Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Härligt med en tråd där man kan ventilera sig utan att få hårda ord mot sig. :)
Jag har en mamma som är/var tablettmissbrukare och alkholist.
Jag har tre äldre syskon och sen två yngre syskon.
Min mamma började med tabletter väldigt tidigt enligt min mormor och hon tog dessutom tabletter, drack treo på morgonen osv när hon väntade mig och mina två småsyskon.
Tiden gick och när jag blev 12 så skildes min mamma och pappa pga att min mamma kunde försvinna en hel helg och "umgås" med andra män och så gjorde hon jämt att vi bråkade med grannar och blev vräkta.
När dom skildes så började mamma sova i köket, mot spisen, soffan. Det enda hon gjorde var att dricka kaffe, röka cigg och läsa hemmets tidning. Det var ofta vi försökte få henne och sova i sin säng men hon vägrade och oftast så somnade hon på köksstolen med tidningen i pannan.
Nu var det jag, mina två småsyskon och min storesyster som bodde hemma.
Sen så började vi hitta tablettaskar, ardinex(starkt smärtstillande) och då bestämde min storesyster att vi skulle konftontera våran mamma och det var nog ett av dom hemska minnen jag vill glömma. Hon fick mig att gråta och hon fick det till mitt fel, att hon tog tabletter. Jag började gråta och min syster blev rasande( hon är 3 år äldre än mig) och vi gick därifrån och låste in oss på rummet och grät.
När barnbidraget var slut( kunde ta slut på 3 dagar) så försvann mamma mitt i natten, lämnade en lapp som vi såg på morgonen om att hon fick ont i magen så hon var tvungen och läggas in på sjukhus. Hon kunde lämna oss utan mat och pengar i 2 veckor. Hon hade det bra hon, mat på sjukan, smärtstillande på sjukan..
Jag gav ofta den sista maten till mina småsyskon, brödkanter, flingor utan mjölk m.m. Dom sov ofta i min säng där jag läste sagor för dom. När jag blev 13 började jag dricka som fan, helger, vardagar. Struntade i skolan.. Började bo hos pappa på helgerna och då började jag med hästar.
Så höll de på tills jag blev 16, då drack jag för ofta, nästan med samma människor, rasister. Hade en nära tjejkompis som drog in mig i deras "värld!" Slutade med att jag blev våldtagen 2 ggner under beloppet av 6 månader. Hade då en kille som var klottrare och höll på med boffning o sådär, kan tillägga att ja aldrig prövat droger. Jag slutade ha kontakt med min tjejkompis och deras gäng när jag började gymnasiet, IV.
Mådde så mycket bättre, kände en viss tomhet men. Jag började umgås med en gammal tjejkompis från typ 4an. Vi gick i samma klass. Jag började sporta varje dag. Min mamma var fortfarande som hon var när hon och pappa skilde sig. Min tjejkompis var lite av en "arablover" om man kan säga så med lite humor, hon fick mig att inse att ALLA människor är lika mycket värda och att andra kulturer är intressanta. Jag fick veta att min pojkvän sedan två år tillbaka vart otrogen mot mig 2 dagar innan vår två årsdag.. Jag blev fort tillsammans med en kille från irak, vi blev väldigt tajta, jag bodde nästan hos honom och precis innan jag och han blev tillsammans så blev vi vräkta från radhuset vi bodde i så min storesyster hamnade hos sin pappa(vi har olika pappor), sen så hamnade jag och mina två småsyskon i en 1a bredvid våran mormor med min mamma. Där var det samma skit.
På min 17årsda så var min tjejkompis hemma hos oss i våran 1a och hon skulle sova över där med så på natten vaknade hon och skulle på toa och då hänger min mamma nästan helt utanför fönstret. Min tjejkompis blir väldigt rädd och väcker mig och jag försökte få in henne och förklara att hon håller på och ramlar ut.
Vi blir vräkta strax efter min födelsedag och jag plus mina två småsyskon flyttar till pappa och min mamma blir hemlös. Hon bodde hos mormor sa hon. Men min pojkvän från irak bodde i samma område som min mormor så jag hade kontakt med mamma ibland. En dag så frågar hon mig om hon kunde få sova hos mig och min pojkvän, självklart sa min pojkvän ja, det jobbiga var att han, ja och hans kompis bodde i en 1a men vi fixade de iaf. Den dagen mötte jag henne vid ett cafe vid st görans sjukhus och hon ursäktade sig och gick på toa sen när hon kom tillbaka efter 15 min så var hon helt konstig. Jag fick nästan bära henne till tunnelbanan och vidare in till centralen där min pojkvän och hans kompis hämtade upp oss, min mamma somnade i bilen och vi fick typ bära upp henne till lägenheten.
Dagen efter så var hon helt pigg och allert. Hon skulle åka och jobba med mormor. Mormor hämtade upp henne och jag kollade ut igenom fönstret och grät. Jag undrade när allt skulle ändras, min mamma var ju bara runt 45.
