Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Är nu vuxen och min far har ett allvarligt alkohol problem och har haft en lång lång tid.

Min lösning på problemet fast jag jobbar med just missbrukare och behandling är att endast erbjuda pappa min hjälp, förklara att jag vet att han är alkoholist och att han aldrig kommer kunna lura mig, men att jag finns där när han är redo att erkänna sitt missbruk.

Så har det inte alltid varit, jag har försökt att prata med honom bussat polisen på honom när han kör aspackad, pratat med hans bröder (tyvärr lika alkoholiserade) pratat med hans fru försökt på alla sätt men utan effekt..

Jag tvingar mig inte på honom längre eller försöker få honom att inse sitt missbruk för jag har egna problem samt andra att ta hand om, framför allt mitt barn. Så jag kan inte lägga ner den enorma tid o kraft det tar att hjälpa en anhörig att få bukt med sitt missbruk när han inte själv inser sitt eget missbruk. Detta är inte ego det är bara realistiskt.

Jag tar inget skit heller utan är ärlig om han tex ringer upp mig packad, säger jag att han ej är välkommen att ringa när han är full och att han vet var jag står men att jag älskar honom.

I slutändan är det inte vårt problem att våra föräldrar missbrukar detta har tagit tillräckligt på oss genom åren. Min pappa är en vuxen människa och vill han supa ihjäl sig är det hans val.

Jag ska aldrig göra samma misstag med min dotter hon ska inte behöva uppleva en full pappa eller ens en småberusad pappa, barn i huset lika med ingen alkohol alls punkt.

/Fd missbrukare och son till en missbrukande förälder.

 

Barn kan inte ta ansvar för sina missbrukande föräldrar. Vill de supa ihjäl sig är de deras sak som nära anhörig är det nästan omöjlig att hjälpa en närstående om man inte är många som kan gå ihop.

Det är bara vänta, säga sanningen inte gå på när de försöker prata bort sina problem eller ringer fulla. 
Vara så rak man bara kan säga, snälla pappa/mamma jag vill inte att du ringer när du är full ring när du är nykter och säg till om du behöver hjälp så ska jag försöka hjälpa dig med ditt missbruk så du får möjlighet att sluta.

Inga björntjänster som att laga mat, fixa räkningar mm mm utan istället direkt hjälp att sluta med sitt missbruk dvs ringa till landstinget, fixa tid på torken och andra direkta åtgärder.
Det är omöjligt att hjälpa någon som inte erkänner sitt missbruk.

Som barn till en missbrukare är man inte tvungen att hjälpa alls  även om man själv är vuxen.

Jag försöker leva efter dessa regler, som jag i mitt jobb försöker få barn till missbrukare att förstå och upprepar 100 ggr att det inte är deras fel att föräldern missbrukar. Jobbar dock inte med missbruksvård längre utan jobbar med sociala frågor.

När det kommer till min pappa gör jag precis samma sak som jag propagerar mot, tröstar hjälper till med praktiska saker låtsas inte om hans alkoholproblem så han inte ska känna sig obekväm. Detta är så fel det förstärker bara missbrukarens missbruk och försvårar någon slags insikt. Man blir medberoende.

Nu har jag dock satt ner foten och vill han träffa sitt barn barn får han bli nykter först. Jag pratar bara med honom när han är nykter och jag påminner ibland att jag finns där när han vill erkänna sitt missbruk o ha hjälp. 

Lycka till alla med missbrukande föräldrar, det är inte vårat fel och de får leva sina liv vi behöver inte ha ständig sorg för att de valt sin väg. 

Sunt förnuft, föräldrar ska ta hand om sina barn, ge dem en trygg uppväxt på alla sätt detta kan visserligen vara svårt och tufft men det är aldrig barnens skyldighet att ta hand om sina missbrukande föräldrar.

