Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Jag har tänkt på en sak. Det är ofta att en person mår dåligt som gör att man går in i ett missbruk för att kunna må bra igen genom drogen. Det är logiskt att man vill må bra. Det enda som skiljer en vuxen ansvarsfull förälder och en vuxen egoistisk förälder är att den ene väljer att söka sund hjälp i form av alla proffs som finns i den svenska vården, av goda vänner eller privat vård. Egoistiskt är att välja en drog som man vet leder till beroende och djävulskap i längden. Jag har själv mått pyton i vissa stunder, men jag valde den rätta vägen till att fixa det (psykolog, kurator osv). Jag fick bära skammen som det ibland innebär att gå till psykolog och vara "psykiskt sjuk" (depression). Det gjorde jag gärna istället för att supa ner mig inom de fyra väggarna hemma!! Det är så jävla fegt att göra det när man har ett barn att ta ansvar för. Det är nämligen barnet som får betala priset för förälderns missbruk och oförmåga att vara förälder fullt ut. Problemet med missbruk och för den delen även psykisk sjukdom är att det ofta är förknippat med skam. Det är väldigt kontraproduktivt att skämmas. Jag har skämts något oerhört för min mamma. Det hjälpte varken mig eller henne. Jag har även skämts för att jag har haft en depression, vilket inte heller gjorde något bättre. Jag lyssnade på Katerina Janouchs sommarprat som gick för ett par år sedan. Hon sa många kloka saker och ett budskap som jag bär med mig är att missbrukare blir inte hjälpta av att man "daltar" med dem. Raka rör och tydlighet är vad som gäller. Det är vad jag har valt när det gäller kontakten med min mamma. Därmed inte sagt att det är rätt väg för någon annan. Men jag känner starkt att det Katerina sa stämmer. Dessutom pratade hon massor om medberoende, något som alla vi som har erfarenhet av de här tråkigheterna med missbruk säkert känner igen. Här är länken till hennes sommarprat; http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=2071&artikel=2847734