Inlägg från: Anonym (småland) |Visa alla inlägg
  • Anonym (småland)

    Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

    Hej!

    Vet inte var jag ska börja. 37 år, sambo och med ett barn. Växte upp med en underbar pappa och en mindre trevlig mamma. Förstod inte förrän i vuxen ålder att hon haft alkoholproblem hela mitt liv. Hon har ju alltdi skött sitt jobb och inte druckit varje dag. Minns att jag kunde hitta vinflaskor under hennes säng, vara fundsam om man kunde ta hem en kompis efter skolan eftersom mamma ibland kunde ha ett sådant fruktansvärt humör, undrade om hon någonsin skulle vakna igen då hon "sov" så hårt i soffan... Ja, sådant som ett barn inte ska uppleva helt enkelt.

    Tyvärr gick min pappa bort hastigt för 6 år sedan, vilket inte gjorde saken bättre för mamma. Hon började dricka mer och mer, blev derpimerad och till slut gick det så långt att hon inte kom upp ur sängen. Fick hjälp på psyk med mediciner för depressionen, men nämnde såklart inget om sitt missbruk. Hon förnekar det för alla, inklusive sig själv.

    Skulle fira jul med henne i onsdags, men när jag och min bror kom dit (samt min dotter) så öppnade hon inte. Brorsan hade nyckel så vi gick in. Hittade henne aspackad i sängen. Väckte liv i henne, men nejdå- hon hade inte druckit. Hata mig då, blev svaret när jag frågade varför hon gjorde så när hon visste att vi skulle komma. Självömkan till tusen. Jag gick ut och hällde ut det sista vinet i köket. Tror hon att vi är dumma i huvudet?!?! Jag ställde julklapparna i hallen och sedan gick vi. Har inte hört av henne sedan dess.

    Vi har konfronterat henne flera gånger, men hon blir alltid aggressiv och förnekar allt. Tycker vi är dåliga barn typ. Stackars oss som har en så dålig mor etc etc... Någon ställde frågan om man önskat livet ur en förälder. Ja, många gånger har jag önskat att det varit hon och inte min pappa som dött. Samtidigt skäms jag...


    Tack för att den här tråden finns för just nu känns det riktigt jobbigt.

  • Anonym (småland)
    Anonym (messed up!) skrev 2011-01-03 23:15:18 följande:
    förstår så väl vad ni menar, hur de känns, har väldigt liknande upplevelser och situationer, med min mamma. Denna självömkan, negativitet, fyfaan varför fattar dem inte
    ??????? Gråter

    ska få hjälp nu att komma igång med anhörig-möten. Hoppas de kan ge nånting så de blir lite lättare att leva..

    Är de nån mer här som gått på¨såna?
    om inte kanske ni ska prova det..
    Nej, har inte gått på sådana. Känns som om jag på något sätt först vill få mamma att inse sina problem. Hon fattar ju inte... Men, det kanske hon aldrig gör. Känns som om jag inte fick upp ögonen själv för hennes periodiska missbruk förrän då pappa dog så det är ganska nytt för mig. I början fattade man ju inte. Nog för att hon drack, men pappa hade ju just dött... Men, så har det fortsatt samt att jag har tänkt tillbaka på min barndom och insett att hon troligtvis haft problem hela sitt liv (eller mitt iaf).