När det började bli kväll så ringer min mormors kompis som jag har hjälpt en gång och säger att jag måste hitta en annan sovplats åt min mamma för hon är rädd för mamma. Min mamma hade tydligen kissat på sig, gått och flyttat runt i den gamla kvinnans lägenhet. Fortfarande i samma område så gick de snabbt och ta sig dit. Jag satt med min mamma bredvid mig och jag fick ingen kontakt med henne, hon bara låg med huvudet på bordet. Jag ringde min bror, min pappa, min syster, min mormor. Alla var upptagna eller borta.. Jag började få panik för jag visste att de va nåt fel med min mamma. Min äldsta bror ringde upp mig och sa att jag skulle gå ut med henne (han bodde i samma kommun så han kom snabbt till oss) och sa att vi skulle köra henne till beroendemottagningen på st göran( om ja minns rätt, blandar jämt i hop st sjukhusen). Han kom och vi åkte dit, kommer ihåg att min mamma inte hade nån jacka och bara skakade så jag gav henne min. När vi kommer fram så lägger hon huvudet i mitt knä och somnar. Min bror tittar då på mig och ser helt förkrossad ut, han säger att han önskar av hela sitt hjärta att jag inte skulle varit med om det här.
Dom lägger mamma på en bår, jag pussar henne och dom kör bort henne. Vi kommer in till läkaren och pratar, sen så åker ja och min bror hem. Fick den mest kärleksfulla kramen jag någonsin fått den kvällen.
Dagen efter ringer sjukhuset till min bror och berättar att vi just hade räddat livet på våran mamma. Hon försökte ta livet av sig. Oftast tog hon 50-60 tabletter om dagen men nu hade hon tryckt i sig närmare 500 tabletter. Dom fick magpumpa henne. Skulle hon vart ensam någon timma till så skulle hon dött.
Efter det så hamnade hon på psyket, sen ett hem i tumba där vi fick sitta och titta på henne. Jag började gråta och min storesyster och våra bröder var så arga, våran mamma fick inte krama oss då för hon skulle få se vad hon gjort mot oss.
Efter det så flyttade hon till en snubbe ute på landet och började dricka. den här tiden hade jag knappt någon kontakt med henne, jag var då fortfarande tsm med min irakiska kille som misshandlade mig psykist och fysiskt, till slut tog jag mig ur de, efter lite mer än 2 år. Min mamma lämnade den här mannen. Nu så hamnade hon på behandlingshem mitt ute i ingenstans(både för alkoholen och tabletter) men ganska nära oss, vi åkte och besökte henne några gånger. sen när hon kom ut så hittade hon en annan som slog henne och var nära på att döda henne, mannen fick fängelse och min mamma hittade en ny som hon gifte sig med. Jag och mina syskon bodde fortfarande hos våran pappa.
Jag flyttade till en egen lägenhet i samma område som min pappa och småsyskon.
Min mamma flyttade ihop med den här mannen som hon gift sig med och har ett förflutet med heroin/amfettamin om ja inte minns fel och dom drack väldigt mycket.
Jag blev gravid med min dotter och besökte mamma en gång i veckan typ och då såg jag öppna halvdruckna starköl mitt på blanka dan. Det gjorde så ont i mitt hjärta så när jag var i vecka 16 typ så slutade jag ha kontakt med henne. Kände då ett enormt tomrum då jag inte hade någon och prata om min graviditet med utan fick ringa min pappa om jag fick nån liten blödning eller ont. Kan säga att jag varit tillsammans med min nuvarande i ungefär 6 mån då jag blev gravid. Men iaf, när jag födde min dotter så skickade jag en bild på henne till min mamma och berättade att vi mådde bra och då började vi ha smskontakt och teleonkontakt men hon träffade aldrig min dotter. När min dotter var 6 mån så satt min mamma på samma behandlingshem mitt ute i ingenstans så jag kom dit med min dotter och småsyskon och överraskade henne. Hon kom ut och hennes man åkte in i fängelse i gbg. Min mamma var då hemlös igen och min syster ringde polisen och då hämtade dom min mamma och satte henne under lvm lagen(rätta mig om ja har fel) och hon fick sitta på ett hem, inlåst i örebro. Nu den 26 december fick hon komma ut och hon låter mycket bättre och vet att hon gjort fel och erkänner sina misstag. Hon bor nu hos sin man i gbg, på hans behandlingshem, sen ska dom börja flytta in i ett hus dom hyr långt från sthlm, långt från sina pundarkompisar.. Så jag hoppas av hela mitt hjärta att dom lyckas.
Men mitt hjärta går sönder varje gång jag träffar min mamma för hon är inte den jag växte upp med längre. Hon är inte den som fixade allt på julen, lagade så god mat.. Min mamma är inte min mamma längre. Hon är en helt annan person nu. :( min dotter har träffat henne en gång och det kommer nog inte vara många gånger till som dom träffas. Och det svider verkligen.
Men något som hjälpte mig i dessa svåra tider var att när jag började gymnasiet så kom det en kille som pratade om tablettmissbruk, hans mamma hade det. Det var tvåorna som fick den föreläsningen men lärarna visste hur jag hade det hemma så dom lät mig vara med på den.
Jag är så oerhört glad att så fina underbara människor har hjälpt mig bara igenom att le och lyssna, det är det som fått mig att kämpa, att inte ge upp eller ta livet av mig för det var en tid då jag skar mig väldigt illa. :(
Idag så har jag en terrorist på 1½ år och vi bor tsm med pappan och har det jättebra. När lillan blir lite äldre ska jag börja kolla runt hur man börjar åka runt och prata om tablettmissbruk och vara kontaktperson för folk som behöver lite extra stöd. 
 Träffar mina syskon så ofta vi kan. Kan säga att mina syskon klarat sig otroligt bra. Äldsta brorsan pluggar till socionom, andra brorsan är advokat, storesyster är gift och har snart 3 barn, lillesyrran är klar med plugget om 1 år och lillebrorsan börjar gymnasiet efter sommaren.
Puuh, skönt som faen och skriva av sig, lite tårar blev det men det är bra att inte glömma.
Förlåt om de blev liite långt.

