Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Fantastiskt initiativ till en välbehövd tråd!

Jag är också vuxet barn till missbrukare. Idag är jag 36 år gammal, gift och har fyra barn. Har letat runt en del efter någon stödgrupp att gå till, men hittar bara Al-anons grupper (som jag av olika skäl inte tror passar mig). Jag har dessutom gått i terapi i 1 ½ år för att reda upp mitt förflutna, men lyckades dansa runt gröten utan att ta tag i den och blev inte klokare (eller lyckligare) av det. Bara fattigare...

Min historia. Uppvuxen i (till ytan) Svensson-hem, med gifta föräldrar. Ensam, inga syskon. Har knappt några minnen av nyktra föräldrar. Det första som skedde efter jobbet - öppna en öl, ta en "virre". Helgmornarna började allt innan lunch. Så länga jag kan minnas har jag tjatat och skällt, bönat och bett att de inte ska dricka, att de ska inse att de har problem. Har pratat med släkten och mötts av oförståelse (eller snarare ovilja att hjälpa mig). Fick barn ung och hoppades länge att mina föräldrar skulle sluta dricka, om inget annat så för att jag inte ville att de skulle träffa barnbarnen när de drack. Ingen lycka - bara mindre kontakt.

Jag har idag knappt någon kontakt med dem. Har sagt att de inte får ringa om de druckit, vilket de skiter i. Vilket gör att jag mår skit i flera dar efteråt. Å så ringer de och beklagar sig om sin skröpliga hälsa som ju är HELT beroende av att de dricker. Jag SPYR! Jag önskar idag att de ska dö så att jag kan få glömma allt skit och bara minnas de fina stunderna (några finns det nog). Min bitterhet når inga gränser när det gäller dem, sorgen över att blir bortvald till förmån för alkohol är monumental.

Känner igen mig i det flera skrivit ovan, kontrollbehovet. Om någon bestämmer något ska det hållas annars blir jag orimligt besviken. Tar så fruktansvärt hårt på det som jag ser som svek. Känner att en del av mitt hjärta förvandlats till sten och har många gånger önskat att jag får dö. Är så glad åt min familj som håller mig ovan ytan.

och angående julen - de lovade såklart att komma nyktra (vilket ju är omöjligt), så de ringde naturligtvis på julaftonsmorgon och sa att de var sjuka. INGEN blev förvånad, men min avsky växte ett snäpp till.

Trött på att må såhär, men finner stor styrka i att inte vara ensam.
KRAMAR J

Glömde säga att jag tycker att ni andra som skrivit i tråden är fantastiska - starka! Önskar alla välgång och lycka.

Messed up: Jag har en 14-årig dotter med adhd. Hon är fantastiskt snäll och rar, glad och vacker. Har aldrig varit särskilt utåtagerande (i skolan!) som många killar med samma diagnos blir. Men däremot ofokuserad, glömsk, rastlös, "överreagerar" med alla känslor (såväl glädje som ilska), lite atonal (dvs, inget tydligt känslospektra i rösten, lätt att missförstå som ointresserad eller dryg), gillar inte böcker, svårt för ords innebörd mm. Min uppfattning är också att tjejers/kvinnors adhd kan skilja sig mycket från killars/mäns ofta mer synliga, märkbara adhd. Så jag hoppas du får komma till din utredning snart, det finns ju hjälp att få!

Efter att ha läst alla inlägg i tråden har jag en fråga. Jag är själv så vansinnigt bitter över mina föräldrars kärlek till alkohol att den (bitterheten) liksom förtär mig. Jag vacklar mellan en önskan om att de ska dö och låta mig sörja allt som varit och kunde varit och ett fruktansvärt dåligt samvete för att jag inte hjälper dem. Jag vet att bekanta och släktngar till mig och mina föräldrar tycker att jag är en "bitch" som bara skäller och vänder dem ryggen istället för att stötta. Min föräldrar är också väldigt martyrliknande och kan säga saker som att "ja du vill ju inte ha med oss att göra" osv. Jag slits mellan önskan att få lämna allt bakom mig och släppa detta JÄVLA ANKARE och en önskan att kunna få in dem på rätt spår. Jag är 36 år gammal och ligger i perioder vaken hela nätter med ångest över mina föräldrar! Det är ju fan i mig inte klokt! Hur känner ni andra? Fler än jag som önskat livet ur sina föräldrar? Eller dras med ångesten över att vara en dålig dotter?