    Kanske ska kolla upp om det finns några sådana möten i min lilla stad.
  • Anonym (småland)
    Anonym (Maskrosbarnet) skrev 2011-01-10 12:18:43 följande:
    Idag känns det bra i hjärtat Bestämde igår med pappa att jag och dottern skulle komma över på fika. Och gissa min förvåning när han idag har ringt mig halva förmiddagen för att kolla så vi verkligen kommer, spiknykter och hade storstädat för vår skull. Dagar som denna får man suga åt sig lite extra av så man kommer ihåg att han faktiskt älskar oss även när han inte klarar av att hantera sitt liv.
    Härligt! Jag väntar fortfarande på att min mamma ska höra av sig efter att vi var hos henne i mellandagarna och hon låg däckad i sängen... Både vill och inte vill att hon ska höra av sig. Hon är säkert skitsur för att vi inte hört av oss, vilka "dåliga" barn vi är som inte ringer och frågar hur det är med henne... Blir fortfarande fly förbannad när jag tänker på det Skrikandes
  • Anonym (småland)
    Anonym (Storasyster) skrev 2011-01-14 23:02:18 följande:
    Heej... kan jag hoppa in? Är 38 år och har tre barn. Trodde jag var färdig med min pappas drickande, kommit förbi det, skiter i det, tar det med ro, accepterar det och att han inte vill ändra på något, men! Fan, jag  blir så arg på honom. Blir som en tonåring igen när jag ser honom påverkad. Klarar inte av det!
    Ändå, jag ska inte klaga, har nog haft det bättre än de flesta "alkoholistbarn". Min pappa har alltid skött sitt jobb osv, hans missbruk var av typen smyg. Men det innebar att han inte var en närvarande pappa, aldrig ställde upp, alltid förstörde jular och andra högtider, alltid var retlig och aggressiv m. m. För min skull är det försent, men jag hade önskat honom en bättre ålderdom, några bra år innan han blir gammal, med en bra relation till mina barn, och framför allt, jag önskar min mamma en bättre tillvaro än den hon har nu, nämligen att leva med en manipulativ och otrevlig skåpsupare.
    Samma här, min mamma söp också i smyg och i perioder. Märkte inte av det varje dag under min uppväxt. Men, precis som du beskriver så blev hon så retlig och förstörde de flesta julaftonar när vi var ensamma familjen. Så trist. Jag önskar att hon slutar tycka så synd om sig själv och börja inse fakta. Hon förnekar det djupt. Har inte pratat med henne sedan jag hittade henne däckad i sin säng för 2 veckor sedan. Hon tycker förmodligen fruktansvärt synd om sig själv att jag och min bror inte har hört av oss. Men, den här gången tänker jag faktiskt inte göra det!
  • Anonym (småland)

    Min mamma har alltid skåpsupit, men det blev värre sedan min pappa dog. Förstår att man behöver något att "trösta" sig med i början men nu är det 7 år sedan han dog och missbruket är värre än någonsin.
    Det finns annan hjälp att få, men vad gör man när man inte vill eller förnekar att ett missbruk öht existerar? Och varför detta "tycka synd om mig" syndrom? När jag konfronterade mamma senast var hennes svar bara: Hata mig då.
    Givetvis hatar jag inte henne, men vill hon inte ta emot någon hjälp kan jag inget mer göra. Jag vägrar ha med henne att göra när hon är aspackad och otrevlig, varför ska jag (och i förlängningen mina barn) ta emot sådan skit? Vad har vi gjort? Jag har jättetrevligt med min mamma när hon är nykter och trivs väldigt bra i hennes sällskap då. Skulle inget hellre än att hjälpa henne, men så länge hon inte vill går det inte och jag vägrar vara medmissbrukare.

  • Anonym (småland)

    Idioten (utan citationstecken):
    Men allvarligt- hur kan du försvara ett sådant förhållande som de flesta av oss här inne har till våra föräldrar? Förstår du inte att det ytterligare skuldbelägger oss?

  • Anonym (småland)
    Anonym (Sanna) skrev 2011-01-23 00:28:09 följande:

    Härligt med en tråd där man kan ventilera sig utan att få hårda ord mot sig. :)
    Jag har en mamma som är/var tablettmissbrukare och alkholist.
    Jag har tre äldre syskon och sen två yngre syskon.
    Min mamma började med tabletter väldigt tidigt enligt min mormor och hon tog dessutom tabletter, drack treo på morgonen osv när hon väntade mig och mina två småsyskon.
    Tiden gick och när jag blev 12 så skildes min mamma och pappa pga att min mamma kunde försvinna en hel helg och "umgås" med andra män och så gjorde hon jämt att vi bråkade med grannar och blev vräkta.
    När dom skildes så började mamma sova i köket, mot spisen, soffan. Det enda hon gjorde var att dricka kaffe, röka cigg och läsa hemmets tidning. Det var ofta vi försökte få henne och sova i sin säng men hon vägrade och oftast så somnade hon på köksstolen med tidningen i pannan.
    Nu var det jag, mina två småsyskon och min storesyster som bodde hemma.
    Sen så började vi hitta tablettaskar, ardinex(starkt smärtstillande) och då bestämde min storesyster att vi skulle konftontera våran mamma och det var nog ett av dom hemska minnen jag vill glömma. Hon fick mig att gråta och hon fick det till mitt fel, att hon tog tabletter. Jag började gråta och min syster blev rasande( hon är 3 år äldre än mig) och vi gick därifrån och låste in oss på rummet och grät.
    När barnbidraget var slut( kunde ta slut på 3 dagar) så försvann mamma mitt i natten, lämnade en lapp som vi såg på morgonen om att hon fick ont i magen så hon var tvungen och läggas in på sjukhus. Hon kunde lämna oss utan mat och pengar i 2 veckor. Hon hade det bra hon, mat på sjukan, smärtstillande på sjukan..
    Jag gav ofta den sista maten till mina småsyskon, brödkanter, flingor utan mjölk m.m. Dom sov ofta i min säng där jag läste sagor för dom. När jag blev 13 började jag dricka som fan, helger, vardagar. Struntade i skolan.. Började bo hos pappa på helgerna och då började jag med hästar.
    Så höll de på tills jag blev 16, då drack jag för ofta, nästan med samma människor, rasister. Hade en nära tjejkompis som drog in mig i deras "värld!" Slutade med att jag blev våldtagen 2 ggner under beloppet av 6 månader. Hade då en kille som var klottrare och höll på med boffning o sådär, kan tillägga att ja aldrig prövat droger. Jag slutade ha kontakt med min tjejkompis och deras gäng när jag började gymnasiet, IV.
    Mådde så mycket bättre, kände en viss tomhet men. Jag började umgås med en gammal tjejkompis från typ 4an. Vi gick i samma klass. Jag började sporta varje dag. Min mamma var fortfarande som hon var när hon och pappa skilde sig. Min tjejkompis var lite av en "arablover" om man kan säga så med lite humor, hon fick mig att inse att ALLA människor är lika mycket värda och att andra kulturer är intressanta. Jag fick veta att min pojkvän sedan två år tillbaka vart otrogen mot mig 2 dagar innan vår två årsdag.. Jag blev fort tillsammans med en kille från irak, vi blev väldigt tajta, jag bodde nästan hos honom och precis innan jag och han blev tillsammans så blev vi vräkta från radhuset vi bodde i så min storesyster hamnade hos sin pappa(vi har olika pappor), sen så hamnade jag och mina två småsyskon i en 1a bredvid våran mormor med min mamma. Där var det samma skit.
    På min 17årsda så var min tjejkompis hemma hos oss i våran 1a och hon skulle sova över där med så på natten vaknade hon och skulle på toa och då hänger min mamma nästan helt utanför fönstret. Min tjejkompis blir väldigt rädd och väcker mig och jag försökte få in henne och förklara att hon håller på och ramlar ut.
    Vi blir vräkta strax efter min födelsedag och jag plus mina två småsyskon flyttar till pappa och min mamma blir hemlös. Hon bodde hos mormor sa hon. Men min pojkvän från irak bodde i samma område som min mormor så jag hade kontakt med mamma ibland. En dag så frågar hon mig om hon kunde få sova hos mig och min pojkvän, självklart sa min pojkvän ja, det jobbiga var att han, ja och hans kompis bodde i en 1a men vi fixade de iaf. Den dagen mötte jag henne vid ett cafe vid st görans sjukhus och hon ursäktade sig och gick på toa sen när hon kom tillbaka efter 15 min så var hon helt konstig. Jag fick nästan bära henne till tunnelbanan och vidare in till centralen där min pojkvän och hans kompis hämtade upp oss, min mamma somnade i bilen och vi fick typ bära upp henne till lägenheten.
    Dagen efter så var hon helt pigg och allert. Hon skulle åka och jobba med mormor. Mormor hämtade upp henne och jag kollade ut igenom fönstret och grät. Jag undrade när allt skulle ändras, min mamma var ju bara runt 45.
    När det började bli kväll så ringer min mormors kompis som jag har hjälpt en gång och säger att jag måste hitta en annan sovplats åt min mamma för hon är rädd för mamma. Min mamma hade tydligen kissat på sig, gått och flyttat runt i den gamla kvinnans lägenhet. Fortfarande i samma område så gick de snabbt och ta sig dit. Jag satt med min mamma bredvid mig och jag fick ingen kontakt med henne, hon bara låg med huvudet på bordet. Jag ringde min bror, min pappa, min syster, min mormor. Alla var upptagna eller borta.. Jag började få panik för jag visste att de va nåt fel med min mamma. Min äldsta bror ringde upp mig och sa att jag skulle gå ut med henne (han bodde i samma kommun så han kom snabbt till oss) och sa att vi skulle köra henne till beroendemottagningen på st göran( om ja minns rätt, blandar jämt i hop st sjukhusen). Han kom och vi åkte dit, kommer ihåg att min mamma inte hade nån jacka och bara skakade så jag gav henne min. När vi kommer fram så lägger hon huvudet i mitt knä och somnar. Min bror tittar då på mig och ser helt förkrossad ut, han säger att han önskar av hela sitt hjärta att jag inte skulle varit med om det här.