Håller med dig. Ärr har man ju fått men man klarar sig bättre än många andra.
Jag tror man blir starkare på nåt helt annat sätt än dom som inte har missbrukarföräldrar.

Ursch, skrev en lång rad här innan om mitt liv..
Skrev att min mamma suttit under LVM lagen i örebro under 6 månader, hon kom ut nu i december.
Det tog två månader (vad jag vet) innan hon föll dit igen..
Min lillesyster ringde henne och då var hon dyngrak. Nu har jag gett upp hoppet om att få tillbaka min mamma, ha en framtida normal mormor till mitt barn.
Hon har sumpat allt, sina barn och sina barnbarn.. Hur kan man ens göra såhär mot sina barn? Betyder vi så sjukt lite?
Hon kommer inom en snar framtid att dö precis som sin egna pappa. Han hittades i sin lägenhet, dött pga sin alkolism.
Känner mig så sjukt besviken och arg på henne. Hon har låtit oss gått igenom så mycket skit och jobbiga perioder och hon kan inte ens försöka komma ur sitt missbruk, hålla sig ren för att få en normal framtid..
Kan dom inte se hur mycket dom sårar oss?
Vet inte vad jag ska göra för henne mera. Vi har prövat allt och nu när hon varit inlagd 6 månader o att inte ens de funkar så funkar nog inget..
Ursch för såna här människor.

