILL! -
HÄRLIGT!!! Är glad för eran skull =)Anonym (Maskrosbarnet) skrev 2011-01-10 12:18:43 följande:Idag känns det bra i hjärtat
Bestämde igår med pappa att jag och dottern skulle komma över på fika. Och gissa min förvåning när han idag har ringt mig halva förmiddagen för att kolla så vi verkligen kommer, spiknykter och hade storstädat för vår skull. Dagar som denna får man suga åt sig lite extra av så man kommer ihåg att han faktiskt älskar oss även när han inte klarar av att hantera sitt liv. -
jag väntar oxå, fast på pappa. bara det att när han väl är nykter ringer han alltid min syster och sällan att han hör av sej till mej utan att jag får ta första steget. undrar om det är för att jag kanske är så mycket starkare i mej själv än vad min syster är? jag blir lika ledsen varje gång. det är åt skogen att vara 28 år och "äldst" i släkten. jaja, jag får försöka vara en toppenförälder till mina barn iaf :) har haft 2 skitdagar rent ut sagt, hoppas morgondagen blir bra :)
hade varit så mycket lättare att träffa alla i tråden live, och ha som ett anhörigmöte istället. det tar ju så väldigt mycket längre tid att skriva än prata :)
må gott alla :) -
-
hoppsan, kikade in senaste inläggen med iphonen och råkade somna, det är inte första gången jag lyckas skicka tomma inlägg med den! =)
hoppas alla har det bra, det är roligt att det hittar hit nya hela tiden :) hoppas det är liv i tråden länge för den behövs =)
ikväll är jag jätteirriterad. jag känner många både i missbruket och de som tagit sej ur och anhöriga och "vanliga" som inte kan fatta att man KAN missbruka. jag är så arg på en barndomsvän som missbrukar livet och sej själv värre än drogerna. jag tycker inte ens om personen längre men har henne som vän på fejjan och där skryter hon om hur hon parkerat bilen i ett träd och bildelar låg utspridda och hon klarade sej som tur var.. sen läste jag hennes skryt på en kompis status/kommentar om hennes blankslitna däck och tunga gas.. jag blir så förbannad!
jag blir oxå arg på människor, både som missbrukar/missbrukat och som inte har problematiken som säger att jag (läs anhöriga) är så duktiga på att dömma en missbrukare. jag är duktig på det, men bara på att dömma min pappa och det finns det naturliga skäl till. jag fick inte vara barn när jag skulle vara det för jag fick ta hand om mina syskon och mina föräldrar så många gånger. jag tycker jag har rätt att kräkas galla över mina päron ibland, och även soc som visste om allt och HADE befogenhet att göra någonting åt saken men faktiskt INTE gjorde någonting mer än hotade!
jag lärde mej något genom mitt eget missbruk och jag har lärt mej någonting genom min utbildning. och det är att det är ALDRIG den enskilde personens fel att det gått käpprätt åt helvete. det är inte bara pappas fel att han är missbrukare. sammhället har oxå ett ansvar och sammhället blundar alltför ofta. tyvärr är det så.
det är inte bara missbrukare, kriminella och många fler "grupper" där samhället faktiskt kunde förhindrat så otroligt mycket. mitt missbruk startade i en depression. jag fick efter ett självmordsförsök massa piller av psyk, och jag emnar massor!! sen fick jag ha en kontakt i veckan men såklart jag slutade gå på de mötena när kontaktpersonen förklarade hur dum jag var som inte tog hand om min son och ryckte upp mej! HERREGUD! så säger man inte! så jag åt mina piller och bra dagar hoppade jag över för att ta mer de dåliga dagarna och det funkade ju bra.. tills jag blev av med sjukskrivningen och inte fick pengar. men jag fick inte från soc heller och den onda cirkeln blev ondare och jag fick snart elen avstängd. då gjorde jag ett källarbryt och stal värmeljus. för att få lite ljus och värme. och eftersom jag inte hade pengar och inte mat och soc tyckte jag skulle klara mej på pengarna jag inte hade ett par veckor till fick jag ordna mat oxå. (många affärer kastar riktig mat) och snart var jag vräkt. förstår ni hur fort detta gick? nu med facit i hand och efter över 5år som ren och med ordnat liv så kan jag se vilken liten insatts som hade behövts för att undvika detta. (jag blev hemlös och missbrukade kraftigt, min son bodde helt hos sin far då). när det var som värst innan jag började missbruka ville jag träffa min psykolog, men det sades att jag inte mådde bra nog att träffa henne, jag la korten på bordet för soc men de vände mej ryggen och tyckte jag skulle förutsett att jag skulle bli av med sjukskrivningen och sparat pengar, jag bad om hjälp, jag berättade att allt går åt helvete. men fick ingen hjälp. klart jag hade ett eget ansvar men när jag inte ens får ett lillfinger utsträckt efter mej så är det inte bara att rycka upp sej. jag vet att det finns en bakomliggande orsak till alla missbruk. jag tror inte på att man föds som missbrukare. men alla har ett ansvar gentemot varande att behandla varandra med respekt och ta hand om varandra. jag menar inte att man ska ge sej ut och bjuda in missbrukare på middag, men har man någon i sin närhet är det helt klart värt att lägga lite extra tid där och se om man kan göra någonting. kanske förmedla en kontakt till psykolog eller sjukhus eller vad det nu kan vara.
hoppas den som orkar läsa detta förstår vad jag menar och vart jag vill komma, det bara snurrar i mitt huvud.
när jag tänker på min barndom känner jag mej som en riktig stålunge som klarade allt, ta hand om hela familjen, samtidigt som jag va så liten så liten.. idag känner jag mej likadan. jag har en mur runt mej som jag fått av mina föräldrar. men jag vill inte ha den. muren stänger ute, eller inne (har inte kommit på vilket) mins känslor från min barndom och mina känslor idag som rör min egen familj. jag kan bli så jävla avundsjuk på min sambo. han har ett syskon, underbara föräldra som båda har jobb, bor i hus, har ny fin bil, stuga på öland, jobbar och sparar och köper det dom vill ha. jag har en dement mormor (iaf på g), en aktiv missbrukande pappa, en bror (vita fåret i vår familja med många svarta får), och en syster med halvdan kontakt. jag är fortfarande förälder till min syster, snart även till mormor och pappa har jag ingen kontakt med när han är aktiv. vart ska jag vända mej med allt som "vanligt" folk frågar sina föräldrar om? mins svärföräldrar ska ju inte behöva ta den rollen, även om svärmor får göra det ibland när det blir för mycket och jag bara vill skrika och gråta över barnen. i detta ligger min sorg. jag känner att jag har ingen på det sättet, på ett föräldrasätt och därför dömmer jag min pappa hur mycket jag vill. det finns minst en bakomliggande orsak till hans missbruk men det ska inte jag behöva tycka synd om honom för för resten av mitt liv. det han har stulit från mej och utsatt mej för är ingenting emot det dömmande jag har haft mot honom. jag pepprar honom aldrig med mina åsikter om hans val. vill inte lägga hans nyktra perioder på att bråka utan hag berättar vad han sagt och gjort, han skämms och ber om ursäkt och lovar för femtioelfte gången att det inte ska upprepas och så är vi vänner.. igen..
jag skulle nog kunna sitta här och skriva hela natten. det bubblar ur mej. och detta bara för några ynka kommentarer om att man inte ska döma missbrukare, ju förr de dör desto bättre, och så har vi fått en damsugare. kommentarerna har gnagt i mej länge, de kommer från en "kompis" (snart fd kompis) och dessa kommentarer släpper inte greppet om mej.
sen är det första gången en damsugare har fått mej att gråta. vi har 4 pälsdjur och jag är allergisk mot just pälsdjur. men det är hanterbart om jag städar ofta så gissa paniken när damsugaren dog. och endast 190kr finns på mitt konto till den 20e. det va inte därför jag grät! mej, det var för att svärmor åkte och köpte oss en ny damsugare som VI fick på HENNES 50-ÅRSDAG!! och hur fan ska jag hantera det? jag blev så ställd!! vi fick den i fredags, idag ringde jag och sa tack!!! det kopplade inte i fredags när vi fick den, jag tappade fullkomligt hakan! jag är inte van vid sådant här och kommer förmodligen inte bli det heller. de är inte superrika men har så de klarar sej (och oss). mina föräldrar hade aldrig gjort detta (tror jag) men jag kommer heller aldrig få veta. jag får så fina presenter när jag fyller år och på julafton, min pappa ringde varken på jul eller min födelsedag eller barnens födelsedagar och det är nästan standard. att ständigt bli vänligt bemött och omhändertagen är fan ingen självklarhet och det är svårt att hantera tycker jag. lika svårt är det att hantera när svärfar eller min sambo blir irriterade. då går jag sönder innombords, jag blir skiträdd! rädd för att få skit, att inte kunna svara, att inte kunna göra allt bra, samtidigt vill jag bara fly.
nu har jag skrivit hur mycket som hellst, kanske skulle börja blogga istället =) haha
men jag är glad över damsugaren iaf. och jag är lyckligt lottad som har så fina svärföräldrar och att hela sambons familj har tagit sej an både mej och min förstfödde som så som dom gjort och det görs ingen skillnad på mina barn från deras sida. det är härligt :) -
alltså, många gånger känner jag det inte som om jag har haft det så tufft när jag var liten men jag kännde ju heller inte till någonting annat. när jag berättar om min barndom får jag höra på andras reaktioner att det nog va tufft ändå. jag såg bara alkoholmissbruket, det förekom inga droger eller verktyg hemma vad jag såg. och vi hade ju bra perioder med när båda mina föräldrar var nyktra, en gång i flera år. och mamma drack inte varje gång när pappa var aktiv. det va lite mer som ett lotteri i vilka perioder hon gjorde honom sällskap.
ni andra anhöriga, hur har ni tagit "skada" som påverkar er idag? jag har mitt jag skrev om i inlägget ovanför, om någon orkar läsa =) -
Igår fyllde min pappa 60 år. Tänk så gammal han börjar bli! Och tänk att han väljer att kasta bort tiden på flaskan istället för att spendera lite tid med oss :( Jag ringde honom och sa grattis eftersom min syster sagt att läget va lungt men tro fasen att han hunnit börja fira. Men jag skulle iaf inte dra åt helvete denna gången, han berättade stolt hur han slagit ner någon som försökte sno hans jägermeister och ambulanser och poliser hade kommit. FY FAN säger jag bara! Jävla gubbe!!
De senaste dagarna har jag kännt mycket sorg över familjen jag inte har. Det har kännts ganska tungt :(
Men igår sprang jag iaf av en slunp på en lapp om ANHÖRIGMÖTEN!! Trodde inte dessa fanns! Så blir jag inte inringd på jobb på torsdag ska jag på möte kl 18! Hoppas jag är fri då för ett möte har jag velat gå på länge! -
Jag vet inte vad jag ska säga, vill bara ge dej en stor kram!!Anonym (ångest) skrev 2011-01-23 20:17:10 följande:Hej!
Här är en till som sällar sig till skaran av missbrukande föräldrar. För mig har det dock endast varit min pappa. Här är min historia i bitar, så mycket jag minns.
Mina föräldrar separerade när jag var 3 år. Min pappa kom aldrig när han sa att han skulle. Han kunde komma helt andra dagar istället. Han gifte om sig och för mig är det då hans missbruk startade, eller det är från den tiden jag minns i alla fall. Det var ALLTID vilda fester på helgerna när jag var där. Jag och plastbrorsan blev satta framför nån film på övervåningen med godis och chips för att hålla oss undan. Det uppstod OFTA bråk med misshandel mellan min pappa och hans fru. Detta ledde till att pappa drog full iväg med mig i bilen till nån suparkompis och lämnade mig där med dennes barn medans de gick ut och söp eller så hamnade vi på nåt hotell. En gång la han sig i min säng och förde in sin penis mellan mina lår. Detta har jag kommit ihåg för bara några år sen.
Senare skaffade min pappa och hans fru ett sommarställe. Pappa har alltid haft en svaghet för motorfordon av alla dess slag. Han hade allt, motorcyklar, skotrar, bilar. Han körde dess även fast han var full. Detta var enormt jobbigt för mig och jag gömde undan alla nycklar jag kunde varje helg jag var där. Bråken fortsatte! Misshandeln fortsatte och jag hällde ut sprit i den mån jag kunde men det var dunkar som hägrade. Och fanns det inte hemma gick de över till grannarna som hade.
Semestrarna med pappa spårade alltid ut med massor av sprit och bråk. Tom hunden rymde en gång när vi var ute och campade.
Jag levde med ständig ångest varje gång jag var hos pappa. Hur skulle jag skydda?
Pappa har dock alltid skött sitt jobb och det är nog inte många som anat hur det ligger till.
Min pappa och hans fru skildes i alla fall i min sena tonår men alkoholkonsumtionen har fortsatt.
Får fortfarande ångest varje gång jag ska spendera mer än några timmar med min pappa. Jag firar inga jular med honom och undviker alla andra storhelger och sånt. De gånger när vi bott hos honom har jag enorm ångest hela tiden.
Jag har man och 2 barn, snart 3, och jag skulle aldrig någonsin kunna lämna dom till honom för barnvakt. Vill inte bo där med barnen heller. Sist vi gjorde det undrade han varför min stora tjej inte ville krama honom. Det kan jag svara på: Hon märkte att han inte var sig själv. Vet precis hur hon kände det. Jag kommer alltid undvika att bo där.
Fick en depression 2006 och i samband med den kom massor med minnen från min barndom upp men jag tror det finns mer där inne som jag gömt undan. Har funderat på att gå till en psykolog enbart för att reda upp min barndom.
Mitt liv idag består av grav övervikt, beroende på mitt mående, ångest och återkommande depressioner. Är dock lyckligt gift med barn och det är tack vare dom som jag orkar lev och vill leva.
Ja det finns så mycket att berätta, dethär är bara ett axplock!
Skönt med ett sånthär forum! -
Min mellanson är 3,5 år och vet inte om att morfar är "sjuk". Jag har nämnt det men inte vidareutvecklat det, finner ingan annledning att traggla på om det till barnen. Däremot vet de två äldsta (10 år och 3,5 år) att morfar bor långt från oss (4 mil åt "rätt" håll) och de vet att när de ser honom på stan så får de inte springa fram till honom utan att fråga mej först. Sitter han i parken är han alltid full.. Går han på stan kan vi se på gångstilen i vilket skicka han är. Stora killen vet sedan några år tillbaka att morfar dricker och inte alltid blir rolig och snäll och han vet att det är en sjukdom som gör att morfar inte kan sluta dricka. Så "enkelt" va det men jag tar inte upp det med dom utan det är när de frågar efter morfar.