    Dom lägger mamma på en bår, jag pussar henne och dom kör bort henne. Vi kommer in till läkaren och pratar, sen så åker ja och min bror hem. Fick den mest kärleksfulla kramen jag någonsin fått den kvällen.
    Dagen efter ringer sjukhuset till min bror och berättar att vi just hade räddat livet på våran mamma. Hon försökte ta livet av sig. Oftast tog hon 50-60 tabletter om dagen men nu hade hon tryckt i sig närmare 500 tabletter. Dom fick magpumpa henne. Skulle hon vart ensam någon timma till så skulle hon dött.
    Efter det så hamnade hon på psyket, sen ett hem i tumba där vi fick sitta och titta på henne. Jag började gråta och min storesyster och våra bröder var så arga, våran mamma fick inte krama oss då för hon skulle få se vad hon gjort mot oss.
    Efter det så flyttade hon till en snubbe ute på landet och började dricka. den här tiden hade jag knappt någon kontakt med henne, jag var då fortfarande tsm med min irakiska kille som misshandlade mig psykist och fysiskt, till slut tog jag mig ur de, efter lite mer än 2 år. Min mamma lämnade den här mannen. Nu så hamnade hon på behandlingshem mitt ute i ingenstans(både för alkoholen och tabletter) men ganska nära oss, vi åkte och besökte henne några gånger. sen när hon kom ut så hittade hon en annan som slog henne och var nära på att döda henne, mannen fick fängelse och min mamma hittade en ny som hon gifte sig med. Jag och mina syskon bodde fortfarande hos våran pappa.
    Jag flyttade till en egen lägenhet i samma område som min pappa och småsyskon.
    Min mamma flyttade ihop med den här mannen som hon gift sig med och har ett förflutet med heroin/amfettamin om ja inte minns fel och dom drack väldigt mycket.
    Jag blev gravid med min dotter och besökte mamma en gång i veckan typ och då såg jag öppna halvdruckna starköl mitt på blanka dan. Det gjorde så ont i mitt hjärta så när jag var i vecka 16 typ så slutade jag ha kontakt med henne. Kände då ett enormt tomrum då jag inte hade någon och prata om min graviditet med utan fick ringa min pappa om jag fick nån liten blödning eller ont. Kan säga att jag varit tillsammans med min nuvarande i ungefär 6 mån då jag blev gravid. Men iaf, när jag födde min dotter så skickade jag en bild på henne till min mamma och berättade att vi mådde bra och då började vi ha smskontakt och teleonkontakt men hon träffade aldrig min dotter. När min dotter var 6 mån så satt min mamma på samma behandlingshem mitt ute i ingenstans så jag kom dit med min dotter och småsyskon och överraskade henne. Hon kom ut och hennes man åkte in i fängelse i gbg. Min mamma var då hemlös igen och min syster ringde polisen och då hämtade dom min mamma och satte henne under lvm lagen(rätta mig om ja har fel) och hon fick sitta på ett hem, inlåst i örebro. Nu den 26 december fick hon komma ut och hon låter mycket bättre och vet att hon gjort fel och erkänner sina misstag. Hon bor nu hos sin man i gbg, på hans behandlingshem, sen ska dom börja flytta in i ett hus dom hyr långt från sthlm, långt från sina pundarkompisar.. Så jag hoppas av hela mitt hjärta att dom lyckas.
    Men mitt hjärta går sönder varje gång jag träffar min mamma för hon är inte den jag växte upp med längre. Hon är inte den som fixade allt på julen, lagade så god mat.. Min mamma är inte min mamma längre. Hon är en helt annan person nu. :( min dotter har träffat henne en gång och det kommer nog inte vara många gånger till som dom träffas. Och det svider verkligen.
    Men något som hjälpte mig i dessa svåra tider var att när jag började gymnasiet så kom det en kille som pratade om tablettmissbruk, hans mamma hade det. Det var tvåorna som fick den föreläsningen men lärarna visste hur jag hade det hemma så dom lät mig vara med på den.
    Jag är så oerhört glad att så fina underbara människor har hjälpt mig bara igenom att le och lyssna, det är det som fått mig att kämpa, att inte ge upp eller ta livet av mig för det var en tid då jag skar mig väldigt illa. :(
    Idag så har jag en terrorist på 1½ år och vi bor tsm med pappan och har det jättebra. När lillan blir lite äldre ska jag börja kolla runt hur man börjar åka runt och prata om tablettmissbruk och vara kontaktperson för folk som behöver lite extra stöd. 
     Träffar mina syskon så ofta vi kan. Kan säga att mina syskon klarat sig otroligt bra. Äldsta brorsan pluggar till socionom, andra brorsan är advokat, storesyster är gift och har snart 3 barn, lillesyrran är klar med plugget om 1 år och lillebrorsan börjar gymnasiet efter sommaren.
    Puuh, skönt som faen och skriva av sig, lite tårar blev det men det är bra att inte glömma.
    Förlåt om de blev liite långt.