Den enda som kan lösa situationen är den som missbrukar, givetvis behöver denna person hjälp men inte på bekostnad på barnen, dessutom är det aldrig bra att direkt hjälpa en nära anhörig med missbruk det uppstår så lätt medberoende situationer och de skadar mer än de gör nytta.

Givetvis ska man visa sitt stöd men på rätt sätt att vara konsekvent och ärlig samt se till att den som missbrukar inte kan fortsätta utan att de blir konsekvenser i hans/hennes liv. Är man flera som kan hjälpa till och dela på bördan samt få till ett möte med den som missbrukar för att försöka få denna att förstå kan de vara lättare och funka.

Regeln är dock:
"Jag umgås gärna med dig när du är nykter, jag älskar dig men inte din sjukdom och jag orkar faktiskt inte umgås, prata med dig när du är full/påtänd vill du ha hjälp säg till så kör jag dig till avgiftningen eller ringer beroendecentrum och fixar en tid om du vill kan jag följa med som moraliskt stöd"

Mer än så ska man inte göra, inte städa, tycka synd om, fixa räkningar, låtsas som ingenting mm, sådana handlingar styrker bara den missbrukande i att det är ok att missbruka han/hon får ju hjälp och kan fortsätta missbruka.

"Idioten" De vi gör bättre är att vi är nyktra tar ansvar för våra handlingar och oss själva och våra barn det är mer än du gör.
MEN alla begår misstag och man bör förlåta, alkoholism är en sjukdom men den enda som kan hjälpa dig är du själv. Att du begått fel och varit extremt självisk är en sak i det förflutna men du får inte tycka synd om dig själv och försök släpa all ditt självförakt ägna alla tid o kraft åt att bli ren/nykter men det är inte andras ansvar att ta hand om dig! Det måste du göra själv.
Ring till nån du älskar barn, fru, syster, bror säg förlåt men du ska ta tag i allt nu, kan han hon hjälpa dig att få en tid på beroendecentrum och kanske följa med och hålla handen. Du mår bättre, den du älskar mår bättre då de känner att du börjar ta ansvar och att han/hon kan hjälpa till på ett konkret sätt.

Lycka till "Idioten" och tänk på att alla är vi idioter ibland men vi ska aldrig skylla på andra även om de skulle vara sant så hjälper det inte, det stjälper bara en själv att älta och vara bitter är inte bra.
 

Ångesten blir man inte riktigt av med, men ställer man upp regler för hur man ska bete sig mot sin missbrukande förälder och håller sig till dessa brukar en del av ångesten släppa efter ett tag.

Mina råd ovan i tidigare svar är bra men inte alltid lätta att följa jag har inte alltid lyckats men nu har jag bestämt mig, levt efter mina egna råd (tillslut) och häromdagen tog min pappa kontakt och erkände sitt missbruk om än bara till hälften. Han har aldrig erkänt ett fel i sitt liv så detta är ett stort steg.

Jag har förklarat situationen och han förstår och ska försöka att styra sig och fixa till allt.

Trots detta så ringde han aspackad igen och tyckte synd om sig själv han är ju så sjuk och ensam och behöver spriten eftersom vi barn aldrig hälsar på. Jag är van, för 1 år sedan hade jag satt mig att gråta men jag sa tydligt att det är hans eget fel eller rättare sagt spritens fel och jag finns där när han vill ha hjälp. Det kändes bra.

Jag hoppas han ringer eller kommer förbi för att prata, nykter.

Jag jobbar som polis och är enormt ofta i spända familjesituationer och andra spända situationer. i 9 fall av 10 hade jag inte behövts om bara en komponent i situationen togs bort gissa vilken komponent? 
Just det spriten/drogen. 

Till er drabbade "barn" det är inte erat fel kan aldrig vara erat fel.

Till alla missbrukande föräldrar det är erat fel, ni gör alla illa när ni missbrukar inte minst er själva. Lägg dock detta med skuld åt sidan. Alla kan göra fel val ibland det krävs mod att bryta och erkänna sina fel samt att lägga dem bakom sig.

God fortsättning på de nya året.