Kram

Hej alla,
jag noterar att det är ed del i tråden som är öppna med att de har eget missbruk bakom sig. Själv fick jag barn så tidigt så jag hann nog aldrig hamna i riskzonen för detta (var 19 år då min dotter föddes). Istället har mitt förhållande till alkohol (och andra beroendeskapande medel såsom nikotin, koffein mm) snarast gått åt andra hållet. Jag kan dricka en öl, eller ta ett glas vin, men jag hatar att bli full. Att tappa kontrollen. Jag har dessutom ett väldigt kluvet förhållningssätt till min mans drickande (som nog är att betrakta som ganska återhållet och i vart fall väldigt normalt). Jag HATAR fulla människor, jag får krypningar i kroppen av att gå på krogen eller vara på stan en sen helgkväll. Mina barn har aldrig sett och kommer aldrig att få se mig berusad. Jag har en benhård hållning vad gäller alkohol och mina tonåringar vet att jag aldrig kommer köpa ut en droppe åt dem, eller bjuda på alkohol hemma. Kort sagt är jag rädd att min rigida hållning ska skapa nåt slags antibeteende hos dem (alltså att alkohol blir superspännande)! Men hitintills är det lugnt (de är 16 & 14).

Vill också förtydliga lite avseende att jag skrav att jag bara vill att mina föräldrar ska dö - jag önskar ju givetvis också att de ska nyktra till och hålla sig där! Jag har bara gett upp hoppet. Därför känner jag ganska ofta att det vore skönt om de försvann så att jag kan få komma ihåg de bra stunderna också (de är så överskuggade just nu).

Allt gott!

En fråga till: har ni diskuterat era föräldrars drickande/beroende med era (förutsatt att ni har några förstås) barn? Jag har inte gjort det. De äldsta är så stora nu så de förstår själva, men kan fortfarande komma och fråga varför vi aldrig träffar mormor och morfar, varför de alltid är sjuka när de sagt att de ska komma osv. Jag har så svårt att formulera mig, är rätt att bitterheten ska rinna ur mig som ur en öppen kran och jag vill inte förstöra deras bild av dem. De minsta barnen känner dem inte överhuvudtaget, har bara setts ett par gånger. Häri ligger en stor del av min sorg. Jag kan inte fatta att de (mormor och morfar) inte vill träffa sina barnbarn, bara för att det kräver att de är nyktra! Som om det vore en så stor uppoffring att hålla upp den lilla stunden? Alltid ska vi komma hem till dem , alla våra inbjudningar slutar med att de ringer sig sjuka. Vi åker iofs aldrig till dem heller eftersom jag vet att de är onyktra när vi kommer, även om kl så är 10 på förmiddagen.

Son - jag håller med i allt du säger och tror att jag gör "rätt" för det mesta. Det enda jag undrar över varför jag aldrig blir av med denna satans ångest? Hur länge ska ska deras missbruk vara mitt ok? Jag känner energin rinna ur mig, tröttheten kommer krypande (men man kan inte sova) och en allt annat än glad sinnesstämning biter sig fast. Jag vill ju så gärna bli fri från detta - men hur fanken kommer man dit? Terapi var inte min grej, jag blev bara fattigare på kuppen...

Önskar er alla allt gott!

Jag drar mig i det yttersta för att ringa mina päron. Jag vet att om klockan är efter 10 så är det för sent. Men å andra sidan så är varje gång man ringer och de inte är packade en bra sak! Tänk så sorgligt att man ska behöva känna så, det är så tragiskt att bli glad för att pappa inte är full klockan 10 på förmiddagen. Jag blir så avundsjuk när jag hör andra berätta om sina föräldrar som är ute och reser, eller bara gör vanliga saker. Bryr sig om barnbarnen, är barnvakt nångång då och då. Jag är ensambarn, så jag har inga syskon som kan vara ställföreträdande släkt heller. Dessutom är min skam över "familjehemligheten" så stor att jag inte berättat för mina vänner, även om de allra flesta nog förstått ändå. Jag har min fina familj, med min man och mina barn, men ändå känner jag mig så förtvivlat ensam. Börjar allvarligt överväga anhörigmöten ändå, men orkar inte med för mycket tjafs om "högre makter". Tur i alltihopa att den här tråden finns att hitta likar och få skriva av sig. Tack därför till alla som orkar läsa! Trevlig helg till er alla