    Ja, vad ska man säga. Det är ibland helt otroligt att vi inte blir mer skadade än vi är. Kram till dig!
  • Anonym (småland)
    Anonym (Sanna) skrev 2011-03-04 00:34:51 följande:
    Ursch, skrev en lång rad här innan om mitt liv..
    Skrev att min mamma suttit under LVM lagen i örebro under 6 månader, hon kom ut nu i december.
    Det tog två månader (vad jag vet) innan hon föll dit igen..
    Min lillesyster ringde henne och då var hon dyngrak. Nu har jag gett upp hoppet om att få tillbaka min mamma, ha en framtida normal mormor till mitt barn.
    Hon har sumpat allt, sina barn och sina barnbarn.. Hur kan man ens göra såhär mot sina barn? Betyder vi så sjukt lite?
    Hon kommer inom en snar framtid att dö precis som sin egna pappa. Han hittades i sin lägenhet, dött pga sin alkolism.
    Känner mig så sjukt besviken och arg på henne. Hon har låtit oss gått igenom så mycket skit och jobbiga perioder och hon kan inte ens försöka komma ur sitt missbruk, hålla sig ren för att få en normal framtid..
    Kan dom inte se hur mycket dom sårar oss?
    Vet inte vad jag ska göra för henne mera. Vi har prövat allt och nu när hon varit inlagd 6 månader o att inte ens de funkar så funkar nog inget..
    Ursch för såna här människor.
    Styrkekramar Hjärta
Svar på tråden Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare