Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare
Jag har sneglat på den här tråden men inte läst allas inlägg. Nu skriver jag.
Det är lätt för mig att tycka att eftersom jag inte förlorat förståndet och alla andras historier verkar så mycket värre så kanske det inte var så jävligt ändå att växa upp med mina föräldrar. Men är det något man inte ska jämföra, så är det väl just dessa historier.
Min pappa har gått bort för drygt 3 år sedan i vad som i media brukar heta "en familjetragedi". Mamma, som jag inte hade kontakt med under flera år innan pappas bortgång, valde att flytta till min stad när hon blev änka. Hon super. Hon har blivit mormor och super. Jag kunde bli så himla ledsen över att hon inte kan vara nykter för min skull. Jag är ju hennes barn. Men nu är jag mer ledsen över att jag inte kan ge min son en vanlig, nykter mormor. Och att hon ljuger. Att hon säger att hon inte druckit på si och så länge. Vi ses och så luktar hon gammalt surt bag in box vin. Jag har sagt upp kontakten många gånger, men när hon slutat dricka har vi återupptagit kontakten. Hon faller alltid tillbaka och ljuger om det. Och när hon ljuger täker jag alltid att är det så att jag är dum i huvudet? Inbillar jag mig att hon luktar alkohol nu? Överreagerar jag? ALLA i vår omgivning är så förlåtande och det får mig att känna mig som jävulen självt som inte har förståelse och tålamod. Men hon är en sån energitjuv att jag inte står ut. Jag kan inte dalta med henne och försöka få henne att må bra när jag samtidigt ska vara glad och klok och en bra mamma till min son.
Jag känner mig ständigt ilsken när jag tänker på min mamma och DET om något slukar energi. Men jag vill inte förlåta henne. Jag vet inte hur jag ska bete mig för att må så bra det går.