Förlåt för väääääldigt sent svar. har knappt vart inne.
Min syster ringde kommunen som min mamma bodde i och dom tog in henne direkt. vet inte riktigt hur allt gick till detaljerat.
Hoppas det går bra för din mamma! Påminn henne ofta om vad hon vinner på om hon blir av med skiten.

Ursch måste skriva av mig ännu en gång..
Min mamma kom ut från sin LVM i december om ja inte minns fel, minnet e inte som det en ggn varit.
Och hon flyttade till gbg, till sin man som satt i fängelse/behandlingshem och sen slutade det med att han misshandlade min mamma så illa så hon bröt alla revben, ena benet och ena armen.. :( Hon låg på sjukhus/behandlingshem några veckor och vi fick inte tag i henne. Nu e hon hemma i sthlm, hos sin mans mamma, han sitter i fängelset. Några av mina syskon träffade henne på morsdag, jag fick inte veta nåt.
Och då sitter hon och säger att hon drack så fort hon kom ut från LVM och att hon aldrig kommer sluta dricka och att hon tar misshandeln som en anledning till o dricka. Hon är mycket medveten om allt men väljer ändå den där skiten.
Hon kommer inte lämna sin man heller..
Jag blir så jävla arg ! Jag har fått gått igenom helvete rent ut sagt pga henne. Jag har räddat hennes liv, mått så dåligt, tagit hand om henne, oroat mig och var bara barnet då! Det här är så hon tackar mig??
Hon har vart nära döden 2 ggner nu och hon fortsätter be om att dö verkar det som.
Det är så jävla sorgligt och veta att jag har accepterat att hon kommer dö inom en snar framtid. Så har jag känt sen jag var 14 år gammal. Det här är inte rättvist. Jag har bara lust och klappa till henne på käften och be henne vakna upp. Hon fick ett till barnbarn för en vecka sen så nu har hon 3 underbara barnbarn men inte fan bryr hon sig! Jag vill inte ge upp min mamma men snart är det dags att bara vänta tills man får besöka henne på kyrkogården. Känns så äckligt och känna så men på ett sätt skulle de va skönt för då slipper man oroa sig för att nåt ska hända henne. Känns som att mitt hjärta går sönder när jag tänker på henne. saknar henne så mycket men jag vet att jag aldrig kommer få tillbaka min riktiga mamma, den där människan som finns nu är inte min mamma, inte samma varma person som höll om mig när jag var ledsen..

Det är riktigt svårt och höra sin föräldre säga så.
Jag tycker att öppen avdelning e skit verkligen, hur många procent är starka nog och klara av att dricka självmant, man har inte den diceplinen när man försöker sluta med nåt man e beroende av, bara riktigt starka människor klarar det.
Tycker du ska försöka få in henne på en stängd avdelning så hon får hjälp med terapi och samtal. Det fick min mamma och inse lite mer om vad hon gör mot andra och bli lite mer klar i skallen.
Min mamma gick på öppen mottagning och hon sket fullkomligt i den till slut, gick dit 1-2 ggner för att få pengar av soc..

Det är tyvärr bara dom som kan bestämma om dom vill sluta eller inte.. Hur mycket man än vill tvinga dom så går det inte.. :(
Känns så sjukt orättvist!
Tänker på dig.

