Stödtråd: Vuxna barn till missbrukare

Hej!
Har läst hela tråden och jag tycker det är så himla svårt att ta tag i den här biten.

Jag är 31 år och uppvuxen med min mamma och pappa (de separerade när jag var 7, inte på grund av alkoholen tror jag, och jag bodde varannan vecka).
Min pappa är på ett sätt världens snällaste och bästa pappa, han har aldrig varit arg, tvärtom, nästan för snäll mot alla i sin omgivning, och jag har trots allt ALLTID känt mig älskad av honom. Min mamma och jag kommer inte alls överens på samma sätt, jag är verkligen "pappas unge" på gott och ont.

Jag minns när jag var liten, lågstadiet, pappa hade mig och kunde därför inte gå ut och dricka, så han hade istället folk som kom på efterfest hos honom. Jag vaknade ju såklart och låg i sängen och väntade på att de skulle gå hem.

Han drack alltid folköl på vardagarna och jag skämdes IHJÄL när vi gick för att panta dem. (Jag fick pengarna när jag gick och pantade)

På sommarlovet var vi alltid i Finland där pappa kommer ifrån och det dracks varenda dag.

Ja, han är alkoholist, han sköter sitt jobb, dricker inte då, men alltid annars vid varje ledigt tillfälle.

Nu är jag som sagt 31 år, har ett barn på 3 som avgudar sin morfar. Han och hans sambo (som också dricker äckligt mycket) bor ute på landet och jag vill ju åka dit. Jag vill vara hos dem för jag älskar hur de är när de är nyktra. Hittills har vi åkt ändå, de har druckit i smyg hela dagarna och fyllnat till ibland och ibland bara varit småberusade (de vet båda att jag inte vill att de ska dricka när vi kommer). Det slutar med att jag ligger i sängen på natten med ångest och tårarna bara rinner och rinner. Det är så mycket jag förstår, ändå är det så tabu att prata om så jag säger inget alls men jag tror att pappa förstår hur jag mår. Jag vågar liksom inte öppna upp för att prata om detta. Jag är rädd för hur pappas sambo ska reagera. Hon stör sig på pappas drickande men dricker ju mycket själv.

Nu har jag börjat gå till Al-anon och försöker förstå hur detta påverkat mig i mitt liv. Det är rörigt att tänka på det.

 Jag känner mig bara så arg och ledsen och vill att de ska förstå mig och att de ska sluta dricka. Jag vill också förstå VARFÖR de väljer att förstöra sig själva. VARFÖR de inte kan hålla upp en endaste helg när jag och min familj kommer. HUR de kan vara så dumma att de inte tror att jag märker att de smygsuper.

Jag måste bara prata med dem innan de super ihjäl sig. Vill inte säga upp kontakten och förlora min pappa och mitt barns stora idol. Samtidigt som jag just nu inte orkar se dem på fyllan en gång till.

Vad fan ska man göra/säga?

Hej igen! I onsdags gick ett brev iväg till min pappa där jag skrev nästan allt jag vill få sagt. Hur orolig jag är, hur mycket jag älskar dem och hur dåligt jag mår när de dricker. Jag ställde också ett ultimatum. Att jag vill att de håller sig helt nyktra närr vi kommer till dem.

Just nu är jag rädd, rädd för att hans sambo ska bli arg, rädd för att pappa inte ska höra av sig eller ATT han ska höra av sig. Vad som ska sägas.

Min förhoppning är att han inte visar brevet för sin sambo och istället skriver något tillbaka till mig.

Vi får se. Men dagarna går, jag börjar känna oro.

Jag vet att han älskar mig och att han inte blir arg. Men jag vet inte hur hans tankar går. Har mycket svårt att tro att han skulle ge upp mig och sitt enda barnbarn. Men det gnager ändå.

Jag vill också tacka "maskrosbarnet" och "ännu en" som peppade mig att skriva. Jag var så nära att strunta i det men så tog jag till mig det ni skrev. Betydde mycket.

Hej! Vad bra att tråden lever! Jag har inte skrivit något eftersom jag haft semester och inte lyckas vara anonym när jag är inne på familjeliv med iphone/ipad. Nu är jag tillbaka på jobbet och vid en vanlig dator.

Jag skrev ett brev till min pappa för 5-6 veckor sedan där jag tog upp mycket av det jag känner, tror att jag tog med det mesta faktiskt. Det var ett ärligt och tydligt brev där jag skrev hur dåligt jag mår när de dricker, hur orolig jag är för dem och att jag älskar dem. Jag ställde också ett ultimatum att jag inte tänker komma dit mer om de inte klarar att vara nyktra under de 1-2 dygnen vi är där.

Jag hörde ingenting. Ingenting på två veckor. Till slut närmade sig en resa jag och min familj skulle på och jag kunde inte åka iväg utan att ha hört något. Så jag ringde och frågade om han fått brevet. Han skrattade nervöst (han kan inte prata om allvarliga saker, har aldrig kunnat. "Det är bara att bita ihop och gå vidare" har varit hans taktik hela livet) och pratade om annat. Sedan pratade han om att vi skulle komma och hälsa på dem och så sa han "då ses vi, nyktra och fina".

Jag kan inte säga att det var den här responsen jag önskade. Det lilla barnet i mig ville såklart att han skulle bli bestört, ringa på en gång, tala om att han skulle bli nykter genast. Men när jag tänkt efter en stund så inser jag att han i allafall har gått med på mitt ultimatum. Och jag är så jävla stolt över mig själv som skrev ett brev trots att jag var så nervös så jag ångrade mig direkt när jag skickat det. Och jag RINGDE honom trots att jag var så jävla rädd (för vad vet jag inte riktigt).

Jag är inte rädd längre. Jag står upp för vad jag tycker och det ska bli väldigt intressant att se hur det blir när vi åker dit nästa vecka.

OM de dricker så kan jag packa ihop mig och min familj och åka därifrån och de vet varför.

Känner mig mycket starkare.