Jag är faktiskt inte rädd för jag vet att jag aldrig skulle tillåta mig dricka så mycket. men när jag var mycket yngre så hade jag problem med alkoholen men då hade min mamma bara problem med tabletterna. Hon drack ett glas vin till maten ibland när hon o pappa va gifta. Men nu när jag har barn så dricker jag inte alls ofta, jag kan ta ett glas vin tsm med hennes pappa ibland när dottern sover.
Men därimot är jag riktigt rädd ang min lillesyster. Våran morfar dog i alkholism och nu har mamma problem med det, df finns de ju större chans att vi blir lättare beroende av det. Våran mamma tog dessutom tabletter när hon väntade oss. Men min lillesyster drack varje helg, fre o lör samt ibland på veckan när hon gick i skolan, nu e de sommarlov och de vänder sig i magen på mig, dricker minst 2-3 öl om dagen och super sig skit full varje helg och ibland på vardagar.. min pappa blundar för det men jag e på henne som fan och försöker få henne att förstå att hon kan få riktiga problem om hon inte lugnar ner sig.. hennes svar på de.. "man börjar faktiskt dricka mycket när man fyllt 18.." Suck, naiva snorungar säger ja bara..

Men jag förstår din rädsla faktiskt. Jag tar te x aldrig tabletter, om jag får migrän okej men aldrig när ja har ont eller sådär. Jag är livrädd för att fastna för tabletter.
Jag försöker nu bli av med mitt colaberoende och bara det är hur svårt som helst..

Känner igen det där med ångest och kontrollbehov.. Vart jag än har jobbat så har jag alltid gjort allt så noga jag kunnat och får panik om jag vet att jag gjort nåt fel.. 
Även i stallet när jag var mindre kunde jag mocka i 3 timmar för att få bort allt, till slut sa min låssasmamma att jag måste sluta göra så..
Ursch vad man är förstörd igentligen utan att man riktigt vet om det..  

Det var ett tag sen man var inne här..
Fyllde år förra veckan. Min mamma ringde faktiskt och gratta mig, första gången jag pratar med henne på väldigt länge. Var på väg till dagis med dottern också så det var lite jobbigt och sen gick man och tänkte på allt hon sa hela dagen så det förstörde lite min födelsedag.
Fick dessutom veta att enda anledningen till att hon kom ihåg min födelsedag var för att någon påminde henne.. :(
Jag frågade om hon skulle skilja sig med sin man som misshandlade sönder henne och tydligen kommer han ut i november och hon hade inte ens tänkt tanken.. Hon ville dessutom träffas och jag vet inte om jag vill. En del av mig vill för jag vill ta vara på tiden hon har kvar men samtidigt vill jag inte må skit och oroa mig för henne om jag träffar henne. Dessutom har hon hepatit a,b och c om jag inte minns fel och vill verkligen inte att min dotter ska bli smittad, min mamma kommer ju pussa på henne och sådär. :(
Jag blir så arg.
Hade en riktigt skit födelsedag dessutom, inga kom förutom min pappa och småsyskon men dom var där 30 min och jag hade stressat med att köpa fika och tårta. Knappt någon hörde av sig och gratta mig. Min pojkvän kom inte ens.. 

Här om dagen så satt jag hos min pappa för jag skulle låna hans skrivare och jag kollade upp ett psykmottagning i närheten av mig. Min tjejkompis går hos en psykolog och kom med rådet att jag skulle pröva på det för det har hjälpt henne massor. Jag hittade ett telefon nummer till en psykolog och jag slog nummret minst 10 gånger. Jag klarade inte av att ringa.. Varför? jo för att jag är rädd att dom ska tycka att jag inte klarar av att vara mamma och ta ifrån mig min dotter.. Jag får massa nojjiga tankar om att dom ska ta allt som betyder från mig.. Jag har ju ingen som backar upp mig om att jag är en bra mamma eller så. Jag själv vet ju att jag är en bra mamma men.. Ursch vad jag mådde dåligt då. Tack mamma..